eFOLKET:s genmäle på mitt inlägg är engagerat och tydligt i sin antimilitaristiska hållning. Naturligtvis delar även jag er oro över det växande militaristiska klimatet i Europa och världen, men min syn skiljer oss åt i synen på hur detta bäst bemöts.
Ni argumenterar för att fredsrörelsens uppgift är att motverka all form av militär upprustning, inklusive den som föreslås som ett sätt att minska Europas beroende av USA. Samtidigt avfärdar ni mitt perspektiv, att en stark europeisk försvarsförmåga kan skapa ett större oberoende från stormakternas geopolitiska spel, som en form av militaristisk anpassning snarare än en strategi för självständighet.
Problemet är dock att er linje inte ger några konkreta svar på hur Europa ska kunna hävda sig i en värld där stormaktsrivalitet redan är en realitet.
Att förespråka nedrustning och förlita sig på en global fredsrörelse som motkraft till militarismen är en vacker vision, men i en värld där stormakter rustar och maktpolitik styr kan det också uppfattas som en verklighetsfrånvänd strategi. Naturligtvis är fred alltid att föredra, och vi bör sträva efter diplomatiska lösningar. Men det finns ingen naturlag som säger att vi i Europa måste vara beroende av en utomeuropeisk stormakt för vår säkerhet.
Därför är det nödvändigt för Europas överlevnad att vi står enade utåt och visar att vi inte ger efter för påtryckningar utifrån. Splittring och svaghet gör oss till en bricka i andra makters spel, medan en gemensam hållning och en självständig strategi kan stärka vår motståndskraft. Att bygga en säkerhetsstruktur som baseras på europeiska intressen är inte bara en fråga om geopolitik – det är en existentiell nödvändighet i en värld där maktförhållanden ständigt förändras.
Vi tycks dock vara överens om i sak att militär upprustning inte är något eftersträvansvärt och att Sverige och Europa absolut inte ska köpa vapen från USA, Kina eller Ryssland. Vad vi däremot inte är överens om är huruvida vi primärt behöver en europeisk självständig militär styrka för att frigöra oss från beroendet av utomeuropeiska stormakter.
Vi har facit i historien som visar att solidaritet och arbetarklassens strävan efter rättvisa och fred alltid har krossats av dem som äger den militära och ekonomiska makten. När progressiva rörelser hotat det rådande systemet har makthavarna slagit tillbaka med våld, repression och manipulation. Det är naivt att tro att dagens makteliter, oavsett om de sitter i Washington, Bryssel, Moskva eller Peking, skulle agera annorlunda.
Ett av de största problemen har alltid varit den mänskliga egoismen och det faktum att så gott som alla som representerat arbetare och de mindre bemedlade i samhället, när de väl klättrat i samhällshierarkin, har övergett sin ideologiska övertygelse och gått över till motståndarna. Vi ser det gång på gång: revolutionärer blir administratörer, socialister blir kapitalets försvarare, och fredskämpar blir försvarare av “nödvändiga” militära ingripanden. Historien är fylld av exempel där de som skulle stå upp för folket istället har låtit sig inlemmas i det system de en gång bekämpade.
Därför betackar jag mig också för att jämställas eller nämnas i samma mening som Daniel Suhonen. Till skillnad från Suhonen, som fortfarande tycks hoppas på en återgång till ett socialdemokratiskt parti med någon form av progressiv ryggrad, tvingas jag med sorg i hjärtat konstatera att hoppet för Socialdemokraterna varit förlorat sedan länge. Partiet har förvandlats till en administratör av nyliberal politik, oförmöget att ens föreställa sig en annan väg än den som dikteras av marknadens och militärens logik.
Ni varnar för att en europeisk försvarsmakt skulle vara en kopia av USA:s militarism och ett verktyg för kapitalistiska makthavare. Men ni missar att frågan inte är antingen militarism eller pacifism – utan hur vi i Europa kan skapa en säkerhetsordning som minskar vårt beroende av USA, utan att falla i händerna på andra auktoritära krafter.
Att avskaffa NATO eller USA:s militära närvaro i Europa utan att samtidigt ha en strategi för europeisk säkerhet vore att lämna ett tomrum som andra makter – Ryssland och Kina – kan fylla. Det är inte en konspirationsteori, utan en realitet i dagens geopolitik.
Det betyder inte att fredsrörelsens roll är obetydlig. Tvärtom bör vi stödja rörelser som arbetar för diplomatiska lösningar, nedrustning och internationellt samarbete. Men vi kan inte bygga säkerhet enbart på goda intentioner. En självständig europeisk säkerhetsstruktur kan i bästa fall vara ett steg bort från total amerikansk dominans – och ett sätt att minska risken för att Europa dras in i USA:s globala militära strategier.
Samtidigt måste vi inse att en europeisk försvarsmakt i sig inte är en långsiktig lösning. Om det långsiktiga målet är avmilitarisering och fred måste vi också säkerställa att Europa blir ekonomiskt oberoende av utomeuropeiska intressen. Så länge vi är fast i ett ekonomiskt system som styrs av USA, Kina eller andra stormakter kommer vi alltid att vara sårbara för deras militära och politiska agenda. Därför är en självständig europeisk ekonomi lika viktig som en självständig säkerhetsstrategi.
En europeisk försvarsmakt är alltså ingen önskvärd lösning, men det kan vara en nödvändighet. Det är inte ett ideologiskt önskemål, utan en realpolitikens insikt. Europa befinner sig i en situation där vi antingen förblir ett bihang till USA:s globala strategi eller blir en självständig kraft med förmåga att agera utifrån våra egna intressen. Ingen av dessa vägar är idealisk, men att stå handfallna inför en värld där makt definierar verkligheten vore det sämsta alternativet av alla.
Så frågan kvarstår: om ni motsätter er både USA:s militära inflytande och en europeisk försvarsmakt – vad är då den praktiska lösningen för att skydda Europa från externa hot och upprätthålla säkerheten i en instabil värld? Och hur ska vi undvika att de som idag talar om fred och rättvisa i morgon blir de som administrerar samma system de en gång ville förändra?
Slutligen: att ifrågasätta mitt resonemang genom att använda härskartekniker eller försöka klumpa ihop mig med vapenlobbyn är rena dumheter. Det är en förenkling och en intellektuell ohederlighet som inte bidrar till en saklig debatt. Att diskutera Europas säkerhet är en komplex fråga som förtjänar mer än karikatyrer och skenargument.
Vårt meningsutbyte har belyst två olika sätt att se på hur vårt gemensamma mål skulle kunna nås. Men vi kommer nog inte komma överens om den mest realistiska vägen dit. Så ni kan betrakta detta som min slutreplik.
Kari Parman
Gnosjö
Tidigare inlägg:
Om militarismen, fredskampen och antimilitarismen – svar till Kari Parman – eFOLKET, 28 februari 2025.
Om fredskampen och antimilitarismen – Kari Parman svarar eFOLKET – eFOLKET, 28 februari 2025.
Svar till Kari Parman: Kampen för att utrota imperialism, militarism och krig måste organiseras underifrån på internationalistisk grund – eFOLKET, 21 februari 2025.
Kari Parman: Europa måste bli självständigt – innan det är för sent – eFOLKET, 21 februari 2025.
Läs också:
Olof Palmes fredspolitik hedrades med fackeltåg – eFOLKET, 2 mars 2025.
REPLIK Pierre Schori svarar Suhonen om Nato – Ledarbloggen; Aftonbladet, 25 april 2022.
