Det har anlagts en minipark mellan ån och Köpmangatan, mitt emot gamla konstmuseet och intill kåken där Kalle Braunerhielm bodde. I många år har det bara varit en grässlänt ner mot ån. En gång i tiden stod en gammal rappad kåk utmed gatan, klev man in på gården fanns både bostadshus och skomakeri.
När de gamla kåkarna revs, jag vill minnas att det var på 60-talet, rådde delade meningar. De som ville bevara tog fäste på att där låg tidigare stans äldsta krog, Mor på Tuppen, en gammal 1700-talskrog som förmodligen lånat namnet från Bellman, Fredmans epistlar, nummer 67.
Som läget var när det revs fanns inget värde i en gammal krog. Kåken skulle bort, stadsfullmäktige tog beslut och samtliga hus försvann. Jag stod på bevarandesidan, frågade en stadsfullmäktigeledamot varför de gamla kåkarna skulle rivas och fick svaret: Låter kommunen kåkarna stå och kanske till och med rustar upp dem, med tanke på det kulturella värdet, kommer även de andra kåkarna utmed ån att öka i värde, och de är privatägda. Med andra ord, rustar kommunen upp krogkåken kommer husägarna intill att tjäna grova pengar på ingenting, det är inget en socialdemokratiskt styrd kommun eftersträvar.
I ett längre perspektiv var avsikten att riva alla kåkar utmed ån och göra strandpromenad ända till Kyrkbron. Man ska minnas att vid den här tiden surrade tankar hos de styrande att bygga nytt utmed hela Köpmangatan. Nu blev det inget av med rivningslustan och gatan fick, som väl var, behålla sin karaktär.
I stället för stans äldsta krog och en gårdsmiljö som varit intakt i ett par hundra år fick vi några meter gräsmatta och lite buskar, som nu upphöjts till minipark med trappor, bänkar och ny växtlighet.
När jag var barn och bodde ett par kvarter från kroggården fick jag följa med till Skomakar-Bernhard, som hade verkstad i gårdshusets källare. En vänlig man, precis som alla andra i yrket levde han på vår undergång. Så sa man om skomakare på den tiden skor halvsulades och klackades. In till Bernhards lilla och trånga verkstad kom vi efter ett par steg på källarens jordgolv. I hans mörka kyffe doftade läder, han satt vid ett lågt bord längst in i verkstan, vid fönstret med utsikt upp mot fallet i Stålfors.
Behövde vi nytt under skorna gick vi till Bernhard. För mer än hundra år sen var hans familj och mina farföräldrar grannar i Rosenhäll på Stenkvistavägen. Jag har hört och bär fortfarande med mig historier från den tiden. En del har jag nedtecknat, andra minns jag. Någon gång ska jag berätta dem.
I Eskilskällans arkiv finns bilder hur det såg ut innan kåkarna revs, och bilder på Bernhard. De borde kommunen ta fram, göra beständiga plattor och placera i miniparken tillsammans med korta texter.
Om miniparken ska få ett namn föreslår jag att Bernhards namn finns med. Bernhard hette Eriksson, för att minnas vad han arbetade med i kåken föreslår jag att miniparken ska kallas Skomakar-Bernhards park.
Håkan Boström
