En poäng med att vara i huvudsak självförsörjande på livsmedel är att vi kan ha en direkt relation mellan produktion och konsumtion. Folk kan direkt se, känna och lukta i landskapet vad de äter. Det motiverar och gör det möjligt med vettiga val. I det globaliserade livsmedelssystemet är hållbara val en illusion, och det finns ingen möjlighet för “konsumenten” att förstå och hålla koll på effekterna av sin konsumtion, ännu mindre att forma den i positiv riktning. Skriver Gunnar Rundgren på sin blogg Trädgården Jorden.
Hur mycket av det vi äter i Sverige är importerat?
Det finns ingen heltäckande statistik för det, och det beror på om man räknar kilo eller pengar, och hur man räknar svenskuppfödda djurs konsumtion av importerat foder. En kvalificerad uppskattning är att vi pratar om cirka 40 procent av maten som är importerat räknat på vikt. I värde är importandelen större eftersom vi importerar en hel del dyra varor som vin, parmaskinka och exotiska frukter.
I ett sårbarhetsperspektiv kan man anse att vår självförsörjningsgrad är ungefär noll. Hela livsmedelssystemet från bonde till butik är beroende av fossila bränslen, och jordbruket köper in stora mängder konstgödsel och bekämpningsmedel och maskiner. Om vi däremot räknar någon form av kaloribalans är vi faktiskt mer eller mindre självförsörjande. Vi importerar massor men vi exporterar också mycket. Ett normalår exporterar vi spannmål tillräckligt för att föda 3 miljoner människor plus vodka och drivmedelsetanol som också görs på spannmål.
Stora delar av importen är sådant vi kan producera redan idag. Tre fjärdedelar av världshandeln med mat är sådant som redan produceras i importlandet. Det är priset som avgör var något produceras mer än om det går att producera. Vi importerar till exempel massor av kött, korvar, ost, grönsaker, fisk som mycket väl kunde produceras här. Svenska djur äter soja för att den är billigare än att odla proteingrödor i Sverige.
Hur stor miljöpåverkan har den importerade maten?
Klimatpåverkan av importmaten uppskattas till ungefär 60% (Enligt den så kallade PRINCE-rapporten). Det vill säga att klimatpåverkan från importmaten är genomsnittligt högre än klimatpåverkan av den svenska produktionen. Skillnaderna är ännu större om vi ser till användning av kemisk bekämpning, djurvälfärd och hänsyn till miljö. Hela 80% av de kemiska bekämpningsmedel som används för att producera svenskarnas mat används utomlands, och allra värst är frukt och grönt. Frukt och grönsaker står för den största användningen av kemiska bekämpningsmedel av svenskarnas mat, trots att de utgör mindre än tio procent av kalorierna.
Kommer importen av livsmedel att ha minskat i framtiden?
Det är jag övertygad om. Den minskade tillgången på billig energi, ökade livsmedelspriser, en större omsorg om landets egen produktion från både politik och konsumenter och ett haveri i de globala finans- och handelssystemen kommer sannolikt leda till att alla länder kommer att minska andelen import och vara mer angelägna om sin livsmedelsförsörjning.
Vi kommer säkert att importera kaffe, apelsiner och bananer i framtiden med. Den som är rik kommer att kunna äta vad den vill 2050 på samma sätt som de kunde det 1850. Men varor som kräver flygfrakt kommer att vara mycket exklusiva och ovanliga.
Vad skulle vara bra respektive dåligt med hundraprocentig svensk självförsörjning?
En hundraprocentig självförsörjning är nog inte vare sig möjlig eller önskvärd, låt oss nöja oss med 90 procent! En viss handel är motiverad av rena njutningsskäl, som kryddor, kaffe mm, men det finns också skäl att hålla handelskanaler öppna för att enkelt kunna föra in livsmedel om det sker naturkatastrofer eller det blir missväxt av andra skäl. Vi måste komma ihåg att skördarna varierar mycket i jordbruket, så om ett land är självförsörjande ett normalt år kanske det har 20% överproduktion ett kanonår och 20% brist ett skitår som 2018. Handel kan jämna ut fluktuationerna mellan olika områden. Alternativet är förstås storskalig lagring av mat, något som var det vanliga förr. Vi bör nog kombinera dessa.
Det finns rent ekologiska och biologiska skäl till varför vi inte skall vara beroende av stora strömmar av livsmedel från andra länder. All den näring som finns i de importerade livsmedlen utarmar jordarna i de exporterande länderna och orsakar övergödning här. Vi behöver sluta kretsloppen på ett helt annat sätt än vi gör idag. Det gäller i synnerhet eftersom konstgödsel kommer att bli väldigt mycket dyrare.
Sedan finns det förstås säkerhets- och sårbarhetsskäl att öka självförsörjningsgraden. Och då tänker jag inte i första hand på Putin, utan mer på att det är rätt sannolikt att hela det internationella handelssystemet kraschar, att kraftiga ökningar av livsmedelspriserna kan leda till störningar i handeln, IT-system som kollapsar, försörjningen av olja till den internationella sjöfarten, osv.
En poäng med att vara i huvudsak självförsörjande på livsmedel är att vi kan ha en direkt relation mellan produktion och konsumtion. Folk kan direkt se, känna och lukta i landskapet vad de äter. Det motiverar och gör det möjligt med vettiga val. I det globaliserade livsmedelssystemet är hållbara val en illusion, och det finns ingen möjlighet för “konsumenten” att förstå och hålla koll på effekterna av sin konsumtion, ännu mindre att forma den i positiv riktning.
Trots ökad globalisering är handeln med livsmedel i de allra flesta länder mycket mer reglerad än annan handel. I det avseende är Sverige extremistiskt. Vi offrar gladeligen vårt jordbruk i handelsförhandlingar för att sälja fler lastbilar, appar eller telefonsystem. Mat kan vi ju alltid köpa någon annan stans. Den inställningen håller nu på att förändras och det mesta talar för att livsmedelsförsörjningen i framtiden återigen blir en nationell angelägenhet, precis som den var i fram till 1980-talet.
Gunnar Rundgren
