HANS NOREBRINK
Jag bodde under tonåren i det lilla tråkiga och frireligiösa skogssamhället Skillingaryd. Inte undra på att jag längtade bort. Än tristare blev det när jag 1970 påbörjade lumparåret som skyttesoldat 1127 Norebrink på I12 vid skjutfältet Ränneslätt i Eksjö – en stad som tävlar om titeln som Sverige tråkigaste.
Och då genomlevde man ännu ordentliga vita snövintrar uppe på det fryskalla småländska höglandet. På skogsnätter i det stora runda soldattältet med en kamin i mitten, svettades alla om fötterna, medan håret samtidigt frös ihop med tältduken.
Så jag gick till sjöss för att undfly kylan. Att ta hyra på ett fartyg var ett bra sätt att ordna sig en utlandsresa i en tid då det varken fanns internet, lågprisflyg eller globalcharter. Dessutom fanns det ännu kvar en viss möjlighet att hoppa av i en hamn, se sig om i landet, för att sedan mönstra på en ny båt.
Vidare gick fraktbåtarna då med styckegods (många små lådor), vilket tog längre tid att lossa och lasta än de senare mycket större färdigpackade containrarna – och det gav äventyrssuget båtfolk längre tid att utforska de olika besökta hamnstäderna.
I denna tidsepok låg dessutom hamnarna ofta mysigt charmfullt i städernas centrum, medan de idag många gånger ligger sterilt och tråkigt utanför städerna. Det var ofta bättre förr…
Först diskade jag i skift på de dåvarande färjorna till London. Sedan hjälpte jag till med att återinreda och återmöblera det jättestora berömda lyxiga Atlantfarande kryssningfartyget m/s Gripsholm som rustades upp på Göteborgsvarvet. Tackade nej till ett erbjudande att fortsätta arbeta där sedan reparationen var klar – kommer inte ihåg varför.
Istället gick jag “på värmen” (till tropikhamnar) som ekonomibiträde på broströmsägda styckegotsaren m/s Travancore. Vi lastade (och besökte hamnkrogar) i Helsinki, Köpenhamn, Bremen, Hamburg och slutligen Oslo. Därifrån var det en obruten dryg månadslång havsresa till vårt mål Främre Indien – runt Afrika eftersom Suezkanalen var stängd av politiska skäl.
Jag hade bara haft en tillstymmelse till sjösjuka, men utanför Godahoppsudden kom den tillbaka i den våldsamma sjögången. Stod man i aktern såg en vid varje gungning ett megagigantiskt helveteshål öppna sig i havet – som båten verkade dyka rakt ner i för gott – varje hårresande magsugande gång! Det var värre än på 3D-bio!
Men vi red snabbt ut stormen, och på redden utanför vackra Kapstaden kom det ut en liten efterlängtad servicebåt med färsk frukt, grönsaker, post och snus. Annars var det mestadels lekfulla delfiner och stim av flygfisk som bröt den ofantliga mörkblå saltvattenöknens eviga monotoni i form av Atlanten och Indiska oceanen.
För att roa oss under den långa isoleringen på båten hittade den spanske kocken Carlos och jag på att raka varandra på huvudet. Men det skulle jag inte ha gjort för under en senare storm slog jag mitt oskyddade huvud i en vass ståldörrskarm. Det började flyta blod i rännilar på skallen, och de äckelmagade matroserna skickade bort mig från matsalen.
Jag tvingades gå till andrestyrman, skeppets “barfotadoktor”. Han blev eld och lågor för han hade just i vår hemmahamn Göteborg gått en marin sjukvårdskurs och lärt sig att sy igen sår. Nu fick han äntligen öva sig på allvar!
– Och så har jag fått med mig ett nytt slags bedövningsspray, som ska göra att du inte känner den minsta smärta, lovade han entusiastiskt.
Han sprejade en gång och satte i nålen. Nu känner du inget sa han. Jo, sa jag. Nudå, säger han efter att ha sprayat rikligt igen. Jodå, säger jag. Och så en tredje gång. Det gör fortfarande ont, protesterar jag.
Andrestyrman kliar sig missnöjd i huvudet och läser förbryllad den medföljande bruksanvisningen ytterligare en gång. Till slut fick han börja sy utan fungerande bedövning…
Fuktig tropikvärme fick vi så vi teg. I våra små enmanshytter hade vi en liten rund ventil/fönster. Där satte vi in wellpapplådor så att de styrde in kyligare havsnattluft. Sängen skippade vi för soffan nedan ventilen (“fylleslafen”kallad), där vi sov nakna invirade i blöta lakan. Det svalkade gott. Pinkade gjorde vi i handfatet.
På den 35e dagen anlöpte vi vår förstahamn, den myllrande pakistanska storstaden Karachi. Några av oss tog en taxi förbi ett patriotiskt monument, innan vi styrde kosan mot krogen och en iskall öl för att fira landkänningen.
Men chauffören hade andra planer för oss; “Beautiful girls for you”. Nej tack, sa vi, men han fortsatte med sina fantastiska “reklamerbjudanden”: “I take you to nice family, you can fuck mother, father, boy, and girl, you choose, no problems”.
Det var ju inget man hade förväntat sig att höra i ett muslimskt land, så vi frågade honom retligt och skämtsamt vad han själv ville ha. Men han svarade bara sakligt upplysningsvis och utan minsta tecken på skam på sin pipiga indisk-engelska:
– Oh, sometimes i like a woman, and sometimes a like to have a little boy. Both are good for me. And for you in your country, what you like?
Men så kom vi till indiska Bombay (idag Mumbai). Och där gick vi skam till sägandes själva på bordell. De äldre erfarna sjömännen menade att billiga ölsyltor och vackra flickor hör det äkta sjömanslivet till. Bonuset för vardagsslitet till sjöss.
Så de tog nästan hela manskapsbesättningen med till ett känt horhus de tidigare resor frekventerat – med röda lampor utanför som signalerade “red light district”. Det var så det ofta var till sjöss då, men det är ju ingen vettig ursäkt.
En jättelik vit och utsmyckad paradtrappa som ledde upp till andra våningen på “glädjehuset”, som var full av orientaliska mattor och mönsterrika väggbonader. Bakom lätta skynken höll tjejerna hus. De kom ut och de av oss som inte hann välja, blev valda av dem och hastigt bortdragna till bäddarna. Det var nervöst för mig som blott nyligen hemma i Sverige hade förlorat min oskuld vid skämmigt sen ålder – 19 år.
Annars var Bombay ännu folkrikare. Människor bodde på den inre halvan av trottoaren, och hade satt upp ett regnskydd mellan trottoaren och väggen så att de fick ett slags minimala triangelhem. Där sov de, och utanför lagade de mat, och tvättade sig i rännstenen.
Magra fattiga tiggare med trasiga kläder masade sig fram medan fetmagade rika kostymnissiga knösar raskt och högdraget gick in pch ut från lyxiga restauranger, luftkonditionerade banker och solbländande höghus.
Nästa hamnstopp var sydindiska Cochin i delstaten Kerala. Den kallas (som Goa) “Indien light” för de mindre brutala klass- och kastklyftorna. Regionen har en kristen kommunistisk bakgrund, och är med sina inlandskanaler och yogaretreats ett kärt mål för enklare turister – såväl Indienromantiserande andliga flummare som vanligt folk som söker ro, balans och eftertanke.
Som sjöman möter man många fifflare occh lurendrejare i hamnarna. Själv köpte jag korkat nog en ädelstensring till mormor, men det var förstås färgat glas fick jag veta vid hemkomsten. Dessa slags erfarenheter göder en rasistisk jargong, och arbetarna på Travancore var inget undantag.
Jag försökte förgäves påpeka att de flesta indier liksom de flesta svenskar är bra folk. För att bevisa detta fick jag med mig några fördomsfulla arbetskamrater i en taxi ut till en vanlig bondby på landsbygden i Kerala. Det var som att komma till ett annat land.
Hela byn kom och bjöd på frukt och kakor. Och alla applåderade vilt när jag liksom “Villervalle i Söderhavet” klättrade upp i en palm och tog ner en kokosnöt. Sedan dess trodde mina medbesökare till byn mig när jag sa att den vanlige arbetande indiern är något helt annat än trasproletärerna vi alltför ofta möter i hamnarna.
Peppade av erfarenheten ordnade vi en mer välbesökt resa ut på landsbygden i Ceylon (nu Sri lanka). Från hamn- och (informella) huvudstaden Colombo upp till det centrala höglandet, där vi i gamla huvudstaden Kandy såg templet med Buddhas tand. Och red på elefanter som hela tiden tiggde sockerrör. De fick vi av skötarna, men efteråt skulle de plötsligt ha betalt för dem. Så tyvärr – småfiffel igen.
På hemvägen var vi regelbundet tvungna att lätta på öltrycket i det höga gräset vid skogsbrynet. Sedan började alla skrika gällt i hyrbussen. Vi bar kortbyxor och på hela våra nakna ben satt myriader av äckliga blodiglar fast. De var vi tvungna att bränna loss med cigarettändare inne i bussen. Sedan fick vi hålla fötterna ovanför bussgolvet som krälade av blodiga iglar…
Jag jobbade i manskapsmässen och köket halva tiden. Resten av arbetet bestod i att serva officerarna med att skura deras neroljade korridorer, bädda deras sängar och rengöra deras toaletter. De hade en egen mäss med kökspersonal. Och längst upp i pyramiden (högst upp) satt kaptenen och maskinchefen med ett tredje kök och matsal. Det var ett absurt litet mini-klassamhälle.
Och sedan tyckte däcksmatroserna att de var högst som äkta sjömän, och maskinkillarna ansåg sig i sin tur stå ovanför oss i köks-mat-ekonomiavdelningen. Och i köket stod jag under kocken alltså längst ner i den sociala hierarkin.
Vi kökspersonal hade en gång bett maskinkillarna att tvätta händerna innan de kom till matsalen. De ignorerade detta och då ställde vi i protest fram en neroljad saftkaraff som vi inte hade diskat. Den slängde en av mekanikerna utan ett ord i havet. Så var det med det.
Å andra sidan kunde även vi underdogs slå tillbaka. En gång upptäckte vi att mjöltråget var fullt av mask, och det hade vi just använt till favoriträtten tjockpannkaka. Vi sa inget och alla var nöjda:
– Jättegott, varför äter inte ni?, frågade de. Vi har redan ätit, sa vi utan dåligt samvete. Mask i lagad mat är ju ändå lindrigare än att äta levande mask i hallon. I båda fallen ofarligt, men äckligt när man upptäcker det. Vi avslöjade förstås aldrig detta.
Men ännu mycket längre ner på den sociala stegen stod förstås de de fattiga och döende indierna på trottoarerna i Calcutta (idag Kolkata) – de som Moder Teresa hjälpte.
Alla på båten – oavsett status – kunde på kvällarna lämna den ofattbara hjärtskärande smutsen och misären på gatorna och komma hem till båtens trygga Mini-Sverige med färdigbredda mackor och varm choklad. Det var som att samtidigt ha fötterna i två olika världar. Chockartat!
Vi i manskapsköket (förutom jag och kocken även det andra diskbiträdet – “Alko-Ragge” från Lilla Edet – vars öknamn tydligt förklarar varför han sparkades och jag blev ensamt köksbiträde kvar på hemresran). Men det var inte det jag skulle tala om, utan om att vi i köket gjorde en liten humanitär insats för de fattiga i hamnarna.
Vi ställde nämligen ut våra soptunnor med överbliven mat på däck, och så kom små smutsiga flickor i 10-årsålderna och åt skyndsamt ur dem, eller skopade med sig rester i sina buckliga matkärl. Hemskt och makabert orättvist, men de små barnen fick ju ändå något i magen.
Magra indiska pojkar i samma ålder gick samtidigt omkring i Travancores långa korridorer och putade smackande med munnen. Den förfärliga världen var då helt okänd för mig, och det tog mig lång tid att förstå vad de små barnen erbjöd mot ringa betalning…
Det var inte mycket att göra ombord förutom kallt öl att svalka sig med. Så jag hakade på en matros som ville starta en facklig fartygsklubb. Jag blev sekreterare. Sedan hände inget mer, men långt senare träffade jag honom som heltidsanställd fackombudsman i en slags grön lodenrock och fyrkantiga guldbågade glasögon – dåtida fackpampsmode. En snabb karriär alltså.
Travancore färdades uppför Bengalens floder och djupa skogar. (Vi ropade förgäves efter Fantomen som ju bor i Bengalis djupa skogar!). Via det enorma Gangesdeltat nådde vi städerna Chulna och Chittagong för att lasta jute – med strikt vakthållning. Vi hade faktiskt anledning att vara oroliga.
Området var nämligen den östra rikshalvan av Pakistan där bengalerna just då bedrev ett framgångsrikt befrielsekrig för att bli en egen självständig stat. Vi var där precis i frihetskrigets slutskede, så när vi kom hette landet (Öst)Pakistan, och när vi lämnade var det omdöpt till Bangladesh! – “bengalernas land”.
Vi hade därför (väst)pakistanska ockupationssoldarer ombord för att skydda oss mot den bengaliska gerillan. I Chulna hörde vi “krigsbuller” på avstånd; skott, explosioner, flygplan. Det var ingen trevlig erfarenhet att hamna i utkanten av ett blodigt (inbördes)krig – och dessutom på fel sida.
Fast jag hittade också en kinesisk lastbåt nära oss vid kajen i Chittagong. Så jag gick glatt ombord och försökte begeistrad prata arbetarsolidaritet och maoism med de trevliga men mycket furundrade matroserna!
Åter i indiska Calcutta åkte några av oss på båten ut till de bengaliska flyktinglägren utanför staden. Och fann en än djupare grad av helvete än Kolkata. Miljoner flyktingar trängdes i primitiva överbefolkade läger (jämför med de muslimska flyktingarna från Myanmar/Burma i dagens Bangladesh).
I de miserabla bengaliska flyktinglägren såg vi väldiga högar av svarta soppåsar där de dödas båda fötter stack ut från buntbandsöppningen. De “vita stenar” vi sett på fälten bortom lägren visade sig bestå av döskallar. Och mellan dem låg likdelar som nattdjuren redan gnagt på…
Det var också mycket annat oväntat av diverse slag en fick vara med om på denna speciella Indienresa. En kille från översta officersmässen satt på kvällarna och drack whisky med “sin” gatflicka utanför Calcuttas hamnområde – tillsammans med hennes far som var på besök från Nepal! Sedan rymde Simon med henne och hördes därefter aldrig av!
Det kom ombord pratglada frilanstatuerare “businessmen” med rostiga hemmasnickrade och batteridrivna maskiner, och färggranna bilder. Jag skrattade åt de andra när de en efter en lät sig övertalas – “Ni kommer få gulsot eller värre”, sa jag. Sen såg jag den tuffa drake som ännu misspryder min högra axel…
Ännu dummare var vi när vi inför hemresan lät oss pådyvlas hasch i fejkade kexpaket. Själv hatar jag knark och vet än idag inte varför jag tog med mig ett litet paket.
Nu blev det inget problem för när vi hemma i Europa lossade last i Rostock i forna DDR så gick de energiska östtyskarna noggrant och långsamt igenom hela båten och hittade och beslagtog all marijuana och liknande. Besättningen låstes in i flera timmar medan de vände upp och ner på hela fartyget.
Då hade jag ännu inte lärt mig de uniformerade östtyskarnas totala humorlöshet. Så jag öppnade min stora mun och frågade om de inte också skulle kolla mina 30 burkar med Göteborgs-snus jag förvarade i kylrummet under däck.
Det skulle de. De sniffade ivrigt i min använda snusdosa, pratade upphetsat om knark på tyska, och sände iland dosorna för analys. Så vi fick vänta ännu längre alltmedan mina arbetskamrater kastade mordiska blickar på mig. Så småningom lämnade de dock snopet tillbaka snuset och lämnade båten.
Men detta var ju i resans slutfas. Vi var i berättelsen som bekant kvar i Calcutta, där jag i centrum såg flera färggranna kommunistiska demonstrationer med Marx- och Leninporträtt som i utförandet liknade hinduiska gudabilder. Det fanns och finns även en maoistisk gerilla, naxaliterna.
För några år sedan besöktes den i djungeln av Jan Myrdal som imponerade på gerillasoldaterna eftersom han personligen hade träffat Mao Zedong. Naxaliterna hörde nästan dagligen av sig med olika attentat i och kring Calcutta – men det läste vi bara om i de engelskspråkiga tidningarna.
Men med denna kokande politiska vänsteraktivitet i regionen kunde man knappast beskylla oss för att vi blev förvånade när även vi indirekt drabbades. De militanta hamnarbetarna gick ut i vild strejk, och vi blev väntande liggande kvar i två hela veckor i Calcuttas vidsträckta avstängda hamnområde.
Med kaptenens tillstånd tog då många av oss ombord en varsin prostituerad kvinna. Förfärligt som jag ser det idag men tyvärr sant och kan inte göras ogjort. Man kan dock påpeka att såväl barnarbete som “kvinnohandel” i den konkreta djupt fattiga situationen kanske var ekonomiskt nödvändig för mångas överlevnad (men det urskuldrar förstås inte köparna).
Det var också mer accepterat eller snarare mer odiskuterat förr med köpesex – innan feminismen och könsrollsdiskussionen kom igång på allvar. ”Våra” gatflickorna bodde med oss på båten, åt med oss, och spelade kort och pingpong med oss. Bland annat…
Men hamnbesöken var ju enbart ett antal utspridda kortare pauser i det reguljära sjömanslivet – restiden till havs. Det gällde därför att kreativt fylla den ofta långtråkiga vistelsen på öppen sjö med annat – på som i vårt fall en: “Slow boat to and fro India” (travesterat på sången “Slow boat to China” från 1948).
Där kom den gamla traditionen (alternativt mobbningen…) in i bilden: sjömansdopet, linjedopet, ekvatordopet (kärt barn har många namn). Alltså att fira att man har blivit befaren genom att korsa ekvatorn med båt. Då förtjänade man att bli döpt av själve havskungen Neptunus.
Den ceremonin var det nog min starkaste hågkomst av själva sjömanslivet, en minnesvärd “fest” på många sätt – om än något tvetydligt. Veteranerna klädde av oss i kalsongerna och klippte tussar ur håret på oss. Jag som nyflintskallig fick hår avklippt därnere.
En ung kille med långt hår fick hela härligheten avklippt och såg ut som en nykläckt kyckling i huvudet . Han blev helt vansinnig, och sprang senare på kvällen döfull omkring med en stor kökskniv för att utkräva hämnd på de skyldiga. Det var livat värre.
Nakna blev vi alla gröngölingar till sjöss målade över hela kroppen med olika karamellfärger. En av maskinkillarna hade klätt ut sig till kung Neptunus med skägg, krona och treudd, och låtit bli att tvätta fötterna på en vecka. Dom – väl insmorda i härsken olja – fick vi kyssa ordentligt.
Sedan blev vi döpta i saltvattenbassänger gjorda av plank och presenningar. Vi gavs namn och fick diplom. Mitt namn blev Rödspättan på grund av mina vänsteråsikter – som inte alla i manskapet accepterade…
Ekvatordopet fullbordades på ett än mer sadistiskt sätt med en vidrig specialkomponerad “dopdrink”, som en muskulös finsk matros obarmhärtigt skakade ner varje droppe av i strupen på oss. Den gav halsbränna i en vecka!
Först när vi mönstrade av från Travancore hemma i slutpunkten Göteborgs hamn fick vi äntligen veta vad för ohygglig djävulsdrink de erfarna sjömännen illvilligt hade komponerat ihop för oss nya sjömän:
Tabasco och mattschampoo!
Hans Norebrink
# Dumhetens skamliga konsekvenser: Jag fick gonorre, som när jag gick till andre styrman för medicin ännu var på det lätt skämtsamma “ha, ha, taggtråd i snoppen-stadiet”. Men hans läkemedel klarade inte Calcuttas tuffa bakterier, och vi fick vänta till Madras (idag Chennai) för starkare läkemedel. Det funkade inte heller och jag försökte sluta dricka för att slippa smärtan. Först i tredje hamnen (Colombo igen) fick vi tag i ett kraftigt nog piller. Tur var det, för sedan väntade en månadsresa tillbaka till Rotterdam och Europa…
Dessutom fick jag en kraftig kliande rödbrun hudsjukdom som spred sig från skrevet uppåt till naveln, och nästan ner till knäna. Jag fick gå till könsmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset och få sprit att tvätta av mig tre gånger om dagen, plus smörja på tjärkräm efteråt. Så fick synden sin rättvisa belöning…
Ett halvt sekel senare leder detta till att jag nekas bli frivillig blodgivare på Sahlgrenska. Efter 50 år!?
# Östpakistan frigjorde sig från Västpakistan, precis i den vevan vi var där. De ljusare västpakistanska soldaterna motiverade då sina hänsynslösa våldtäkter av de mörkare bengaliska kvinnorna med att de “förbättrade rasen”.
# Bengalen är låglands-delta-området där såväl den heliga floden Ganges som Brahamaputra flyter ut. När Indien efter självständigheten delades i hindudominerade Indien och det islamdominerade Pakistan, så delades också Bengalen på samma religiösa grunder: Hindudominerade Västbengalen med Calcutta som delstats-huvudstad, och Östbengalen = Östpakistan = Bangladesh – med Dacca/Dhaka som huvudstad
# “Villervalle i Söderhavet” var en svensk barnserie från början av sextiotalet.
