SD-ledaren Jimmie Åkesson mottog jubel och stormande applåder då han idag, på partiets i Västerås pågående så kallade landsdagar, föreslog omedelbart stopp för uppförande av moskéer i Sverige. Jublet steg till taket då han slog fast att sådana byggnader som moskéer inte ska ha någon plats i det Sverige som hans parti vill forma.
Det betydde att han öppnade för att riva redan uppförda moskéer. Vilket han också uttryckligen klargjorde som sin mening, med motiveringen att moskéer är något som inte ska förekomma i Sverige.
Det våldsamma angreppet på alla i Sverige boende muslimer underbyggde han med argumentet att religionen Islam och terrorism är oskiljaktiga. Demagogin var fullständigt ohämmad, och mottogs som sagt av landsmötets delegater från Sveriges alla hörn med jubel.
Åkesson gick så vidare till att på goebbelsk manér angripa det socialdemokratiska partiet, och särskilt socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson, för att “gulla med terrorister”. Åkessons “logik” byggde på att Andersson och hennes parti inte hyser samma inställning till muslimer som hans eget parti : det vill säga att muslimer är definitionsmässigt terrorister och därför människor som inte ska ha någon plats i det svenska samhället.
Som nazisterna under 30-talet hetsade mot den judiska befolkningsgruppen i Tyskland hetsar nu Åkesson mot muslimerna i Sverige. Hans parti grundades av människor som ofta närde ett nazi-inspirerat antisemitiskt judehat. Nu försöker han få oss att tro att några sådana stämningar inte längre finns i SD. Hans parti vill nu på alla sätt bekämpa anti-semitism, påstår han.
Detta hänger ihop med, som en ledande företrädare för SD formulerat det, att “judarna i Sverige är så få att de inte utgör något problem”. I stället har SD valt hetsen mot muslimer. Islamofobin har blivit den moderna motsvarigheten till judehatet.
Den rasistiska hetsen då som nu handlar om att hitta syndabockar och att vända bort så många blickar som möjligt från den internationella solidariteten och klasskampen. Den röda fanan och den internationalistiska solidariteten är SD-führerns och hans politiska stormtruppers angreppsmål.
För den SD politiskt närstående norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik handlade det om “krig mot kulturmarxismen och islam“. “Kulturmarxism” stod för internationalism och arbetarrörelsens värderingar. Breiviks angrepp mot det socialdemokratiska ungdomslägret skördade 77 liv. Han beskrev sig själv som kristen och sympatiserade med den koloniala apartheidstaten Israel.
Åkessons tal på partiets landsdagar kan liknas vid Hitlers tal vid Nürnbergdagarna på 30-talet. Från talarstolen lät Hitler tyskar veta att judarna var ett “folkfrämmande” element som förgiftade den tyska samhällskroppen. De måste bort. I november 1938, (“Kristallnatten”, eller mer korrekt Novemberpogromerna) brann synagogorna över hela Tyskland. 400 judar mördades eller begick självmord, och vägen mot förintelsen var beträdd.
I Västerås lät Åkesson svenskar veta att muslimerna måste bort. Och någonstans i landet, möjligen i kongressalen i Västerås, satt kanske en svensk Breivik och inspirerad av kongressdeltagarnas unisona jubel bestämde sig för att handlingens stund nu är inne.
Sannolikt kommer Åkesson inte att i någon högre grad sörja offren för en eventuellt kommande massaker på svenska “kulturmarxister och muslimer”.
Lika lite som tusentals barns våldsamma död i Gaza bekommer honom. Det vill säga: inte alls. “Untermenschen” måste på det ena eller andra sättet röjas ur vägen. Anser uppenbarligen ordföranden för Sverigedemokraterna, det största och dominerande partiet i regeringsunderlaget i Sveriges riksdag,
eFOLKETs ledarredaktion
