Ordets makt och ord som vapen

Alla är ense om vikten av att behärska språket i det land där vi bor oavsett om vi är infödda och uppfödda med svenska som modersmål eller kommit hit från andra länder.

Men hur lätt är det, speciellt om man är gammal, att lära sig ett nytt språk i ett främmande land med ett helt annorlunda alfabet? Man kanske aldrig fått gått i skola. Man kanske inte kan skriva och läsa sitt modersmål.

Det finns också olika språk inom ett språk. Det finns klarspråk där man kallar saker för vad de är. En spade är en spade. Det finns också “fikonspråk” som förvillar och används när man vill styra våra tankar i en viss riktning.

Under 1990-talet påbörjades en politisk kampanj riktad mot vår gemensamma välfärd för att bana väg för ökad privatisering. Man myntade begreppen den “närande” och ”tärande” sektorn. Den privata sektorn är “närande”, den offentliga är “tärande”. Det var Bo Södersten, professor i nationalekonomi, som låg bakom detta språkliga krypskytte. Man ville få oss att tro att sjuksköterskan på landstingets vårdcentral är “tärande”. Men om denna vårdcentral privatiseras blir hon helt plötsligt ”närande”. Orden styr tankarna och tankarna styr orden.

Ett annat exemplet: Skatt tas ut för att kamratligt och medmänskligt betala vår gemensamma välfärd. Men en del, främst politiker på den borgerliga sidan, använder ofta ordet “skattetryck” i stället för ordet “skatt”. Man vill att vi ska känna oss förtryckta och nertryckta, inte kamratliga och medmänskliga, när vi betalar skatt. Man vill får oss att tycka att skatt är en börda, att skatt är av ondo.

Fikonspråk, eller fackspråk, förekommer inom olika intresse- och yrkesgrupper. Inom juridiken pratar man om “käromål” och “anhängiggöra”. I kommunfullmäktige “motionerar” och “interpellerar” man. Förr i tiden pratade sotarna “knoparmoj”, ett kodspråk bara de själva förstod. Idag har barn och ungdomar utvecklat ett “sms-språk” bestående av förkortningar och bokstavskombinationer som är obegripliga för många av oss i den äldre generationen. I Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven Blomkvist talades “rövarspråket”.

Så visst finns det problem när man ska förstå och göra sig förstådd. Eller som finansminister Gunnar Sträng sade: “Jag använder inte utrikiska ord när det finns en adekvat svensk vokabulär”. Ibland kan otydligheten och tvetydigheten ha ett gott syfte, som när ordvitsare som Tage Danielsson och Povel Ramel, för att ta några ur högen, bjuder oss på halsbrytande språklekar.

I programmet Ring P1 i Sveriges radio sade en programledare: Här har vi ett “käjs”. Vid ett annat tillfälle sade samma programledare: Man får väl vara “häppi” med den lön man har. I På spåret i Sveriges television ropar programledaren: Allt är “äpp får gräbbs”. För någon dag sedan sade en programledare i Sveriges radio: Det kanske pågår ett “bättel” inom socialdemokraterna?

Nyligen såg jag informationsskyltar på bussarna kollektivtrafiken: “Kolla oss på bussen. We make typ hela miljön great again”.

Allt oftare står jag som ett fån utan att förstå. Ibland försöker jag gissa mig till vad som menas, men jag vet ju inte om jag gissar rätt.

Rolf Waltersson

Eskilstuna

Liknande artiklar:
Det sägs att ju äldre man blir desto mera tittar man i backspegeln. Man funderar
Andra världskriget gick mot sitt slut. Det var bara en tidsfråga när Japan skulle kapitulera
I ett tidigare inpass skrev jag om Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland. Jag
30 juli lyssnade jag på sommarprataren i P1 Sveriges Radio. Det var Tauba Katzenstein 92