Den brittiska författaren Zadie Smiths romaner är som lyckoamuletter på ett armband. De kommer med ojämna mellanrum och är så utsökt välgjorda att det är som en liten stillsam gåva att få läsa dem mitt i livets rusningstrafik. Den senaste, Swing Time, handlar dessutom i hög grad om dans och vilken betydelse dansen kan ha i människors liv. Ett tema som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Men Swing Time handlar om så mycket mer än dans. Den handlar om vänskap på blodigaste allvar, om klassgränser och ojämlikhetsklyftor och konsekvenserna av fattigdom och utanförskap, om flygande drömmar och krossade drömmar, om platta fötter och trasiga kroppsuppfattningar, om rasism, sexism, globalisering och kapitalism. Den handlar om rotlöshet och ensamhet, om trassliga tankar kring hudens nyanser och formen på munnar och näsor. Om den skeva värld vi lever i där somliga har allt och andra inget. Där ett afrikanskt lands hela BNP kan rymmas i en popstjärnas förmögenhet. Där det går att köpa sig ett barn för den som har råd. Och där ett välgörenhetsprojekt – i det här fallet en skola för flickor i en liten by i Gambia – kanske egentligen mest är till för personlig PR än för de människor som projektet utåt sett är ämnat att gagna.
Jaget i boken är en flicka som blir en kvinna och berättelsen handlar i hög grad om hur hon tänker på och förhåller sig till sig själv och till människorna i sitt liv. Till den starka modern som förverkligar sig själv i ett politiskt liv. Till den både bästa – och värsta – vännen som förverkar sitt liv i rasande takt. Till den bisarra superstjärnan – som hon blir assistens åt – som förverkar andras liv för att förverkliga sitt eget i varje sekund. Till den unga kvinnan som rätt och slätt verkar trivas med sitt liv i en liten västafrikansk by.
Swing Time handlar i hög grad om det som alla Zadie Smiths romaner handlar om, en trasighet formad av uppväxt, klass, ras och identitet. Smith väver samman det globala med det lokala, det privata med det politiska. I hennes böcker har alla människor egon som kan bli trampade på tårna, alla har också flera olika möjliga framtider. Men tidig trasighet kan lägga många hinder i vägen för det som skulle vara livet.
En recensent i brittiska Guardian har sammanfattat bokens kanske viktigaste budskap så här:
“Med tanke på vilka vi är, vilka vi får höra att vi inte är, och vilka vi föreställer oss att vi ska bli, hur hittar vi vägen hem?”
En annan recensent skriver i indiska The Hindu att boken funderar kring vad den i många välgörenhetskretsar så populära termen “empowerment” egentligen är och innebär och vem som definierar det. Det kan låta väldigt positivt att ett fattigt och förtryckt folk ska få möjlighet att stärka sig på individnivå, men de som använder begreppet “empowerment” är ofta blinda för den större bilden, för maktperspektivet och den systemförändring som behövs för att människor inte ska behöva hoppas på något litet “empowermentprojekt” för sin fortsatta överlevnad.
Swing Time ställer många frågor kring den värld vi lever i, men det är också en berättelse som dansar fram över sidorna till tonerna av ett jazzigt klinkande piano, Michael Jackson och traditionell västafrikansk sång. En fängslande och rytmisk historia som samtidigt är en dagsfärsk samhällskritik.
Emma Lundström
