Alla har väl någon gång hamnat i en diskussion där man vet att det som sägs inte är sant men man har inte något konkret motbevis.
Då är Christer Bergstöms lilla handbok “Svar till din fördomsfulle släkting – eller så räddar Du friden vid släktmiddagen” bra att ha till hands.
På drygt 100 sidor bemöter Bergström de vanligaste fördomarna som florerar i samhället inte minst på nätet. Många följer diskussioner där och mångdubbelt fler får en del av sina kunskaper från de människor som använder dessa alternativa fakta som bas för sin kunskap om samhället.
Pedagogiskt och mångsidigt går författaren igenom de fördomar som florerar i den allmänna debatten och bland människor runt festbordet och i fika rummet.
Längst bak i boken finns en användbar hjälp som tar dig till en sida där det finns länkar till alla källhänvisningar.
Med siffror från t.ex. SCB, Migrationsverket och hänvisningar till vetenskapliga studier ger författaren viktig och välgrundad information och användbar kunskap till en mer faktarelaterad beskrivning av den verklighet vi lever i.
Jag tror att många av de människor som tycker att SD har fel på ett allmänt sätt inte vet på vilket sätt de har fel. De saknar konkret information.
Bland de områden som berörs i boken – feminism, media, sharialager, muslimer och moskéer, klimatförändringen, kriminalitet, invandringen och främmande kulturer, har jag valt att lite mer noggrant beskriva de två områden som nästan garanterat dyker upp i varje diskussion nämligen invandringen och kriminaliteten.
Låt mig ge ett exempel. Den självsäkre personen som “vet hur det förhåller sig” kan hävda att talet om dagens lilla asylinvandring inte tar hänsyn till anhörig-invandringen. Tar man hänsyn till den så är det många fler som får uppehållstillstånd i Sverige. Underförstått menas att de flesta som får uppehållstillstånd tillhör kategorin anhörig-invandring och att de allra flesta kommer från kategorin från länder där läskunnigheten är låg.
Mot detta kan ställas att många av dessa arabiska länder har i verkligheten hög läskunnighet t.ex. Syrien där 81%.
Så här ser siffrorna ut enligt Migrationsverket:
- Mellan januari och augusti i Sverige. Av 14 780 anknytningsfall var bara 2077 anhöriga till människor med flykting och asylgrunder.
Långt ifrån de siffror som “den fördomsfulla släktingen” brukar anföra.
Många i sällskapet är tysta och känner sig olustiga till mods. Kanske det ligger något i dessa siffror kan många tänka. Genom att ta fram Christers bok finner du lätt ditt svar.
Ett annat tydligt exempel är frågan om gängkriminaliteten. Genom massmedia framträder bilden av förorterna i kaos där kriminella klaner styr livet. Den gängse bilden är att skjutningarna till största delen begås av invandrare.
Hur ser det ut i verkligheten?
Först vänder sig Bergström mot begreppet kriminella klaner och menar att det är bättre att skriva om släktbaserade nätverk där inte alla är kriminella.
En minst lika stor grupp är MC-gängen som till största delen utgörs av svenskar.
Sedan belyser författaren den historiska verkligheten att den samhällsgrupp som begår de flesta brotten historiskt är den grupp som befinner sig längs ner på samhällsstegen.
En del av brottsligheten som brukar dras fram brukar vara att många av de som sitter i fängelse för våldtäkt är invandrare. Så här ser siffrorna ut mellan åren 2015-2020:
- 40,6% av de dömda våldtäktsmännen var svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda
- 47,9% av de dömda var utlandsfödda varav:
- 40,7% med föräldrar födda i Västeuropa.
- 29,8% med föräldrar födda i Mellnöstern
- 24,4% med döräldrar födda i Nordafrika
- 11,5% var svenskfödda varav:
- 72,7% med ursprung i Västeuropa
- 11% med ursprung i Östeoropa
Skulle siffrorna användas ärligt kan man säga att:
- 70% av våldtäktsfallen har sitt ursprung i Sverige eller övriga Europa
- 30% i icke-europeiska länder
En överrepresentation från de som kommer från icke-europeiska länder. Dock icke så stor framhållas.
De här exemplen visar hur lätt det är att manipulera med statistik och de flesta människor orkar inte och har inte möjlighet att kontrollera siffrorna.
Författaren framhåller två saker som varje människa bör ha i minnet när hen möter påståenden.
Alltid fråga sig om påståendet är rimligt och då utgå från sunt förnuft och alltid ha i minnet att sanningen alltid är konkret. Alltså utgå från en källkritisk granskning.
Jag ser boken som en folkbildning som gör fler människor mer motståndskraftiga till att bemöta “fake news”.
När det gäller klimatet menar många förnekare att deras åsikter inte kommer fram i media. Konkret ska man då fråga om det är en konspiration och vilka ligger i så fall bakom den. Är det så att länder som t.ex. USA, Sverige, Cuba och Bolivia gemensamt träffas och beslutar om att trycka tillbaka klimatförnekarnas åsikter. Det orimliga i påståendet kan förhoppningsvis få tyst på konspirationsförespråkare.
Hans Östensson
