Recension: Den felvända ekonomin – Migrationsmyten av Peo Hansen

Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm

Jag har länge undrat över det här med pengar. Jag har frågat ekonomer jag känner, läst Andreas Cervenkas lilla men informativa bok “Pengar” och tycker mig ana vad pengar egentligen är. Hur är det möjligt frågade jag mig att före pandemin hade staten inte råd med äldreomsorgen, skolan och andra samhällsfunktioner. Staten/kommuner sparade och orsakade att många människor blir utarbetade och många går in i vägen. Vi har inte råd brukar det heta. Pandemin ändrade allt.

Plötsligt blir det som förut varit omöjligt verkligen möjligt. Pandemin gjorde att hundratals miljarder plötsligt är tillgänglig för att rädda ekonomin. Enorma summor görs tillgängliga för SAS och andra företag. Riksbankschefen lovar att den inte är något problem med pengar “vi har de pengar som behövs”.

Att detta är möjligt är enligt Magdalena Andersson “för att vi sparat i ladorna”.

Vad som menas med att spara i ladorna är inte lätt att förstå.

Det finns ju egentligen inga pengar i fysisk form. Riksbanken och övriga banker skapar ju själv digitala pengar genom ettor och nollor.

Peo Hansen, professor i statsvetenskap, vänder i sin bok “Migrationsmyten” på den gängse ekonomiska doktrinen att det måste vara balans mellan utgifter och inkomster. För första gången får jag en analys som verkar rimlig.

Staten kan inte jämställas med ett vanligt hushåll där det givetvis inte går i det långa loppet att ha större utgifter än inkomster. Staten kan ju själv skapa pengar.

Det liknar traditionell keynesianism (*) som gick ut på att staten skulle öka utgifterna när det var lågkonjunktur men Hansen går ett steg längre och menar att det inte kan finnas något samband mellan utgifter och inkomster i statens affärer.

I boken visar Hansen att det i alla diskussioner och analyser om migrationen ligger underförstått att det är en kostnad med migrationen. Kostnaderna för socialbidrag, skola kommer alltid att vara större än det som, ofta lågutbildade flyktingar, bidrar med anser majoritetens ekonomer och politiker.

Men är migrationen en kostnad?

Ett annat spår som Hansen påvisar är att flyktinginvandringen varit en lysande affär för många kommuner, Med exempel från t.ex. Laxå visar han att t.o.m. en representant från SD menar att det ökande antalet flyktingar i kommunen varit lyckosam. Av Sveriges 281 kommuner visar 216 på ett överskott “krisåret” 2016. Detta är ju på ett sätt självklart. Mycket av de pengar kommunerna får försvinner ju inte utan används till produktiva investeringar.

Den intressanta frågan är hur kunde den ortodoxa ekonomin få ett så stort inflytande bland nationalekonomer och politiker.

Jag tror att nyliberalismen kan spåras till 30-talet när en ekonomisk skola som kom att nämnas Ordoliberalismen (*) fick genomslag. Dogmen var att statens roll var att skapa förutsättningar för att låta marknaden verka så fritt som möjligt. Som en konsekvens av detta så blev demokratin ett hinder för marknaden. Idag visar det sig genom att det är ett axiom att Riksbanken är självständig och ska hållas fri från politiska ingrepp.

Det är onekligen märkligt att dessa nyliberala idéer fått en så stark ställning.

Att de traditionella ekonomerna som är instängda i sin värld håller fast vid sin dogm om marknadens överlägsenhet är inget att förvåna sig över och keynsianismen kom att avföras från de ekonomiska lärosätena. Det brukar kallas att “rationella förväntningar” som gjorde att både fack, industri och offentliga inrättningar väntade sig att inflationen skulle fortsätta och tog höjd för det.

Men att politiker nästan undantagslöst anammade de ekonomiska idéerna är på ett sätt förvånade. Åtminstone i Sverige lyckades ju politikerna på 30-talet gå emot den då gängse ekonomiska doktrinen. Men 50 år senare fanns inte denna insikt.

Varför?

En egen förklaring inte vetenskaplig bekräftad skulle kunna vara att man tog fasta på det till synes självklara att utgifterna inte kan vara större än intäkterna. Denna vardagskunskap tycks ha påverkat även ekonomiska forskare.

Peo Hansen menar att så länge axiomet att stat/kommun inte kan spendera förrän man har tillräckliga inkomster kommer skatter inte att räcka för nödvändiga investeringar. Eftersom det inte går att höja skatterna i den takt som behövs kommer man aldrig att få tillräckliga resurser för att klara välfärden.

Sambandet mellan “kostnaden” för migrationen (som i sig är falsk enligt Hansen) och välfärden håller inte, Hansen refererar till en mängd vetenskapliga undersökningar.

Därför är Magdalena Andersons påstående att kostnaderna för migrationen innebär att vi inte kan utplåna barnfattigdomen olyckligt på två sätt.

Det är en omöjlig ekvation.

Det finns inget samband mellan de falska “kostnaderna” och utbyggnad av välfärden. Utpekandet av flyktingar som orsakerna till att vi inte har råd att t.ex. utplåna barnfattigdomen skapar en felaktig motsättning.

Hansen menar att höjda skatter är nödvändiga, inte för att motivera välfärdssatsningar utan för ett annat syfte. De ska utjämna skillnaderna mellan rika och fattiga.

Jag menar att boken är en aha upplevelse. Kan analysen verkligen vara riktig. Kan en hel kår av ekonomer och ekonomer under så lång tid ha haft så fundamentalt fel frågar jag mig.

Det kanske finns en hake.

Är inte inflationen ett problem kommer inte de ofantliga summor som sköljt över världen skapa inflation.

Hansen menar att inflationen inte är ett finansiellt problem. Genom att försämra villkoren för vanligt folk kan inte inflationen minska.

Istället måste de direkta orsakerna till inflationen angripas var för sig.

Om det är för höga bensinpriser är lösningen att försöka komma till rätta med just det problemet.

Så Peo Hansens bok är en tankeställare som bör läsas av många. Inte minst av politiker på vänsterkanten.

Kanske en snart 50-årig hegemoni för nyliberalismen äntligen kan ifrågasättas både teoretiskt och praktiskt.

Hans Östensson

Lästips:

• Migrationamyten – av Peo Hansen, Leopard Förlag.