11 maj lyssnade jag på ett intressant program på Sveriges Radio P1: “Vetenskapsradion Historia. Rasbiologiska institutet 100 år”.
Gå gärna in och lyssna. Det tar bara 45 minuter. 45 väl använda minuter.
“Vi bär på ett tungt arv från rasbiologiska institutets dagar. Allt sedan Carl von Linnés dagar har tanken på att dela in människan i raser präglat oss, och i Uppsala är rasforskningens spår tydliga… Det var dåtidens spjutspetsforskning som många hoppades skulle skapa ett friskt och sunt svenskt folk, men vars idétraditioner och praktiska arbete är ett mörkt arv i svensk historia”, skriver Vetenskapsradion Historia i sin presentation av programmet.
Det var 13 maj 2021 som det politiska beslutet togs i riksdagen om att öppna ett rasbiologiskt institut i Sverige. Året därefter 1922 stod detta vetenskapliga (?) institut färdigt vid Uppsala universitet.
“Egentligen började det redan 1909 då Svenska sällskapet för rashygien grundades efter tysk förebild där världens första rashygieniska sällskap etablerades redan 1905.
1920 motionerade socialdemokraten Alfred Petrén tillsammans med bondeförbundaren Nils Wohlin om behovet av rasbiologisk forskning. Även socialdemokraten Hjalmar Branting och högermannen Arvid Lindman undertecknade motionen.
I riksdagsdebatten rådde stor enighet i frågan, och i maj 1921 beslutade man om ett rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet”.
Källa: En meningslös sortering av människor. Forskning & Framsteg 2012-09-07.
Jag utgår från att eFOLKETs läsare känner till detta mörka förflutna i vår historia där man bedrev skallmätningar, samlade in kranier och andra skelettdelar, inte bara Sverige, utan ändå från Australien och Nya Zeeland, för att hitta “bevis” för vilka människor som är lägre stående än den rena ariska rasen.
Dessa teorier utmynnade sedan i praktiska gärningar som tvångssteriliseringar, medicinska experiment (Läs eFOLKET om Vipeholmsanstalten och tandexperimenten).
De tyska nazisterna hämtade näring och inspiration från rasbiologiska institutet i Uppsala som grund för utrotningen av judar, romer och andra “undermåliga element”.
Bland det som var nyhet i programmet, i alla fall för mig, var att man måste backa till 1700-talet, eller till och med ännu längre, för att finna det tankegods som med tiden utmynnade i skapandet av rasbiologiska institutet. Inte minst Carl von Linné tillhörde dem som indelade människor i “raser”, ungefär som indelningen av växter.
En frågeställning som togs upp i programmet är huruvida vi fortfarande bär på detta rasbiologiska tankegods, medvetet eller omedvetet, efter att ha blivit “marinerade” av det i generationer.
Någon i programmet drog jämförelsen med att gå i en tät skog:
“Vi väljer oftast att följa de upptrampade stigarna”.
En annan jämförelse i programmet när det gäller uppdelningen av människor i raser:
“Det är som att hälla ut en påse potatis på köksbänken, och sedan sortera potatisarna efter ‘egenskaper’. En del är stora, en del är små, en del är mittemellan, en del är runda och en del är avlånga. Men alla är potatisar med samma innehåll och samma (närings)värde”.
Alla är potatisar.
Till sist vill jag dela med mig av vad Kersti Wistrand skriver 14 maj 2018 under rubriken “Rasbiologisk föreläsning i Uppsala 1964”:
“Du måste komma med och lyssna på den siste svenske rasbiologen Bertil Lundmans föreläsning!” blev jag uppmanad av mina kurskamrater när jag 1964 pluggade pedagogik vid Uppsala universitet…
Salen var proppfull med studenter som satt där och förväntansfullt småflinade åt den förestående antropologiföreställningen med den siste överlevande dinosaurien…
In kom så “den store forskaren” docenten och antroposofen Bertil Lundman, 65 år gammal. Han tittade knappast åt auditoriet utan ställde sig med ryggen mot oss. Snabbt och vant började han rita upp huvudskålar på svarta tavlan och förklara mått och finesser med lång- och kortskallar…
Så vände han sig mot oss studenter och hans blick vandrade runt. Jo, där satt en intressant ung man med stort bakhuvud. Lundman kallade fram honom, drog upp sitt måttband och började mäta hans huvud på längd och bredd, hakvinklar och käkpartier och gud vet allt, och förklarade att han var ett gott exempel på den “långskalliga germanska rasen”.
Denna föreläsning ägde rum på Uppsala universitet 1964! Alltså 6 år EFTER stängningen av rasbiologiska institutet!
1946 skrev denne Bertil Lundman i sin bok “Nutidens människoraser”:
“Negrerna äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar och flabbar med sin breda humor och njuter av alla de fröjder som ögonblicket kan giva.
En motgång kastar honom bokstavligen till marken, han vrålar och sliter sig i håret som en besatt i vildaste förtvivlan. Ögonblicket därefter är dock det hela glömt och allt är som vanligt.
Negerns sangvinistiska temperament innesluter mycken godmodighet och med viss lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja t.o.m. Är flabbig i slavhandlarens bojor.
Någon högre och självständigare kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot inte förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn”.
Andra inlägg i eFOLKET som handlar om rasbiologi:
- Rasbiologin. Nittonhundratalets variant av häxprocesserna. 23 maj 2017
- Rolf Nordin: Nazism – Del 1 “Förhistorien”. 30 november 2017
Rolf Waltersson
