Penninggaloppen om pengar och pengars värde

Jag har roat mig med att sedan några år tillbaka spara alla 10-kronor jag fått när jag handlat. Med åren har det blivit en ansenlig mängd 10-kronor.
Jag har räknat att det är lite över 31 000 kronor jag har samlat på mig genom mitt “frivilliga tvångssparande”.
På köpet har det även blivit några burkar fulla med en- och tvåkronor samt femkronor.
Nu har jag beslutat mig för att växla in dessa mynt i mer hanterbar valuta. I praktiken, insatta på mitt bankkonto. Så jag stegade in på Sparbanken Rekarnes bankkontor här i Eskilstuna för att använda mig av deras mynträknare.
Men det gick inte. De har i dagarna tagit bort Eskilstunas enda och sista mynträknare där man kunde “göra sig av med” mynt man samlat på sig.

Rådet jag fick var att gå till Forex: “De växlar in mynt. Men de tar 15 procent i avgift”.
I helvete heller! Inte tänker jag betala över 4 500 kronor för att växla in mina mynt! Det är ju rena bankrånet!

Det har ju blivit allt vanligare att banker vägrar hantera pengar. Men även att butiker vägrar att ta emot kontanter.
Man kan ju tycka det är märkligt att officiella betalningsmedel som ges ut av staten inte ska kunna användas som betalningsmedel. Det är ju inte länge sedan vi fick både nya sedlar och nya mynt. Banken vägrar att ta emot mina mynt som jag vill sätta in på ett sparkonto jag har i banken.

Pengar i sig är värdelösa. De har inget egenvärde. Pengar är bara papperslappar eller mynt med tryckta belopp av olika valörer.
Att en hundralapp är värd 100 kronor handlar bara om förtroende. Att vi kollektivt litar på att en hundralapp är värd 100 kronor.

Man kan säga att pengar är “ackumulerat” arbete.

Förr, när man idkade byteshandel, kunde man byta ett stycke kött mot en säck spannmål. Men det var opraktisk därför att ägaren till köttbiten och ägaren till säcken spannmål var tvungna att hitta varandra på en marknad.
Därför infördes pengar som betalningsmedel för att förenkla byteshandeln.
Det finns exempel där man använt sällsynta snäckor, pälsar och ädla metaller som betalningsmedel. I Holland hade man under en period på 1600-talet eftertraktade sorter av tulpanlökar som betalningsmedel.
Det blev tulpaninflation när det gick så lång att priset på en enda lök av den eftertraktade sorten Semper Augustus kostade lika mycket som ett bättre hus i centrala Amsterdam.
Bubblan sprack. I stället för IT-bubbla fick man en Tulpanbubbla åren 1636-1637.

Nu står jag här med mina över 31 000 kronor i mynt. De är fortfarande värda 31 000 kronor. Men om inte omöjliga, så i alla fall allt svårare och krångligare att använda som betalningsmedel.

Bankerna vill inte ha dem. Många butiker vägrar ta emot dem.
Jag kan stå i en butik när jag handlar och mata in en massa mynt i deras myntautomat. Men jag tror det skulle bli “dålig stämning” i kön bakom mig om jag står och matar in enkrona för enkrona, tvåkrona för tvåkrona.
Det vore lockande att gå in i en butik som fortfarande tar emot mynt, och köpa något dyrt. Och sedan slänga upp en påse med 10-kronor på disken. Jag behöver fyra nya vinterdäck till bilen. Kanske jag kan betala med en påse 10-kronor? Varsågod, här är 500 tiokronorsmynt. Kontrollräkna om du inte tror mig.

När det gäller en- och tvåkronorna har jag löst problemet genom att jag lagt dem i plastpåsar med ungefär 100 kronor i varje påse, som jag delar ut till tiggarna som sitter utanför våra butiker. Som extra “guldkant” på deras tillvaro har jag även lagt i några 5-kronor i varje påse.
På något sätt har tiggarna löst problemet att växla in mynt, antar jag, för det mesta de får i sina muggar är ju småmynt.
Kanske man i matbutikerna är hyggliga och låter dem växla mynten till hanterbara sedlar?

När jag sitter här och räknar mina mynt och lägger dem i olika burkar, kommer jag osökt att tänka på Thore Skogman och låten “Penninggaloppen”:

“Gubben satt i lampans sken
och räkna` opp i portmonän
kronor en, kronor två, kronor tre, kronor fyr`,
kronor fem, kronor sex, kronor sju, kronor åtta
och tjuèn.

Och det är visst och det är sant,
han var så glad åt var slant
när han räkna` på nytt och på nytt och på nytt
så fort han nånsin hant.
Ja, se pengar, ja se pengar
är till bekymmer för fattig och för rik

Sista versen:

Men gubben han fick hjärtslag han,
en ti´öring minsann försvann
som han la i en hatt när han satt där en natt,
för han skulle betala resterande skatt.

Så slutar jordelivets kval
som alltid i vår jämmerdal
Med granbarr och blommor och orgelmusik
och en präst som håller tal.
Ja, se pengar, ja se pengar
är till bekymmer för fattig och för rik”

—Thore Skogman

Rolf Waltersson