Aktivister från Sverige, Finland, Ryssland och Ukraina övar för fred
Intervjun med Pelle Sunvisson har gjorts av Per Leander
Den har tidigare (15/8 ) varit publicerad i tidningen Internationalen.
Den här veckan samlas ett hundratal fredsaktivister från Sverige, Finland, Ryssland och Ukraina i den finska staden Lovisa för en gemensam freds-övning. Det är tredje gången en sådan fredsövning hålls och det som är nytt för i år är att deltagare från länder som är i en riktig konflikt, nämligen både ryssar och ukrainare, deltar. Internationalen har talat med Pelle Sunvisson som är en av organisatörerna.
– Målet är att skapa en sant internationell fredsrörelse, som inte bara följer de gränser som olika militärallianser har dragit upp, utan att vi möts över de här riktiga och imaginära fronterna, säger han och menar att det är viktigt att bygga en fredsrörelse innan det är för sent.
– Världen känns ständigt närmare olika krigshot. Vad som skulle kunna vara gnistan och var det skulle kunna börja är ju som alltid svårt att sia om. Men det finns tillräckligt många konfliktytor för att det skulle kunna smälla. Som det ser ut nu finns det ingen organiserad opposition mot kriget nånstans. I Sverige är det helt tyst. När Sverigedemokraterna för sex–sju år sedan sa att man måste ge 20 miljarder mer till försvaret så skrattade alla åt dem. Men idag framstår det som ett lågt bud.
Fredsövningen går ut på att deltagarna ställs inför olika tänkbara scenarier och diskuterar hur man ska förhålla sig till dem.
– Vi övar på olika teman, tänkbara scenarier med händelser som leder fram till krig, och så ska man agera vid varje händelse.
Dessa teman är i sin tur uppdelade i tre faser. Före kriget – vad kan man göra för att försöka hindra kriget från att bryta ut. Under kriget – vilket handlingsutrymme finns det då att verka för fred. Efter kriget – vad behöver man göra när striderna har upphört för att det inte ska blossa upp igen.
I år har vi ju med deltagare från ett land som faktiskt är i krig, Ukraina, så den här gången måste vi göra något som ger något mer konkret för situationen där, säger Pelle Sunvisson och fortsätter:
– Ukrainakriget är närvarande nu och det är också helt rätt tidpunkt att göra nånting. Efter fem års strid finns en känsla av att kriget har gått i stå, det finns ingen utsikt till några militära vinster, folk är trötta. Det finns en möjlighet till fred, men om man inte tar den chansen är risken att det rinner ut helt andra vägar. Därför behövs det en stark och internationell fredsrörelse. Hur mycket vi hinner bygga upp får man väl se, men det ska i alla fall vara fokus.
Kan du ge något tips på hur man stoppar krig?
– Jag kan ta en grej som handlar om vad man kan göra när kriget väl har brutit ut. Det är ett exempel som jag har tagit från nobelpristagaren Leymah Gbowee från Liberia, som ju hade ett fruktansvärt inbördeskrig som höll på nästan 20 år. Där var det den kvinnliga fredsrörelsen som bidrog väldigt starkt till att få stopp på de där stridigheterna. De genomförde strejker, sexstrejker, sitt-ins och massor av olika saker. Men jag frågade henne, när jag intervjuade henne för ett par år sedan, vad som hade fungerat bäst, och hon sa att det bästa man kunde göra är det som kallas picketing, det vill säga manifestera med skyltar på en rätt plats vid rätt tidpunkt och står kvar tillräckligt länge med ett tydligt budskap. Det menade hon var det mest effektiva de gjorde, och även något som går att göra när läget är som värst, säger han.
Det är tredje året i rad som fredsövningen hålls och Pelle Sunvisson berättar att rörelsen har vuxit markant sedan starten.
– Från början var vi bara svenskar och ryssar, och vi var runt 25 personer som träffades. Andra året var vi svenskar, ryssar och finnar och då var vi uppemot 70 personer. I år är vi svenskar, finnar, ryssar och ukrainare, och vi har satt gränsen för 100 deltagare. De första gångerna fick vi jobba för att hitta folk, men i år har vi av lokalmässiga skäl tvingats säga nej till kanske 50 personer.
Intresset är störst från Ryssland och Ukraina, det är där man bäst förstår behovet av att arbeta för fred, säger han, men beklagar att intresset fortfarande är svalt i Sverige:
– I Sverige är det jättesegt att hitta folk, från Sverige blir vi bara mellan fem och tio personer.
Är det organisationer eller individer som deltar?
– Det finns organisationer som är med, som AKL, det finska vapenvägrarförbundet, som hjälper till med jättemycket av det praktiska på plats i Finland. Utan dem skulle det här vara helt omöjligt. Men vi har generellt inte bjudit in några organisationer, utan vi har fokuserat mest på att samla personer med olika bakgrund. Jag har ingen organisationstillhörighet i det här sammanhanget utan är med som privatperson. Så det är mer som ett nätverk, säger Pelle Sunvisson och fortsätter:
– Om man är svensk fredsaktivist så är det viktigaste nu att vara emot den svenska upprustningen och Sveriges närmande till Nato. På samma sätt måste de ryska fredsaktivister som vi samarbetar med i första hand vara emot den ryska militarismen och upprustningen. Det är så vi måste tänka i våra hemländer, det kommer aldrig gå på något annat sätt.
Finns det hopp att stoppa framtida krig?
– Ja, det tror jag, absolut. Man måste så klart vara ödmjuk. Se till exempel på hur mycket som gjordes före första världskriget och det blev ändå skit. Men det finns också hoppet att vi har blivit lite klokare och om vi får tillräckligt mycket tid på oss så finns det en chans. Händer det i morgon så är det kört tror jag, men har vi några år på oss finns det alla möjligheter att bygga upp någonting som är tillräckligt stort, säger Pelle Sunvisson.
Per Leander
