“Skrivarstenen” som ligger i Skogshall i Ärla socken. Foto: Rolf Waltersson.

Skrivarstenen i Ärla socken – Från runstenar till gravstenar

Jag har i ett par inlägg skrivet om runstenar och hällristningar.

Nu har turen kommit till “Skrivarstenen” som ligger i Skogshall i Ärla socken.

Åker man vägen från Malmköping mot Eskilstuna, och sedan svänger vänster vid Mortorp så ligger stenen efter att man åkt 1 kilometer och bara några meter från vägkanten på vänster sida. Det finns en skylt “Runristning” som markerar var.

Till skillnad från de huggna och resta runstenarna så är den här huggen i ett vanligt stenblock som ligger i naturen. Runorna lär vara huggna cirka år 1000 e. Kr.

Att den kallas “Skrivarstenen” är på grund att ortsbefolkningen i äldre tider kallade den så.

Inskriften betyder:

“Fastulv, son till Viulv, lät hugga stenen efter Holmger, sin broder, och Torvar, sin moder. Gud hjälpe deras ande”.

Ett dokument från 1682 berättar att stenen enligt en sägen skulle vara ristad på alla sidor, men att endast en sida återstår sedan den härjats av skogsbrand.

År 1869 ritade konstnären Olof Hermelin av Skrivarstenen när en runstensforskare är ifärd med att undersöka inskriften.

På teckningen ser stenen mycket större ut än vad den är i verkligheten om man jämför storleken på stenen med mannen på teckningen.

Jag har inga mått på stenen, men uppskattar att den är cirka 2 meter hög. På teckningen ser den ut att vara minst det dubbla.

Dåtidens “fake news”, eller konstnärens fria rätt att “tolka” motivet?

“Omkring år 1100 försvann seden att resa runstenar, lika plötsligt som den hade uppstått. Vikingafärderna hade nu upphört och de gamla handelsvägarna hade stängts. Behovet att resa minnesvårdar över personer som dött fjärran från hembygden fanns därför inte längre.
Enligt kristen sed begravdes nu folk på kyrkogårdar, och där uppfördes gravmonument som övertog runstenarnas uppgift att bevara de avlidnas minne åt eftervärlden”, läser jag i boken Runstenar i Södermanland, utgiven av Södermanlands museum 1984.

Man kan alltså säga att nutidens gravstenar är en fortsättning av dåtidens runstenar.

Text och foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar: