Den oro, som spörjer,
sörjer Du, att allt
kan falla, medan herden
fåren vallar över stock
och sten, du blir ren
från frågor, havets
vågor mot Din strand,
och Jesus kär, Dig bär
mot tillit, Din, som
är den tro, som också
är min, att kusten ligger
klar för den, som ensam
var, på havets vilda
vågor, min tro, med
alla frågor, är den tillit,
som nyss jag fick, i ett
ögonblick!
Peder Andersson,
Fröslunda, Eskilstuna
