USAs brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och samvetslös, men väldigt få talar om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Detta är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer.”
Ur Harold Pinters nobelföreläsning 2005
USA, “Drömlandet” i den för en tid sedan sända SVT-serien får, efter Rysslands krig mot Ukraina och Sveriges NATO-ansökan, alltmer tona fram som den gode ledaren till en bättre värld.
Inte minst kan vi läsa i Försvarsberedningens Säkerhetspolitiska Rapport 2023 att USA står som försvarare av “den regelbaserade världsordningen”, och detta i motsats till Ryssland och Kina som beskrivs som dess dödgrävare genom att i stället stå för “den starkes rätt”.
Återkommande hör vi också uttryck som “demokratins och den fria världens ledare”. Problemet är bara att denna alltmer förhärskande och icke ifrågasatta föreställning rimmar mycket illa med verkligheten. Och det är förvisso obehagligt då ideologi, och inte fakta, får bestämma en världsbild.
För det första kan man undra om USA uppfyller villkoren för den innebörd som vi vanligtvis associerar med demokrati.
USAs valsystem idag har nämligen en viss likhet med Sveriges innan vi fick allmän rösträtt 1921. Före det var rösträtten förbehållen män med en ansenlig årsinkomst/förmögenhet. Det var inte speciellt demokratiskt då kön och plånbokens tjocklek spelade roll.
Men i USA 2024 spelar plånbokens tjocklek en väsentlig roll. Det är nämligen fritt fram för företag, inte minst vapenindustrin, att utan offentlig insyn via politiska aktionskommittéer sponsra politiska kandidater. Kampanjernas spenderade medel landade vid valet 2020 på 14 miljarder dollar. Att då driva marknadskritiska vänsterfrågor blir i praktiken en omöjlighet och den amerikanska demokratin inskränker sig också till två borgerliga partier, eller varianter av samma tema.
Summa summarum: I USA gäller inte ‘en man/kvinna, en röst’ utan starka kapitalägare har i kraft av sin sponsring mängder av röster. Detta bekräftas också av etablerade forskare: politiken bestäms av den ekonomiska eliten och inte av vanligt folk (Giljens & Page 2014). De nämnda författarna ifrågasätter därför om USA kan betraktas som en demokrati i meningen folkstyre. Att Donald Trump kunde bli president borde för övrigt mana till eftertanke.
För det andra så är USA världsmästare på att intervenera i demokratiska valprocesser. Vi vet att USA sedan andra världskriget fram till år 2000 aktivt sökt påverka valutfallet i andra länders demokratiska valprocesser vid minst 81 tillfällen, Ryssland vid 36 tillfällen (Levin, 2019).
USA har vidare under samma tid deltagit i försöken att störta mer än 50 regeringar i andra länder, inte minst genom deltagande i kupper mot demokratiskt valda ledare i sitt närområde (O’Rourke, 2018).
Typexemplet är när Allende störtades till förmån för diktatorn Pinochet i Chile. Daniele Ganser vid forskningsinstitutet SIPER i Basel kompletterar med att i sin forskning mer konkret visa att ett Natokopplat nätverk, Operation Gladio, under ledning av CIA och brittiska MI6, intervenerade i europeiska demokratiers val med smutskastningskampanjer och falska anklagelser mot vänsterkandidater.
Man deltog också mer handfast som vid militärkuppen i Grekland 1967. Allt för att förhindra radikal vänsterpolitik. Det finns skäl att tro att den svenska IB-affären var ett uttryck för denna operation (Ganser, 2005).
Den minsta gemensamma nämnaren för USAs agerande är inte försvaret av demokrati utan USA:s militär ställer sig till förfogande och stödjer välvilligt inställda politiska ledare i utvecklingsländer och straffar eller avsätter regimer som hotar amerikanska företags intressen (Gaffney, 2018).
President Bidens storslagna internationella möte Democracy Summit under december 2021, lanserat som ett befrämjande av global demokrati, kommenterades av The Economist med att “Det var USA:s maktintressen, inte de demokratiska värderingarna, som bestämde vem som skulle få närvara”.
För det tredje så är USA det land som ger mest militärt stöd till odemokratiska länder. Forskningsinstitutet Freedom House i USA klassificerar 57 länder i världen som odemokratiska. Av dessa erhåller majoriteten, närmare bestämt 42, militärt stöd (militär utbildning och/eller vapen) från USA. Den största vapenmottagaren är Saudiarabien som är ett av världens minst demokratiska länder som dessutom sedan tio år tillbaka driver ett krig i Jemen som lett till humanitär katastrof.
För det fjärde så har inget land som USA spridit så mycket död och förtvivlan efter andra världskriget.
I Vietnam efterträdde USA sin NATO-allierade kolonialmakten Frankrike som krigförande part. Man undanröjde det val som skulle hållas och tillsatte i stället diktatorn Diem och, under falsk förespegling (Tonkinintermezzot), startade USA sitt Vietnamkrig. Krigen i Afghanistan, Irak och Libyen skedde också under falsk flagg (terroristbekämpning, massförstörelsevapen, försvar av civilbefolkning).
Sammantaget mer än 40 års krig och miljoner civila döda. Dessa länder karakteriseras idag inte bara av avsaknad av demokrati utan också av sönderslagna strukturer, rättsosäkerhet och konstant sekteristiskt våld. Alla dessa krig i brott mot “den regelbaserade världsordningen” med FN-stadgans våldsförbud. Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) ambition att granska amerikanska krigsbrott i Afghanistan mötte USA med sanktioner mot ICC.
USA framför rättmätig kritik av Rysslands och Kinas uppenbara övergrepp på demokratiska fri- och rättigheter. Men med beaktande av USAs agerande i övrigt så är det mer rimligt att se viftandet med demokrati-flaggan som uttryck för en marknadsförande retorik och för egna globala maktintressen.
Trots Rysslands krigsbrott i Ukraina så kan varken Ryssland eller Kina tävla med USA vad gäller interventioner i andra länders demokratiska val, störtande av demokratiskt valda ledare eller, utan FN-mandat, startandet av krig med död och kaos som följd. USA har 800 baser runt vår värld, Ryssland och Kina runt 20 tillsammans.
Den svenska regeringens USA/NATO-entusiaster och ledande militärer presenterar, inte minst i Försvarsberedningens Säkerhetspolitiska Rapport, en helt verklighetsfrämmande världsbild där USA framställs som världens fredsduva och media, även public service, abdikerar. Inga kritiska röster eller debatter i TV-studion, och NATO frågan reduceras till det enfaldiga när?. Det är ett fattigdomsbevis på svensk debatt att detta inte problematiseras.
Man kan undra om detta överseende med “den fria världens ledare” hänger ihop med att USAs interventioner i andra länders demokratiska val och störtande av demokratiskt valda ledare ’bara’ drabbat vänsterpolitiker och att USAs krig inte drabbat oss européer utan ‘bara’ människor i andra delar av världen. Det kan borgerliga politiker överse med och det koloniala arvet slår då igenom.
Länderna inom BRICS-alliansen och utvecklingsländer inom G77-sammanslutningen uttrycker alltmer att man är trötta på USAs ekonomiska och politiska dominans, dvs “den starkes rätt”.
Konflikten tilltar mellan väst och det globala syd. I stället för att då söka en alliansfri position med möjligheter för Sverige att verka för avspänning mellan blocken genom diplomati och förtroendeskapande åtgärder så väljer ledande politiker att positionera Sverige bakom USA genom NATO-medlemskap och ett närmast in blanco-avtal (DCA) som gör 17 svenska baser tillgängliga för USAs krigsmaskin.
Det är upprustning som gäller. Stödet till fredsorganisationerna, som motsvarar 0,0002% av militärbudgeten, läggs ner.
Försvarsminister Jonsson (M) är entusiastisk. Det kan man förstå. Han har en bakgrund som kommunikatör för krigsindustrin och utbildning vid NATO-högskola. Försvarsministern delar världsbild med NATOs generalsekreterare Stoltenberg som nyss uttryckte att “vapen är vägen till fred”. Låter som en reklamslogan för krigsindustrin. Påve Franciskus uttryckte i sitt juldagstal i stället att vapen är “dödsinstrument som underblåser krig”. Påven låter betydligt mer trovärdig.
Richard Sakwa, brittisk professor i Rysslands-studier är också mer trovärdig när han fångar essensen i det “försämrade säkerhetspolitiska läget” med orden; “NATO existerar för att hantera de risker som genereras av dess egen existens” (Sakwa, 2015). NATO skapar konflikt vilket sedan kan motivera upprustning och nya medlemskap, men därmed också ökad konflikt. Ett självspelande piano.
Där är vi idag. Sveriges bidrar här entusiastiskt med upprustning och NATO-ansökan. Det är att skjuta sig i foten. Det är mer än korkat. ÖB och regeringen kan uppenbart inte stava till respekt, förtroendeskapande åtgärder, diplomati och förhandling. Warzwapakten lades ner, lägg ner NATO.
Pär Salander
Umeå
