Jag läser Jan Guillous krönika i Aftonbladen 4 juli: “Att S inte vill bedriva socialdemokratisk politik – ett mysterium”.
Han skriver på ett ställe: “1979 hade SAP 1,2 miljoner medlemmar. Idag (2020) är antalet 75 000. Det är en minskning med 93,2 procent”.
Det här får mig att tänka på den tiden då jag började arbeta inom Eskilstuna kommun i mitten av 1960-talet och då gick med i Kommunalarbetareförbundet.
Minns jag rätt tillhörde jag sektion 5 av Kommunal, den sektion som samlade ihop de små och lite udda yrkesgrupperna som inte räckte till egna sektioner.
De var brandmännen, skol- och kyrkovaktmästare med flera. Själv var jag “pinnpojke” vid Stadsingenjörskontoret. “Pinnpojke” var en nedsättande beteckning på oss som var mätningshantlangare eller mätningsbiträden.
Månatliga medlemsmöten hölls i brandstationens aula på Drottninggatan.
Som ny, ung och oerfaren medlem visste jag inte ens att man automatiskt blev kollektivansluten till det socialdemokratiska partiet när man blev medlem i Kommunal.
Det var aldrig något det talades och eller informerades om. Men så småningom när sanningen gick upp för mig att jag var medlem i socialdemokraterna samtidigt som jag var medlem i VPK, tyckte jag det var minst sagt märkligt.
Som medlem i Kommunal betalade man 1 krona per månad i medlemsavgift till sossarna via medlemsavgiften till Kommunal. Inte så mycket pengar. Det handlade om principen.
Jag fick reda på att man kunde reservera sig mot kollektivanslutningen. Man fyllde i en lapp, som måste göras för varje år, där man reserverade sig.
Därefter fick man en gång om året tillbaka de 12 kronor man betalat för att varit sossemedlem.
Senare tog man bort den återbetalningen med den krystade motiveringen att det var “orättvist att de som reserverade sig fick lägre fackavgift än de som inte reserverade sig”.
Detta med kollektivanslutningen var aldrig något som vare sig diskuterades eller beslutades på medlemsmötena i Kommunal.
Besluten tog förmodligen på högre nivå högt över medlemmarnas huvuden.
Det handlade naturligtvis enbart om pengarna. Någon politisk “nytta” kan man knappast ha av tvångsanslutna medlemmar som kanske till och med sympatiserade med andra partier.
Jag vet inte om alla LO-förbund tillämpade kollektivanslutning på den tiden. Men gjorde man det skulle 12 kronor per medlem och cirka 1,5 miljoner LO-medlemmar innebära 18 miljoner i medlemsavgift till det socialdemokratiska partiet varje år.
När kollektivanslutningen avskaffades 1990 innebar det att (S) omedelbart förlorade minst 65 procent av sina medlemmar.
Därefter har man tappat medlemmar år efter år så att man år 2020 bara hade 75 000 medlemmar.
När fackföreningsrörelsen 1889 bildade det socialdemokratiska partiet menade man att arbetarrörelsen stod på två ben – facket och partiet.
Inledningsvis krävdes också medlemskap i SAP för att få bli medlem i facket. Efter några år upphörde det kravet och fackförbunden uppmanades i stället att kollektivansluta medlemmarna. Något som pågick ända fram till 1990.
Jag minns Odd Olofsson, känd VPK-are i Nyköping som också var kollektivansluten till SAP.
Han berättade när han rörde om lite i grytan genom att gå på ett medlemsmöte med SAP.
–Vad tusan gör du här, du är ju VPK-are?
–Men jag är sosse också, jag är ju kollektivansluten, då har jag väl rätt att vara med på mötet.
Jag minns inte hur det slutade. Men det visar i alla fall hur absurt det kunde bli genom kollektivanslutningen.
Jag vet inte om det på den tiden var tillåtet för socialdemokrater att samtidiga vara medlemmar i något annat parti. Man borde ju inte kunna vara med i flera partier samtidigt.
Men det kunde man alltså.
På grund av kollektivanslutningen var jag under några år medlem i både SAP och VPK, innan jag kom på att man över huvud taget var kollektivansluten och att man därmed var med i två partier samtidigt.
PS. Några år senare blev jag och mina arbetskamrater tvångsförflyttade från Kommunal till SKTF (numera Vision) genom en överenskommelse på högsta nivå, utan att ens fråga vad vi berörda medlemmar tyckte. Vi hade gått den långa vägen i “karriären” genom att vi fått titeln mätningstekniker.
Några blev så förbannade att de valde att gå med i SACO, så vi splittrades upp i två olika fackförbund.
Rolf Waltersson
