När du sjunkit ihop av förtvivlan
som en pyspunka av vassa stenar
försöker jag säga några ord
men de glider bort och blir upplösta
och dina läppar torkar som höstlöv.
Först när jag öppnar mina öron
strilar regnet från dina ögon
lyfts dina axlar
och nya friska löv vecklar ut sig
från dina läppar.
—Lena Staaf
