Arresteringen av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu blev den tändande gnistan som har lett till att nu hundratusentals samlats till demonstrationer. Demonstrationerna har fått karaktären av manifestationer inte bara till stöd för İmamoğlu och andra gripna utan också som manifestationer mot Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och det rådande auktoritära styret.
Gripandet av İmamoğlu skall ses mot bakgrund av att väntas inom kort utses till oppositionspartiet CHP:s kandidat till presidentvalet som skall hållas 2028.
CHP är ett parti med rötter i den turkiska republiken skapare Mustafa Kemal Atatürks sekulära och turknationalistiska rörelse. Partiet innehåller idag flera schatteringar, och de nu pågående protesterna kan tolkas som i första hand uttryck för ett utbrett och djupt missnöje med det rådande auktoritära styret.
Erdoğan och hans parti AKP kan betecknas som ickesekulärt och moderat islamistiskt, med band till Muslimska brödraskapet. Det är dock främst regimens utveckling i auktoritär riktning, och inte minst det hårda undertryckandet av kritiska journalister, advokater och politiska opponenter som är grunden till utbredd ilska och kraven på skapandet av en fungerande rättsstat.
Ett stor missnöje finns också med den ekonomiska situationen, inte minst inom den turkiska arbetarklassen.
I fallet med İmamoğlu handlar anklagelserna mot honom om “korruption och samröre med terrorism”. Sådana anklagelser har genom åren åren framförts rutinmässigt mot oppositionsföreträdare. Att de ofta leder till långa fängelsestraff betraktas av demokratiförespråkare som en sorgligt uttryck för rättsväsendets politiskt korrupta tillstånd.
De nu pågående protesterna har spritt sig till Ankara och andra delar av Turkiet. Från regimens sida har förbud mot folksamlingar utfärdats. Något som de många demonstranterna inte bryr sig om att hörsamma.
