Det sägs att ju äldre man blir desto mera tittar man i backspegeln. Man funderar över hur samhället såg ut när man var liten. Man funderar över hur det såg ut på den tiden föräldrarna var små. Man funderar över hur det var när mor- och farföräldrarna växte upp.
Min farfar var statare. Det var på Vikbolandet i Östergötland. Han dog av spanska sjukan 1918, så jag träffade honom aldrig. Men jag har blivit nyfiken på hur livet som statare såg ut i ett Sverige där fattigdomen var utbredd. 1917 året före då min farfar dog, var det stora hungerdemonstrationer i Sverige. Det så kallade “brödupproret”. Jag har läst Ivar Lo-Johanssons bok “Statare”, men det var länge sedan. Nu har jag läst på lite mera för att få en uppfattning om statarna och deras livsvillkor.
Statare var jordlösa lantarbetare som arbetade hos vanliga bönder, på större gods, slott och herresäten. De fick sin lön (stat) huvudsakligen in natura, det vill säga mat och bostad. I anslutning till den enkla bostaden kunde de i bästa fall ha en liten jordplätt där de kunde odla lite grönsaker, föda upp en egen gris som slaktades till vintern och ha några egna höns. Enligt legostadgan anställdes statarna på ettårskontrakt. Den sista veckan i oktober tog anställningen slut. Då hade statarna möjlighet att söka anställning vid andra gods, med hopp om att finna ett bättre ställe. I praktiken var statarna så gott som livegna. De hade skulder till husbonden som gjorde att de tvingades stanna kvar. Den här friveckan i oktober kallades för “slankveckan”.
Statarsystemet växte fram under 1700-talet. Det var som mest utbrett under andra halvan av 1800-talet, för att slutligen avskaffas 1945. Mest utbrett var systemet i södra Sverige och i Sörmland. Förhållandet mellan parterna reglerades i olika “legostadgar”. Enligt legostadgan hade husbonden rätt att aga sina tjänstehjon, men det fick vara “måttlig husaga” som det stod skrivet. Husbondens rätt att aga sina tjänstehjon avskaffades så sent som 1920.
Ur Legostadgan från 1833, reviderad 1877 kan man läsa följande:
§ Paragraf 10.
Tjenstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor husbonden skäligen föresätter.Är tjenstehjon försumlig, gensträfvigt eller oordentligt och låter sig ej rättas, eller visar sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjensten, må det derifrån skiljas med förlust af hela lönen, samt erhålla sådant betyg det förtjenar, ersätte ock husbondens skada, der han talan derom vid domstol utförer.”
§ Paragraf 52.
Afviker tjenstehjon ut tjenst förr än tjenstetid ute är, eller det redo för sig gjort, hafve husbonde våld att hemta det åter, och blifve tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag samt miste halfva lönen och gälde skadan”
I statarsystemet var det bara männen som anställdes. Fruarna följde med “på köpet”. Inför friveckan år 1900 sökte Fiholms gård “gifta kördrängar och ladugårdskarlar”. I liknande annonser från legogivarna på Rossvik, Biby och Ryningsbergs Säterier, liksom från Eskilstuna Kungsladugård, hade man som önskemål att det skulle vara gifta karlar. Underförstått var detta närmast ett anställningsvillkor. Baktanken var att deras hustrur följde med som extra arbetskraft för att användas inom mjölkningen. Det var “den vita piskan” som väntade statarkvinnorna. Upp tidigt på morgonen redan vid 5-tiden, sju dagar i veckan, för att mjölka korna. Ett hårt jobb på den tiden då det var handmjölkning som gällde. Det var onda knän, värkande ryggar och reumatism. Och på eftermiddagen var det dags för mjölkning igen.
Kvinnorna hade dubbel arbetsbörda. De skulle sköta hus och hem, se till så att barnen fick mat och hade kläder och skor, och att mjölka korna alla dagar i veckan året om. Aldrig en ledig dag.
Bostäderna, statarstugorna eller statarlängorna, var oftast i uselt skick. Barnen var många så familjerna var stora och det var trångbott. Oftast bara ett litet kök och ett litet rum. Kallt, dragigt och fuktigt, vilket ledde till förkylningar och lunginflamation och andra sjukdomar. Och det var råttor, kackerlackor och löss.
Torparens och statarens gemensamma allfarväg, utprickad ursprungligen med slavkontrakt för den förre och tjänstehjonstadga för den senare, har fuktats av tårar och blod. Deras dagsverken har alltid varit tunga och krävande. Deras glädjetillfällen få. Men de har ändock ytterst sällan beklagat sin ödestyngda lott utan så långt möjligt hållit modet uppe. Det är först under senare årtionden ögonen öppnats på dem för det gemensamma eländets djup och vidd.
Ur boken “Trälar Torpare Statare” av Alfred Kämpe.
Så beskriver Alfred Kämpe statarnas, och torparnas, situationen i sin bok “Trälar Torpare Statare” 1932. Kämpe skrev i Lantarbetareförbundets tidning Lantarbetaren. Alfred Kämpe fick sin skolning inom arbetar- och nykterhetsrörelsen och han var journalist. Under trettio år var han lantarbetarnas diktare och krönikör.
I och med att lantarbetarna började organisera sig fackligt, kunde man driva igenom krav på drägligare arbetsvillkor. Men den fackliga organiseringen möttes av motstånd från herremänen på gårdarna. Många statare som verkade för facklig organisering blev sparkade, och svartlistades.
Beslutet att definitivt avskaffa statarsystemet togs i oktober 1944, då ren kontantlön infördes i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna. Beslutet trädde i kraft ett år senare. Statarsystemet var avskaffat. Ett hatat, föraktat och omänskligt system som hade sitt ursprung i en mörk medeltid var över.
En av de drivande krafterna för att förbättra statarnas villkor och för att avskaffa statarsystemet var Gunnar Sträng, sedermera finansminister, som reste runt som agitator under 1920- och 1930-talet för att organisera lantarbetarna.
Ni som vill veta mera om detta kan titta på filmen “Den vita piskan. En dokumentär av Rune Formare om statare – jordbrukets jordlösa arbetare” från 1995.
Utöver de källor jag hänvisat till och citerat i texten, vill jag också nämna boken “Tillbakablick” av Leif Jacobsson, lokalhistoriker, trubadur och författare från Malmköping
Som jag skrev inledningsvis, min farfar var statare, min far var statarunge. Själv föddes jag 1944, samma år som statarsystemet gick i graven.
Rolf Waltersson
