Håkan Blomqvists artikel har också publicerats i nättidningen Internationalen.
En intensiv kampanj mot Olof Palme och den svenska neutralitetspolitiken kulminerade fredagen den 28 februari 1986 då statsministern sköts till döds i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. På fredagskvällen 39 år efteråt tågade många som ville hedra både Olof Palme och den svenska alliansfrihetens fredspolitik som idag övergivits.
Uppropet inför manifestationen påminde om den så kallade Palmekommissionen, en oberoende internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som leddes av Sveriges statsminister Olof Palme. Den utgick ifrån att internationell säkerhet måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse och att nationer och folk kan känna sig trygga bara när deras motsvarigheter i andra länder gör det.
Den inriktningen företräddes inte av Palmekommissionen för att världen var fredligare då, snarare tvärtom. Det var 1982, när det kalla kriget nådde en kulmen och risken för ett globalt kärnvapenkrig var akut. Palmekommissionen såg, till skillnad från idag, säkerhet som ett gemensamt problem och förordade gemensamma lösningar för nedrustning och minskad spänning.
Vid samlingen på Odenplan talade Gunnar Wall grävande journalist om Palmemordet och Internationalen-medarbetare, Jeanette Escamilla f d V-riksdagsledamot och Mohamed Nuur, ordförande i Vänsterpartiet Tensta Rinkeby Spånga. Fackeltåget gick därpå längs Odengatan och Sveavägen till mordplatsen vid Sveavägen där deltagarna lyssnade till en dikt om hur det Sverige som fanns på Palmes tid har raserats. Mötet höll en tyst minut till Palmes minne. Men det var inte lätt för alla deltagare att uppfatta den saken i trafikbullret och i slutet av minuten hördes en röst: “Leve Olof Palme! Nej till Nato!” Den uttryckte nog alldeles utmärkt syftet med den tysta minuten. Deltagarna sjöng också tillsammans den klassiska fredssången “I natt jag drömde”.
Vi publicerar här Gunnar Walls tal:
Det är nu 39 år sedan Olof Palme blev skjuten till döds i centrala Stockholm.
En del av er som är här i dag var inte födda då. Att vi ändå har samlats här, äldre och yngre, efter så många år är märkligt kan man tycka. Men det beror på att Palme var en så inspirerande politiker och att vi har många skäl att tänka på honom i dagens värld.
Den storpolitiska scenen ändrar sig ju dag för dag. Men Palmes engagemang för de små nationerna som utsätts för stormaktspolitik är lika aktuellt som någonsin. Exemplen är många. Men mest tänker vi kanske på Ukraina och Gaza, skådeplatser för två blodiga konflikter.
Ukrainas framtid förhandlas i dag fram över befolkningens huvuden mellan Trump och Putin. Det är krasst och utgången är oviss. Och det politiska spelet kring kriget har också tidigare innehållit beslut som fattats inte bara i Moskva utan i Washington och Västeuropa. När det gäller palestiniernas öde är framtiden än mer oroande: Trump och Netanyahu diskuterar lösningar som om det handlade om boskap medan övergreppen fortsätter.
Olof Palme hade hävt upp sin bestämda röst om han hade levat. För honom var kampen för fred och nedrustning nära knuten till respekten för alla människors, alla folks, rätt att forma en trygg framtid. Och för att Sverige inte skulle inordna sig i en militärallians, utan kunna tala med egen röst.
Fortfarande vet vi inte varför Palme blev mördad. Gärningsmannen dök upp, sköt och försvann. Men när dödsbudet kom slogs nog de allra flesta av tanken att det var fiender till Palmes politiska gärning som låg bakom. Att de hade bestämt sig för att göra av med en statsminister som de såg som ett hot mot sina egna dagordningar.
Vi vet som sagt var inte efter alla dessa år vad som låg bakom. Och en anledning till att vi inte vet är att mordutredningen i viktiga avseenden sköttes på ett skandalöst dåligt sätt. Även så här långt i efterhand kan det väcka upprördhet och förstämning. Så mycket blev inte gjort och så mycket blev fel gjort, särskilt de första åren. Var det inkompetens? Eller var det feghet och ovilja att röra vid känsliga omständigheter? Frågorna lever kvar.
Det har ändå kommit en del lösningar från rättsapparaten. De har haft en sak gemensam. De har handlat om att Palme inte alls dödades för sina övertygelser och sin politiska gärning.
Det första stora spåret var den kurdiska organisationen PKK. Det var besynnerligt. PKK hatade inte Palme. Och de hade inga skäl att göra det. Palme var en av de fåtaliga europeiska politiker som verkligen engagerade sig i de förtryckta folkens framtid. Den som drev PKK-spåret var det första årets spaningsledare Hans Holmér. Det visade sig snart att han inte hade några som helst bevis för sin tes. Det var bara luft.
Sedan kom åtalet mot Christer Pettersson, en missbrukare som av allt att döma faktiskt var socialdemokrat och som inte tycktes ha haft några fientliga tankar mot Palme. Pettersson kunde vara våldsam, hans värld handlade mycket om sprit och droger och när han blev förbannad var han farlig. Men han genomförde inga kallblodiga dåd och han använde aldrig skjutvapen. Han friades av hovrätten. Bevisningen höll inte.
En tredje kandidat var den stillsamme försäkringstjänstemannen Stig Engström. Åklagaren lade år 2020 ner Palmeutredningen med hänvisning till misstankar mot just Engström som då var avliden. Men åklagaren kunde inte lägga fram något motiv, ingen teknisk bevisning och inga vittnesutpekanden av Engström som gärningsman.
I den meningen står vi fortfarande där vi stod dagen efter mordet. Inga av de centrala frågorna är besvarade. Men myndigheters oförmåga eller ovilja att utreda Palmes död har inte fått människor i det här landet att glömma honom. Och när vi går till platsen där han blev skjuten så är det för att själva minnas – och för att påminna andra om en politiker som fortfarande förtjänar att hedras och som vi kan hämta inspiration från.
Låt mig avsluta med ett citat av Palme, ett som speglar hans obrutna optimism – något vi behöver i dag:
’Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det’.”
