För ett par dagar sedan hörde jag ett program på Sveriges Radio. Det handlade om det kommande valet. Man gick runt i någon kommun och pratade med “vanligt folk” om vilken fråga som är viktigaste för dem.
Flera svarade att migrationsfrågan är viktigast. Vi kan inte “ta hit” så många flyktingar var en vanlig kommentar.
Vadå “ta hit”? Det handlar väl inte om att “ta hit” flyktingar. Det handlar om människor som flyr. De handlar om människor som flyr för sina liv undan bomber, nöd och död.
Inte sällan flyr de undan krig där det är svensktillverkade vapen som används och som drabbar civilbefolkningen. Antingen genom att Sverige säljer vapen direkt till krigförande länder. Eller att svenska vapen letar sig vidare från land till land för att slutligen hamna i krigsherrarnas händer.
Vi behöver inte “ta hit” flyktingar. Frågan är hur många vi kan “ta emot”. Frågan är hur många vi ska hindra att komma hit.
Är man, som Sverige, en av världens största exportörer av vapen, har man väl ändå ett visst ansvar för var dessa vapen hamnar och hur dessa vapen används? Säljer man till diktaturer och krigförande länder kan man väl inte bli förvånad om vapnen används “på riktigt”.
Jag kommer att tänka på två bilder från Aftonbladet jag såg för tre år sedan. De har etsat sig fast i mitt minne därför att de så tydligt visar vilken absurd värld vi lever i.
Den ena visar en gummibåt på Medelhavet. En ranglig gummibåt som är packad med flyktingar. Den är totalt packad. Det “finns inte plats för en enda till” – om man ska anspela till texten i Mikael Wiehes sång om Titanic. Jag tror den egentligen heter “Titanic, andrepassagerarens sista sång”
Den andra bilden visar ett annat sätt att ge sig ut på kryssning. I det här fallet en kryssning på Östersjön.
Man kan tro att det är helt olika världar – helt olika planeter vi lever på.
Rolf Waltersson
