Nu vevas bilderna från regeringskonseljen där Carl Gustaf (kungen) i sin presentation av sitt nya barnbarn läser hennes namn som “Inse” i stället för Ines. En klassisk felläsning för en dyslektiker, han kastar om s och e.
Inget konstigt alls, Carl Gustaf hade strax innan informerats om namnen. Alla nyhetsredaktioner känner till Carl Gustafs dyslexi. Det har också kommit fram att han blivit mycket ledsen över det inträffade. Ändå fortsätter man att veva filminslaget och att kommentera hans “tabbe”.
Just nu händer fruktansvärda saker i världen och i Sverige. Varför då bry sej om Carl Gustaf?
Därför att han också är en vanlig människa (Även om många rojalister tror något annat).
Och därför att hånande kommentarer och fniss är en mobbning inte bara mot en person utan en mobbning mot alla med denna funktionsnedsättning. En funktionsnedsättning som skulle vara bra mycket mindre problematisk om vi alla bemötte den på ett enkelt och anständigt sätt. Om medierna nu tycker att man inte kan gå förbi det som hände, varför inte ta chansen att informera om dyslexi?
Livet för funktionshindrade i Sverige är idag mycket, mycket bättre än vad det var för bara några decennier sedan, för att inte tala om för hundra år sedan. Och mycket bättre än på många håll i världen. Kom ihåg hur Donald Trump i sin förra valkampanj hånade, härmade och gjorde narr av en journalist med neurologisk funktionsnedsättning. I många länder kan livet med ett funktionshinder vara ett helvete.
Men också i Sverige fortsätter kampen för att alla ska ha ett bra liv, även för alla dem som råkar ha ett funktionshinder. Nolltolerans mot mobbning och så kallad lyteskomik måste råda. Det gäller även mot personer som har ett ämbete som vi tycker borde avskaffas.
För övrigt tycker jag att Inse är ett fint namn.
Peter Widén
