Onsdagen den 20 september samlades ett antal länder i FN för att underteckna en konvention om förbud mot kärnvapen, ett försök att fylla ett gapande hål inom den internationella rätten. Ceremonin i New York blev dock en besvikelse. I oktober 2014 stöddes kärnvapenförbudet av 159 av FN:s 191 medlemsländer, i juli i år enades 122 länder om avtalstexten, men endast 53 länder skrev nu under.
Sverige var inte där för att legitimera det förslag som vill avlägsna hotet mot livet på jorden. Hängivet en sjuttioårig politik pressade USA – som med Natoländerna har lett en bojkott mot FN-samtalen – många länder till tystnad.
USA hotar Sverige. Inte på det sätt man hotar Nordkorea, men det handlar ändå om ett hot. Utrikesminister Margot Wallström vill skriva under FN-konventionen mot kärnvapen, men USA:s försvarsminister James Mattis varnar för konsekvenser. Vi känner inte ordalydelsen i det brev han sänt vår regering men vi vet att han vill tysta den svenska rösten. Vi kan tala om en svensk röst då en Sifoundersökning 2014 visade att 89 procent av folket stödjer att Sverige arbetar för ett kärnvapenförbud.
Majoriteten av den svenska pressen och de politiska partierna stödjer däremot USA:s kärnvapenlinje. För västorienterade mediahus och pragmatiska politiker är Margot Wallström en kontroversiell ideologisk avvikare. Som utrikesminister har hon prövat en självständig hållning, med moraliska toner som inte har hörts sedan s-politikerna Palmes, Anderssons och Schoris dagar. Wallströms kritiker menar nu att Mattis har gett oss en nödvändig verklighetscheck: att acceptera vårt beroende av USA och Nato där kärnvapnen är del av doktrinen.
Följer man debatten kan man tro att Margot Wallström ingenting förstår och bör betraktas som en svärmande känslomänniska. Tidningarna tävlar om att kalla henne naiv, världsfrånvänd eller orealistisk. I Dagens Nyheter den 1 september vill man från ledarplats ”ge Wallström skrivförbud”. Moderata politiker som Gunnar Hökmark, Karin Enström och Hans Wallmark står alla mot henne.
Försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) anser att Wallströms politik, på något sätt, spelar Vladimir Putin i händerna och ”lemlästar” Sveriges säkerhetspolitik. Kristdemokraternas försvarstalesperson Mikael Oscarsson beskriver själva FN-konventionen som ett ”fatalt slag i luften”.
I SVT:s Agenda upprepar Natoordföranden Jens Stoltenberg USA:s hot om konsekvenser och manar regeringen att tänka sig för innan den gör något. Att Wallström sedan länge stöds av en majoritet av världens regeringar, vetenskapsmän, folkrättsjurister och folkliga opinioner önskar man att vi ska bortse ifrån.
Vad Mattis, Stoltenberg och andra vill få oss att tro är att nedrustningsarbetet redan fungerar. Ickespridningsavtalet av kärnvapen från 1968 beskrivs därför som framgångsrikt och en process som inte får störas. I strid med detta femtioåriga avtal har dock kärnvapenmakterna Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea tillkommit, medan de ursprungliga kärnvapenmakterna alla har underlåtit att rusta av.
Även när det senaste Startavtalet mellan USA och Ryssland har genomförts behåller länderna vardera 1 550 aktiva kärnstridsspetsar med en sprängverkan av 40 000 Hiroshimabomber. Stoltenberg talar om balanserad avrustning, men allt Startavtalen har åstadkommit är 30 år av balanserad ickeavrustning.
För att rätt kunna bedöma FN-konventionens betydelse måste man fråga sig varför kärnvapnen inte redan är förbjudna? Varför är det folkrättsliga skyddet i krig svagare mot kärnvapen än mot kemvapen, biologiska vapen, landminor eller till och med dum-dum-kulan? Varför finns där en legal lucka?
Många svenska debattörer upprepar rutinmässigt att Rysslands, Kinas eller Nordkoreas kärnvapen skulle vara Natoländernas skäl att behålla sina. Men faktum är att den ursprungliga kärnvapenmakten USA, och senare Nato, under sjuttio år fört ett beslutsamt krig mot alla försök att kriminalisera innehavet och bruket av kärnvapen. Då det dessutom är dessa länder som kräver Sveriges tystnad är det rimligt att de ska granskas.
Historiskt är det enda USA har fruktat att supervapnet skulle hamna i orätta händer. På senare år har det gällt fiender som Nordkorea, Iran, eller utomstatliga terrorister, men från början gällde det varje annan ägare av kärnvapen.
Den första resolution som togs av FN:s generalförsamling den 24 januari 1946 handlade om kontrollen av atomenergin. Den mynnade i Baruchplanen – skriven av en representant för den amerikanska regeringen – som utgick från USA:s monopol på kärnvapen. USA skulle, på obestämd tid, få behålla sina kärnvapen och genom ett nytt FN-organ, UNAEC, samtidigt hindra andra länder att tillägna sig råvarorna och tekniken. Mänsklighetens fortlevnad skulle alltså läggas i en nations händer, tillika den nation som ett år tidigare hade släppt sina atombomber över Japan, där 100 000 människor i Hiroshima och 70 000 människor i Nagasaki dödats.
Sovjetunionen motsatte sig Baruchplanen och krävde att USA skulle förstöra sina kärnvapen, vilket skapade ett dödläge. Under tiden utvecklades USA:s planer för att förinta Sovjetunionen språngvis. Enligt 1949 års krigsplan Operation Dropshot skulle USA med flyg fälla 300 atombomber över 100 sovjetiska städer, med tiotals miljoner förväntade döda. Men samma år tog historien en vändning då Sovjetunionen, tidigare än bedömare i väst hade väntat, provsprängde sin första atombomb och kapprustningen var ett faktum. Inom tre år hade USA utvecklat den tusen gånger kraftigare vätebomben.
Före andra världskriget hade krigets lagar förbjudit vapen som urskillningslöst drabbade både krigförande och civila. Men då områdesbombningar av städer – vilka främst hade utförts av de allierade – efter kriget lämnats obestraffade började många militärer betrakta dem som lagliga. Med kärnvapnens hjälp hade det röjt vägen för planer som förintade hela länder.
Under slutet av 1940-talet försökte Röda korset samla upp spillrorna av den humanitära folkrätten. Men genom USA:s ingripande kunde skyddet av civila i 1949 års Genèvekonvention inte omfatta kärnvapen. Under 1950-talet rådde bland världens folkrättsjurister nära konsensus om att kärnvapnen, med sin allomfattande förstörelseverkan, redan borde betraktas som olagliga. Med Dag Hammarskiöld som generalsekreterare fastslog FN:s generalförsamling 1961 att ”atomvapen strider mot internationell rätt”. Kärnvapenmakterna, vid den tiden USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike, avvisade resolutionen.
Att 1968 års ickespridningsavtal blev den första, och hittills enda, framgången att reglera kärnvapen bör inte förvåna, då det besvarade kärnvapenmakternas önskan om att begränsa antalet innehavare. Under 1970-talet var man tillbaka i obstruktionspolitiken då Röda korset åter försökte förbättra skyddet av civilbefolkning i krig genom tillägg till Genèvekonventionen. Efter deras försök att stoppa initiativet misslyckats, medverkade USA, Storbritannien och Frankrike endast mot löfte om att kärnvapen inte skulle nämnas.
Efter kalla kriget, 1994, skickade FN:s generalförsamling kärnvapenfrågan vidare till Internationella domstolen i Haag. Undran gällde om det enligt internationell rätt under någon omständighet kunde anses tillåtet att hota med eller använda kärnvapen. Inte heller här tilläts arbetet fortlöpa opåverkat. Likt i dagens debatt hävdade de västliga kärnvapenmakterna att domstolen kunde underminera ickespridningsavtalet och därför borde lämna frågan obesvarad. Domstolens yttrande avfärdade många skäl att använda kärnvapen men uteslöt särskilda fall – en attack mot ett ensamt fartyg till havs eller en situation då nationens överlevnad stod på spel – där man överlät omdömet till staterna själva. Med det kunde kärnvapenmakterna lugnt behålla sina arsenaler.
Till denna dag förlitar sig USA och Ryssland på terrorbalansen. Teoretiskt förhindras kärnvapenkriget genom avskräckning byggd på teknologiska system riggade för ömsesidigt garanterad förintelse. Men som författaren Sven Lindqvist har påpekat är logikens svaghet den att ”om avskräckningen misslyckas, innebär samma automatik att den ömsesidiga förintelsen inte kan stoppas”.
FN-konventionen mot kärnvapen har svartmålats av svenska tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen. Felaktigt hävdar man att den äventyrar ickespridningsavtalet och saknar metod för en balanserad avrustning. Båda frågorna behandlas i förarbeten till konventionen, som även belyser hur förbud av olika vapenslag föregått, och stimulerat deras eliminering. Konventionens främsta mål har varit att täta den legala lucka som har stått öppen sedan atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och att slutgiltigt stigmatisera kärnvapen.
Med ett annat resonemang menar samma tidningar att Sveriges underskrift i praktiken är meningslös, då kärnvapenmakterna inte vill skriva under. Med denna logik vore det alltid meningslöst att kärnvapenfria länder går samman för att påverka kärnvapenländer, men om man, ens på längre sikt, vill förbjuda kärnvapen måste trycket på ägarna öka. I stället har motsatsen blivit sann. Det internationella stödet för kärnvapenförbudet var från början starkt, men minskade sedan den USA-ledda bojkotten av FN-arbetet hade börjat verka.
Den 21 september talar DN:s chefsredaktör Peter Wolodarski på Business Arena i Stockholm. Han säger sig vara bestört över USA:s president Donald Trump, som i FN har hotat att utplåna Nordkorea. Till att ompröva stödet för USA:s och Natos kärnvapen kommer han däremot knappast. Vid samma tid publicerar hans tidning ett upprop som är som hämtat från vapenindustrin. ”En kärnvapenfri värld må vara en vacker dröm. Att atombomber är otäcka stod fruktansvärt klart redan i Hiroshima 1945. Tyvärr är det också en illusion att evig vänskap mellan jordens folk skulle uppstå inom överskådlig tid.” Det är en logik som är svår att följa. Att misstro och fiendeskap består är ett skäl för avrustning. Att världsfreden dröjer och sannolikt aldrig förverkligas, är ett argument för, inte mot, ett förbud av kärnvapen.
USA hotar Sverige. I bilden finns Sveriges Natomedlemsskap men trycket på Margot Wallström är säkerligen hårdare än så. Där hotar kyligare handelsförbindelser och för försvarsindustrin är Sverige beroende av amerikanska komponenter. På det globala planet är varje land som underkastas terrorbalansen en förlust för rätten och det sunda förnuftet.
Den svenska debatten måste breddas mot det förflutna. USA och Nato saknar historisk trovärdighet i kärnvapenavrustningen och under deras kärnvapenparaply hotar alltjämt ett svampmoln. ICAN:s fredspris kommer ingenting att betyda om inte fler stater skriver under FN-konventionen mot kärnvapen.
Ingemar Ed
Den här artikeln har tidigare publicerat i Folket i Bild Kulturfront 20 december 2017
