Det finns tillfällen då det verkligen ligger nära till hands att prata om faktaresistens. Som nu när bokslutet över flyktingpolitiken under “katastrofåret” 2015 faktiskt görs, helt offentligt, utan att det verkar påverka det politiska samtalet det allra minsta. Av mer än 160 000 asylsökande under 2015 är det 60 500 som fått permanent uppehållstillstånd och 20 400 som fått tillfälligt. Knappt hälften med andra ord. Aftonbladet, som publicerat en pedagogisk sammanställning av statistiken (2/10), visar att det bland annat innebär att 18 000 barn blivit utvisade.
Det är detta som nu målas upp, av allt från socialdemokratiska yrkespolitiker och regeringsrepresentanter till det nymornade blå-bruna nationalkonservativa blocket, som en orimligt naiv och humanistisk politik. I själva verket har det förstås snarare inneburit att Migrationsverket blivit ett verktyg för politisk styrning, där satta mål kring mottagandevolymer varit avgörande för hur många som bedöms ha skäl nog att stanna i Sverige (som om krig tog hänsyn till sådan!). Om detta tiger det allmänna samtalet ganska still.
Om det är någonting vi lärt oss under de senaste fem åren, förutom om det relativa värdet av människoliv, så är att faktisk praktisk politik har blivit nästan helt frikopplad från de politiska stämningar och det samhällsklimat vi har. En brutal, kall och extremt rättsosäker asylpolitik har förvandlats till “vänsterliberal extremism”. Det hjälper inte hur hårt Stefan Löfven anstränger sig för att stänga gränser, skärpa straff och bedriva en ekonomisk åtstramningspolitik som Anders Borg bara kunde fantisera om på sin tid som finansminister.
Ändå blir det till “oansvarig vänsterpolitik” i den breda debatten. Det hjälper inte att bara 14 000 sökt asyl i Sverige i år. I retoriken är gränserna fortfarande öppna. Så till den milda grad att socialdemokrater slår larm om kommunernas stora problem och kräver än mer stängda gränser (DN 30/9). Det är som om ett helt lands politiska verklighetsbild har fastnat i november 2015 – och socialdemokraters med det.
Varför gör inte regeringen mer för att ändra på den verklighetsbilden?
Är det kanske så enkelt att det socialdemokratiska partiet straffas vad de än säger, eftersom de faktiskt till stor del bärs upp av väljargrupper som vill se ett humant mottagande? Ett annat svar skulle kunna vara att det faktiskt är ganska praktiskt. För vad är det som sossepolitikernas “uppror” om integrationen egentligen säger om situationen i landet? Vad är det vårdskandalerna som radas upp säger? Vad säger det när samhället inte klarar av att producera tillräckligt med vård, skola och omsorg – egentligen? Det säger att det inte finns pengar nog, inte resurser nog. Att minska behoven genom att helt enkelt stänga ute fler från välfärden är bara ett politiskt svar av många på ett problem som inte är skapat främst av en växande befolkning utan av en nyliberal ekonomisk politik. Av nedskärningar, kapitalkoncentration och en politik för ökade samhällsklyftor.
Kanske bättre då för en regering som inte ser några alternativ till dagens kurs att låtsas som om det är migrationen som orsakar alla problem? Tidens chefredaktör Payam Moula kan fortsätta sina mer eller mindre kvalificerade spekulationer om effekterna på lönerna av en generös flyktingpolitik (som alltså inte finns) eftersom det tar blicken från en politik som aktivt driver lägstalönerna nedåt. Det viktiga för en socialistisk vänster är att inte fastna i motspekulationer utan att fokusera på kampen mot den reellt förda politiken. Att se var behoven finns och var pengarna finns och att dra de samhällsomstörtande slutsatser som krävs.
Artikeln ha tidigare (7/10) publicerats som ledare i tidningen Internationalen.
