Det sägs att det politiska landskapet har förskjutits högerut. Att höger blivit ännu högrare. Att mitten blivit höger. Att sossarna blivit mitten. Att Vänsterpartiet blivit som sossarna var på 1980-talet då sossarna var lite vänster. Det är väl bara småpartierna som står till vänster om Vänsterpartiet som orubbligt står kvar på sin plats. Eller har de också följt med på färden högerut så att de nu är ungefär som Vänsterpartiet var innan Vänsterpartiet blev som sossarna var på 1980-talet?
Och ju mer det politiska landskapet flyttas högerut, desto lättare är det att bli stämplad som vänsterextremist.
Det räcker att säga ordet “solidaritet” så ser folk rött. För att inte tala om ordet “rättvisa”. Tar man det i sin mun blir man betraktad som kommunist.
“Jag har närt en kommunist vid min barm”, skriker en upprörd Tyko Jonssons när det uppdagats att sonen Karl-Bertil i sann Robin Hood-anda tagit julklappar från de rika och gett till de fattiga “som inte äger något varuhus”.
Men visst, det är lite oklart i det politiska landskapet. Oavsett var partierna och deras företrädare befinner sig, vill de flesta gärna framhålla sig som liberala och stående i mitten. Det finns liberaler i olika nyanser. Socialliberal, marknadsliberal, konservativ liberalism, vänsterliberal, (som ju är ett uttryck Jimmy Åkesson SD använder som skällsord).
Det är ju bekvämt att stå i mitten, för då kan man inte beskyllas för att vara extremist. Man kan ju inte vara vänster- eller högerextremist när man står extremt i mitten.
Att stå i mitten är på något sätt “neutralt” och “naturligt” oavsett vad man står för. Synonymer till liberal är bland annat “tolerant”, “fördomsfri”, “frikostig” och “givmild”. Inte tusan kan man vara extrem samtidig som man är något så vackert som tolerant, fördomsfri, frikostig och givmild?
Eller kan man det? De som framhåller sig som mest liberala och mest mitten är Liberalerna och Centerpartiet. Bara att man heter Liberalerna är väl ett bevis för att man är tolerant, fördomsfri, frikostig och givmild.
Men, skämt åsido, jag vill hävda att Centern och Liberalerna är extrema mittenpartier. De är mittenextremister. Det är just nu C och L som hårdast driver på för att allt vi äger gemensamt ska privatiseras, säljas ut, konkurrensutsättas och drivas av privata vinstintressen. Det blir ett samhälle där skolelever och sjukhuspatienter ses som “kunder”.
Samma partier driver på att LAS, lagen om anställningsskydd, ska försämras. De kallar det naturligtvis inte försämring. I deras värld heter det att LAS “moderniseras”.
Det är krav som L och C inte ens fick gehör för under Reinfeldt-regeringen, eftersom Fredrik Reinfeldt tyckte det var “onödigt” att ta strid mot fackföreningsrörelsen. Men nu, med en S-MP-regering tycks L och C ha större förutsättningar att slå sönder anställningstryggheten.
Även när det gäller kravet på marknadshyror har C och L fått luft under vingarna genom Januariavtalet. Med marknadshyror blir det fritt fram för bygg- och fastighetskapitalet att “leka affär” med det som borde ses som en social rättighet.
Men att hävda rätten till en bostad till skälig hyra som en “social rättighet” är väl numera också ett utslag av “vänsterextremism”?
Till sist. Finns det någon privatisering, som så här efteråt med facit i hand, kan ses som en succé för folket? Posten? Apoteken, som nu satsar på skönhetsprodukter och godis? Uppstyckningen av SJ i olika bolag? Bilprovningen? Vården? Privata och profitdrivna skolor? Utförsäljning av allmännyttans bostäder?
Nu står Arbetsförmedlingen på tur. Vilka tror att det blir bättre?
Rolf Waltersson
