Skon har gjort en fördjupning i snön. Foto: Rolf Waltersson.

När hjärnan skämta med oss aprillo

En del av er som läser eFOLKET har säkert noterat att jag, utöver min skrivklåda, även är intresserad av att fotografera.

I mitt fotograferande är jag också intresserad av bildkomposition:

“Bildkomposition är läran om hur man inom bildkonsten placerar olika delar i en bild för att de i samverkan ska bilda en helhet”. Wikipedia.

Man pratar om olika “regler”. Gyllene snittet, diagonalkompositioner, rörelseriktning, låg eller hög kameravinkel som ger stora förändringar av ett huvudmotiv, och mycket annat. Men det är inte regler man slaviskt måste följa. Men man bör känna till dem om man på ett “kreativt sätt” vill bryta mot reglerna.

Ungefär som att lära sig cykla. Då måste man sitta på sadeln, hålla båda händerna på styret för att lära sig trampa och hålla balansen.

När man väl lärt sig är det fritt fram att cykla som man vill – cykla utan att hålla i styret, sitta på pakethållaren och trampa, cykla på bakhjulet och så vidare.

Jag ska ge några exempel på när ögat spelar oss ett spratt och hjärnan skämta med oss aprillo.

Först är det två bilder, fast egentligen exakt samma bild, som visar hur olika de flesta av oss ser när det gäller rörelseriktning.

På den ena bilden ser vi en trappa som leder uppåt – en “uppförstrappa” (bild 1).

När man spegelvänder samma bild blir det helt plötsligt en trappa som leder neråt – en “nedförstrappa” (bild 2).

Det här fenomenet beror på att vi av födsel och ohejdad vana läser texter från vänster till höger. Därför gör ögat och hjärnan samma sak när vi “läser” bilder. Ögat för oss omedveten in i bilden från vänster. Därför ser vi bilden på trappan som en “uppförstrappa”.

När man spegelvänder samma bild uppfattar vi det som att trappan leder neråt.

När jag visat det här i samband med fotokurser, vill jag påstå att åtminstone 9 av 10 ser trappan på detta sätt.

De som läser arabiska, där man läser tvärtom, från höger till vänster, ser oftast rörelseriktningen i en bild på annat sätt.

Bilderna visar ett annat fenomen där ögat och hjärnan spelar oss ett spratt.

Bild 3 är ett skoavtryck i snön. Vi ser tydligt hur skon har tryckt ner i snön så att det bildats en fördjupning.

Bild 4 är samma bild, men jag har vänt den upp och ner. Då blir skoavtrycket en upphöjning i snön.

Det här beror på att vi vant oss vid att ljuset nästa alltid kommer uppifrån, solen, gatubelysning, takbelysning lyser uppifrån. Därmed faller skuggorna på ett visst sätt.

När man vänder sådana bilder upp och ner och skuggorna hamnar “fel”, hänger inte hjärnan med i svängarna.

Bilderna 5-6 visar samma sak som skoavtrycket i snön. Däckavtrycket som bildats i massan som man lägger på övergångsställen bildar försänkningar på bild 5.

bild 6 har det i stället blivit upphöjningar, som små klotsar, trots att det är exakt samma bild.

Såna här “fenomen” kan man ibland ha användning för när man fotograferar, eller skapar bilder med andra tekniker.

Vill man ge sken av att en lutning är en brant uppförsbacke ska lutningen gå från nedre vänstra hörnet och upp mot bildens högra överkant.

Vill man ge sken av en rejäl nedförsbacke gör man tvärtom.

Ni som sett TV-serien “Mosebacke Monarki”, har nog sett filmsnutten från skidtävlingen där åkarna jobbar och sliter och stakar på som galningar trots att det är stupbrant nerförsbacke.

I det här fallet har man lurats genom att helt enkelt lutat filmkameran.

Vill man skapa skräckeffekt i en bild eller film är ett trick att sätta ljuset underifrån. Då ser en person ser mer skräckinjagande ut. Vi har sett det i till exempel filmer om Frankensteins monster, där Boris Karloff ser mer skräckinjagande ut när ljuset kommer från “fel” håll – d.v.s. underifrån (bild 7).

PS. Mosebacke Monarki startade i radion 1958 efter en idé av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson.

1968 började man sända Mosebacke Monarki även i TV.

Det är humor som håller än idag 50-60 år senare.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar