Jag ska erkänna att jag lyssnar ganska mycket på radio och då huvudsakligen P1 på Sveriges Radio.
Det blir även en del TV-tittande på kvällarna. Något som man egentligen inte bör erkänna, för det är nog inte tillräckligt fint
att titta på TV. Ungefär som när folk säger att de aldrig läser Hänt i Veckan och andra “skvallertidningar” – Jag brukar bara bläddra i såna blaskor när jag väntar hos frisören.
När jag kollar i tidningen vad som ska sändas i radio och TV slås jag av hur olika det ser ut i tablåerna. TV-programmen presenteras ganska utförligt. Snyggt och prydligt med rubriker, rubriker i fetstil, och beskrivning av vad programmen ska handla om. Luft
mellan raderna så att man får en bra överblick. Ofta med bilder som illustrerar programinnehållet.
Radioprogrammen däremot presenteras i en hopgrötad löpande tät text. Aldrig rubriker i fetstil. Aldrig uppspaltat på samma tydliga sätt jämfört med TV-tablåer. Bokstäverna är betydligt mindre jämfört med TV-presentationerna.
Man kan ju tänka sig att många med dålig syn lyssnar mera på radio, och då borde man i logikens namn ha större bokstäver, inte mindre, i radiotablån.
Varför denna diskriminering av radio när man gör sina presentationer i dagstidningarna? Tror man att radiolyssnare är mindre intresserade av att i förväg få en uppfattning om vad programmen ska handla om, jämfört med TV-tittarna?
En annan iakttagelse jag gjort är det allt mer uppskruvade tempot. Till exempel klockan 15 i P1. Då är det 2 minuter nyheter 15.00-15.02 . Sedan följer 1 minut radiosport 15.02-15.03.
Allt vanligare är också att det ska gå så fort att man ofta klipper av inslag, inte bara mitt i en mening, utan till och med mitt i ett ord, för att snabbt gå vidare till nästa inslag.
En annan sak man kan fundera över är denna “amerikanisering” i TV. Nästan alla filmer som visas kommer från USA. Det är amerikansk action
, amerikansk dramakomedi
, amerikanskt drama
, amerikans rysare
, amerikansk thriller
, amerikansk romantisk komedi
, amerikansk familjekomedi
och så vidare i all evighet.
När jag kollar TV-tablåerna i Aftonbladet för de vanligaste kanalerna är det till 80-90 procent filmer från USA. Lördagen 27 oktober visades sammanlagt 30 filmer. Av dessa var 25 från USA, de övriga 5 var brittiska.
Nu menar jag inte att alla filmer från USA är skräp. Tvärtom, det finns många filmer därifrån som är alldeles utmärkta. Men jag vill också påstå att många av dessa filmer från USA är pinsamt dåliga. Så dåliga att de nog visas bara för att det är ett billigt sätt att göra TV
.
Men varför denna totala ensidighet? Varför denna totala dominans från anglosaxiska länder? Visst måste det finnas en och annan film från länder i Central- och Sydamerika som är värd att visa? Visst måste det finnas en och annan film från den Afrikanska kontinenten som TV-tittarna kunde få se? Och visst borde det finnas intressanta filmer också från Asien och Australien som är bra?
Okej. Visst visas filmer från andra länder utanför den anglosaxiska världen, men det är väldigt ovanligt. De blir som en ynka liten droppe i havet.
Rolf Waltersson
