Strider har i snart två månader rasat i Nagorno- Karabach. De stridande parterna är de f.d. sovjetrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan. När Sovjetunionen upplöstes i början på 1990-talet bildades en rad olika nya stater. Gränserna följde inte alltid exakt var de olika språkliga, etniska och religiösa grupperingarna bodde. Nagorno-Karabach ligger inne i Azerbajdzjan men befolkningsmajoriteten är Armenier.
I samband med att staterna bildades utbröt krig. Resultatet blev att området utropade sej självt till republiken Artsakh men republiken saknar internationellt erkännande. Man kunde göra det genom den militära hjälp man fick av den nybildade republiken Armenien. Azerbajdzjanerna (då 25 procent av befolkningen i Nagorna – Karabach) flydde till Azerbajdzjan. Och många armenier som bodde i Azerbajdzjan flydde till Armenien. Armenien är traditionellt kristet, Azerbajdzjan muslimskt och turkiskspråkigt. En dubbel etnisk rensning alltså.
Den internationella sammanslutningen OSSE har medlat och lade 1994 fram följande plan:
- Att Armenien återlämnar de ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach.
- En interim (tills vidare) status för Nagorno-Karabach vilken garanterar territoriets säkerhet och självstyre (dock inom Azerbajdzjans territorium).
- En korridor som förbinder Karabach med Armenien ska finnas.
- Den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach ska bestämmas i framtiden av ett rättsligt bindande uttryck av vilja (d.v.s. lokalbefolkningens rätt till självbestämmande i en folkomröstning).
- De interna flyktingarnas och de tvångsförflyttade personernas rätt att återvända; Internationella säkerhetsgarantier, inklusive en fredsbevarande styrka.
Det faktum att Nagorno-Karabach var avskiljt från Armenien med en remsa som tillhör Azerbajdzjan var förövrigt ett påhitt av Josef Stalin vid förhandlingarna i början på 20-talet.
Vid den med rysk hjälp framförhandlade vapenvila i maj 1994 behöll den armeniska befolkningsgruppen kontrollen över Nagorno-Karabach samt över ett rejält område av Azerbajdzjan vilket garanterade landförbindelse mellan Armeniska republiken och Nagorno-Karabach. Enligt OSSE-förslaget skulle alltså Armenien återlämna dessa områden till Azerbajdzjan men å andra sidan få en korridor som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach. Den förbindelse som Stalin klippte av.
Men idag är allt ändrat. De av Turkiet utrustade och uppbackade Azerbajdzjanska styrkorna har framtvingat en ny etnisk rensning. Nu är det armenierna som lämnar området. Världen har fått en ny flyktingkatastrof. I början av konflikten fanns det ett litet hopp om att detta skulle kunna undvikas. När Sveriges Radio den 1:a oktober intervjuade Shaban Niknam, ordföranden i Azerbajdzjanska föreningen i Linköping svarade han så här:
– Vi är oroliga eftersom det är krig och folk dör på båda sidor. Vi hoppas att kriget avslutas och att de kommer överens att alla har rätt att bo i sitt hem.
Han förklarade sej också positiv till kontakt med armeniska föreningar i Sverige…
– Det kan vara mycket avslappnande för azerbajdzjaner och armenier som bor i Sverige om de träffas och pratar, diskuterar, hör varandra vad de vill. Kanske finns möjlighet för en överenskommelse och den kan man skicka som förslag vidare till andra länder och folk som bor i andra länder.
Och Loran Sharoyan från “Akut hjälp till Armenien” svarade:
– Vi är mycket oroliga. Vi vill att det här kriget stoppas. Vi vill inte ha mer blod mellan länderna.
På frågan om kontakt med Azebajdjanska föreningar svarade han:
– Ja, varför inte? Så länge målet är att det här kriget ska stoppas. Vi kan kämpa att göra hur som helst, bara det här kriget stoppas. Och det kan vara ett exempel till andra länder också.
Överraskande och hoppingivande svar. Men ett hopp som körts över med tanks och artilleri.
När väl strider kommer igång och människor , även civila och barn, dör och lemlästas, ja då får chauvinism och längtan efter hämnd så oerhört lätt fäste. Vilket leder till likadana övergrepp på “motståndarsidan”. Spiralen ner i helvetet är igång. I det här fallet är det glasklart att båda sidor utsatts för samma lidande men att det är så förtvivlat lätt att bortse från “motståndarens” lidande.
Den konflikt som utspelas om Nagorno-Karabach är naturligtvis inte alls olöslig. Det visar citaten från de båda föreningsordförandena i Linköping och Södertälje. I ett inslag på BBC intervjuades häromdagen en grupp kvinnor. Alla hade släktingar som dött i krig, under 1990-talet och i samband det korta kriget 2016 och i det pågående kriget. En av dem ropade i förtvivlan:
– Vi bär barnen i nio månader, föder fram dem uppfostrar dem i skyddsrum och skickar dom sedan till fronten Varför??? Var är ledarnas söner??
Och det finns också andra exempel på människor som vänder sej mot kriget och kräver fred.
I Dokument utifrån för två veckor sedan intervjuades en Azerbajdzjansk författare som propagerade för en fredlig lösning. Utanför hans hus samlades folk och brände hans böcker.
Tyvärr växer nu folkhatet och chauvinismen på båda sidor. I en konflikt som inte alls är olösbar. OSSE:s punkter som vi redovisat ovan skulle kunnat varit en utgångspunkt. Men nu är allt förvärrat genom armeniernas flykt. Den armeniska sidans ledarskap hade å sin sida 25 år på sej att erbjuda de Azerbajdzjaner som flydde på 1990-talet en återkomst. Ingen vilja att tillmötesgå “den andre” kan skönjas hos ledningarna på någon sida.
Att bygga en politisk kraft som går mot chauvinismen och räcker handen till arbetande och fattiga på “den andra sidan” det är inte lätt. Det krävs mod och järnhård beslutsamhet. Och en organisering med dessa visioner. Men det finns ingen annan lösning.
Dessutom är det dags för alla att inse det katastrofala i Jeltsins kupp mot Gorbatjov, när han upplöste Sovjetunionen, skapade det elände vi nu ser och blockerade den i alla fall möjliga vägen till en demokratisk socialism.
Peter Widén
