Denna artikel är den tredje i serie på fem. De två redan publicerade är Mordet på Olof Palme – nygammal vittnesuppgift ger NATO-spåret ännu större tyngd (2023-01-09) och Mordet på Olof Palme: Det försvunna gärningsmannavittnet på Tunnelgatan (2023-06-08). I de kommande två artiklarna kommer vi att granska den under mordnatten tjänstgörande piketkommissariens märkliga version av vad som ägde rum på Sabbatsbergs sjukhus och, i den avslutande artikeln, frågan om det fördröjda larmanropet från Stockholmspolisens ledningscentral.
JAKTEN EFTER GÄRNINGSMANNEN
Klas Gedda var en av de fyra piket-poliserna som några minuter efter mordet på Olof Palme beordrades att uppta ett förföljande av gärningsmannen.
De fyra var uppdelade i tvåmannapatruller. Geddas patrullkollega var polismannen Peter Wikström, vars uppgifter om vad som tilldragit sig på Tunnelgatan 60 meter från brottsplatsen berörts i en tidigare eFOLKET-artikel.
Polismännen i den andra patrullen hette Jan Hermansson och Claes Djurfeldt. Den senare var känd för sina högerextrema politiska åsikter, sitt stora vapenintresse och sin starka aversion gentemot Olof Palme. (Granskningskommissionen om “polisman F”, SOU 1999:88, sid. 345 ff och 375)
När patrullerna kommit upp till Malmskillnadsgatan särade de på sig.
Djurfeldt, som tagit rulltrappan upp, kräktes. Därefter begav han sig tillsammans med Hermansson och den bilburne kommissarien Christian Dalsgaard och dennes chaufför Thomas Ekesäter nerför David Bagares gata för att möta det återvändande vittnet Lars Jeppsson. Denne hade följt efter den förmodade gärningsmannen, uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och in på David Bagares gata. Dalsgaard hade hört på polisradion om skottlossningen och valt att från Kungsträdgården – där han befann sig då larmet gick ut – åka upp mot Malmskillnadsgatan.
Gedda och Wikström vek av till vänster, norrut, och in på området kring Johannes kyrka.
I området stötte de på endast två personer, ett ungt par. Gedda rusade fram till dem och frågade om de observerat något anmärkningsvärt. Det hade de inte.
Gedda och Wikström tog sig därefter via Drottninghusgränd ner till Regeringsgatan. Gedda sprang först. Wikström var, enligt Gedda, fokuserad på radiokommunikationen. Gedda, som enligt egen uppgift hade bäst kondition, tog med dragen pistol täten.
I protokollet från ett förhör som kriminalkommissarien Jan Länninge höll med Klas Gedda den 12 mars 1986 kan vi läsa:
De fortsatte utför trapporna (Drottninghusgränd / eFOLKET) till Regeringsgatan. Han har för sig att Wikström i detta skede är kanske 50 meter efter honom.
Likaledes har han för sig att han som hastigast såg en uniformerad polisman (vår fetning / eFOLKET) till höger på Regeringsgatan vid David bagares gata. (Torde vara Djurfeldt, FHL)”
Förhörsledaren Jan Länninge noterar alltså i protokollet att det förmodligen var Claes Djurfeldt som Gedda hade observerat i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata.
Länninges gissning förefaller mycket rimlig. Enligt egen utsago hade Djurfeldt ensam tagit sig ner till korsningen David bagares gata–Regeringsgatan efter det att samtalet med vittnet Lars Jeppsson avslutats och Hermansson, på Dalsgaards order, begivit sig ner till brottsplatsen med Jeppsson.
Möjligen värt att uppmärksamma är att inte bara Djurfeldts egen bostad var belägen vid korsningen (Regeringsgatan 76). Mittemot (Regeringsgatan 85) fanns ingången till den sedan en tid tjänstledige polismannen Ö:s smygkontoriserade extralägenhet. Den extremt vapenfixerade Ö (numera avliden) var känd för sina nazistiska sympatier. Han var en centralfigur inom den högerextrema subkultur som under första halvan av 80-talet fått ett visst fäste inom framförallt Stockholmspolisens Norrmalmsdistrikt. Ö hade också professionella kontakter inom den militära underrättelsetjänsten, och hade bland annat deltagit i ett fejkat attentat mot ÖB Lennart Ljung. “Kontoret” på Regeringsgatan 85 hade han tillsammans med majoren Ingvar Grundborg skaffat med anledning av att de två tillsammans startat en firma som handlade med vapen och säkerhetsutrustning.
Gemensamt utmärkande för både Ö och Djurfeldt var förutom vapenintresset och högerextrema åsikter deras fanatiska fientlighet gentemot Olof Palme.
Granskningskommissionen uppmärksammar i sitt slutbetänkande (SOU 1999:88) relationen mellan högerextremisterna Ö och Claes Djurfeldt. Bland annat att genom att citera sedermera biträdande rikspolischefen Ulf Karlssons minnesanteckningar från ett samtal (1988-11-07) med polisintendenten Curt Nilsson (Granskningskommissionen, sid. 375):
Han (polisintendenten Curt Nilsson) känner väl polisman A (som vi i artikeln benämner Ö) som arbetat under Nilsson. Polisman A är (enligt Curt Nilsson) kallsinnig (sic) och okänslig och (enligt Nilsson) fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten. Polisman A efterträddes som vapeninstruktör av polisman F (Claes Djurfeldt). Även han är vapenfixerad och långt ut till höger. Polisman F ‘dyrkade’ polisman A.”
(Anmärkningarna inom parentes i citatet ovan är eFOLKETs)
Efter att ha dröjt en stund i korsningen återvände Djurfeldt västerut, mot den plats där Hermansson och han skiljts åt. Dit anlände också Hermansson efter att ha lämnat av Jeppsson nere på brottsplatsen. Platsen där de återförenades var också den där Djurfeldt några minuter före mordet på Palme parkerat sin privata personbil. Den hade tidigare, enligt Djurfeldt, stått olämpligt parkerad på Regeringsgatan, och Djurfeldt hade förmått sina kollegor i Södermalmspiketen 3230 att lämna “hemdistriktet” och ta en sväng upp på Brunkebergsåsen – så han kunde få möjlighet att göra en omparkering. Nära platsen för parkeringen fanns också en port som “bakvägen” ledde till Ö:s “kontor”.
Hermansson och Djurfeldt ägnade sig efter att ha återförenats åt att under cirka tio minuter “kontrollera portar” i området kring korsningen Regeringsgatan – David Bagares gata. Öster om korsningen passerade de också “den kurdiska klubben”, vilket Claes Djurfeldt berättar i ett förhör 1986-03-11 (förhörsledare: kriminalkommissarie Jan Länninge).
Nå, efter det att Klas Gedda observerat den uniformerade polisen, som med största sannolikhet var Djurfeldt i samband med dennes ensamutflykt till korsningen Regeringsgatan-David bagares gata, styr han stegen mot trapporna ner till Snickarbacken. I protokollet från ett rekonstruktionsförhör som hölls i augusti 1988 (förhörsledare Lennart Gustafsson) kan vi läsa:
Väl nere på Regeringsgatan går Gedda och Wikström Regeringsgatan söderut på dess östra sida. Strax innan trapporna ner mot Snickarbacken observerar Gedda en man komma gående Regeringsgatan norrut på dess västra sida. Med grundval av de uppgifter han har rörande signalement på eventuell gärningsman, finner han denna man väldigt snarlik. Gedda ser denne man från cirka 30-40 meters avstånd då denne kommer gående. Då Gedda ser mannen först befinner sig denne vid Regeringsgatan 87.”
Mannen har alltså, när Gedda först upptäcker honom, antingen just passerat porten in till Ö:s kontor eller just kommit ut från den. Med tanke på att endast sekunder innan Gedda ser mannen har en uniformerad polis stått i korsningen, bör även den uniformerade polisen ha lagt märke till mannen. Men Claes Djurfeldt har inte sagt något om mannen på Regeringsgatan. I protokollet från Jan Länninges förhör med honom (86-03-11) kan vi läsa:
Pa (polisassistent / eFOLKET) Hermansson tog med sig vittnet tillbaka till brottsplatsen. Djurfeldt fortsatte halvspringande fram till korsningen med Regeringsgatan. Han såg inte till någon person. De trodde i det läget att de hade gärningsmannen alldeles framför sig, vilket inte stämde.
Djurfeldt trodde att gärningsmannen kanske tryckte i någon port och avvaktade därför tills Hermansson hade kommit tillbaka, vilket skedde inom 2-3 minuter.”
Trots att Djurfeldt av försiktighetsskäl ville invänta Hermanssons återkomst, innan han aktivt började undersöka området, valde han ändå att halvspringa ner till korsningen med Regeringsgatan.
Av protokollet att döma ställer Länninge aldrig någon fråga till Djurfeldt om hans exakta mål med utflykten.
Hursomhelst, Djurfeldt hävdar, enligt protokollet, att han inte sett någon enda person på Regeringsgatan.
Vidare i Gustafssons förhör med Gedda:
Gedda säger helt spontant då till kollegan Wikström, ‘den där, han är väl lik, honom måste vi kolla’. Wikström observerar också den gående mannen från samma position som Gedda gör. Någon kontroll av den gående mannen blir dock aldrig av, på grund av att Wikström ej tycker att signalementet stämmer (vår fetning / eFOLKET) på den han fått. Gedda kan dock följa mannen då denne går helt normalt och lugnt Regeringsgatan [fram]. Han ser mannen under cirka 30 sekunder (eFOLKETs fetning). Signalementet på denna man är: lång och smal, lång rock och hade troligtvis en keps på huvudet. Gedda kunde dock inte uppfatta mannens färg på kläder på grund av ljusförhållanden som rådde. Gedda tror sig också minnas att mannen ifråga bar på en axelremsväska, okänd färg
Gedda har idag ingen minnesbild av mannens ansiktsform eller mannens eventuella ålder.
Gedda säger helt spontant vid förhörstillfället att han ångrar att de inte kontrollerade den här mannen. Att kontrollen inte blev av, det var att Wikström tyckte att signalementet inte stämde med det han hade då. Gedda hade dock accepterat detta.”
Mannen i lång rock var den första personen efter det unga paret uppe på Johannesgatan som Gedda och Wikström stötte på under eftersöket på Brunkebergsåsen. Wikström ville tydligen inte ens att de skulle fråga honom om han sett något anmärkningsvärt, så som Gedda gjort i fallet med det unga paret på Johannesgatan.
Vad har då Wikström sagt om mannen i lång rock? Faktiskt ingenting!
I sin rapport till Hans Holmér (1986-03-05) skriver Peter Wikström:
Fann därför för gott att fortsätta Drivhusgränd (sic) ned mot Regeringsgatan. Då inga personer som stämde in på signalementet kunde iakttagas på Regeringsgatan, fortsatte därför ptr. (patrullen, det vill säga Gedda och Wikström / eFOLKET) nerför trapporna mot Snickarbacken.”
Här tycks Wikström antyda att de faktiskt såg till några personer (eller en enstaka person), som dock, av någon anledning, med fullständig säkerhet kunde uteslutas som på något sätt inblandade (inblandad) i skottlossningen. Varför i så fall dessa personer (eller denna person) inte åtminstone tillfrågades om eventuella iakttagelser glider han över.
I förhöret (1986-03-11) som Länninge höll med honom kan vi läsa:
De sprang vidare nerför trapporna (Drottninghusgränd / eFOLKET) såg ingen på Regeringsgatan (vår fetning / eFOLKET), rusade över gatan och nerför trapporna i Snickarbacken och fram till Birger Jarlsgatan.”
Här hävdar Wikström rakt upp och ner, i alla fall enligt protokollet, att det var helt folktomt på Regeringsgatan. Mannen i lång rock är definitivt borttrollad, liksom förstås diskussionen med Gedda om huruvida man skulle kontrollera honom eller åtminstone tillfråga honom om eventuella observationer.
I likhet med Djurfeldt påstår Wikström att han inte kunde se en enda person på Regeringsgatan. Detta till skillnad från vad Gedda berättat, nämligen att han (och Wikström!) såg en person på den i övrigt tomma Regeringsgatan; en person som kom gående emot honom och Wikström på den i övrigt folktomma Regeringsgatans västra trottoar.
Om Gedda inte i förhören medvetet och utstuderat fabulerar, så måste slutsatsen bli att det är Wikström som fabulerar – medvetet och utstuderat.
Påståendet att de “rusade över gatan och vidare nerför trapporna” mot Snickarbacken och Birger Jarlsgatan stämmer inte heller alls med Geddas beskrivning i förhören dagarna efter mordet. Faktum är att ur Geddas berättelse kan utläsas att han inte rusade nerför trapporna. Tillsammans med uppgifter i förhöret från 1988, bland annat att han inte tog sig nerför trapporna i sällskap med Wikström, leder detta till slutsatsen att Wikström sannolikt dröjde sig kvar en stund uppe på Regeringsgatan.
En fråga som osökt inställer sig blir: Hade Peter Wikström någon form av kontakt med mannen i lång rock?
I förhöret från 1988 som Lennart Gustafsson höll med Klas Gedda står det:
Direkt efter nämnda observation (mannen i lång rock / eFOLKETs anm.) går Gedda fram till trapporna som leder ner mot Snickarbacken. Hans minnesbild då han tittar ut över Snickarbacken från Regeringsgatan är att det är väldigt rörigt på Snickarbacken. När han tittar ut mot Snickarbacken ser han hur en beigefärgad trafikvaktsbil svänger ut från Smala Gränd. Gedda beslutar sig då för att försöka få kontakt med trafikvaktsbilen och höra om eventuellt de tjänstgörande parkeringsvakterna har sett någonting. Han springer därför trapporna ner till Snickarbacken (eFOLKETs fetningar). Väl nere på Snickarbacken har trafikvaktsbilen just kommit ut på Birger Jarlsgatan och svänger där söderut. Gedda fortsätter dock springa fram till Birger Jarlsgatan, men lyckas aldrig få stopp på trafikvaktsbilen. Trafikvaktsbilen är borta när han kommer fram till Birger Jarlsgatan. På Snickarbacken har Gedda kunnat konstatera att det är väldigt mycket folk i rörelse plus att det står en hel del taxibilar. Kollegan Wikström kommer enligt Gedda strax efter ner till Snickarbacken där de sammanstrålar (eFOLKETs fetning). Tillsammans genomsöker de sedan portar på Smala Gränd och även på Snickarbacken.”
Av citatet ovan framgår att det tydligen var så att Gedda efter att ha gett upp dividerandet med Wikström beslutar sig för att ta sig ner till Snickarbacken, och att han gör det på egen hand. Först efter att ha vänt tillbaka från spaningen ute på Birger Jarlsgatan sammanstrålar han med Wikström när denne kommer nerför trapporna.
Hur kommer det sig att Wikström anländer ner till Snickarbacken så pass mycket senare än Gedda?
Ja, det skulle ju kanske kunna förklaras med att Wikström gick ner för trapporna – och att hans upptagenhet med radiokommunikation gjorde att det tog sin tid – medan Gedda sprang fort, rusade.
Men, med största sannolikhet sprang inte Gedda, när han tog sig nerför trapporna. Visserligen står det i Gustafssons protokoll att “han springer därför trapporna ner till Snickarbacken”. Men detta måste ha sin grund i ett missförstånd från den protokollskrivande Gustafsson sida, eller i ett minnesfel från Geddas sida.
Det förhöll sig nämligen så att Gedda då han läste igenom Jan Länninges protokoll från 12 mars 1986 protesterade mot bland annat följande formulering i protokollet:
När han kommer rusande ser han även att en trafikvaktsbil svänger ut från Smala Gränd …”
I ett protokoll daterat 13 mars 1986, som redovisar Geddas invändningar mot det tidigare protokollet, kan vi bland annat läsa:
Gedda uppger att han gick (eFOLKETs fetning) nerför trappan eftersom han inte visste om den ev. gärningsmannen kunde stå gömd någonstans.
Alla som vet hur trappan ner till Snickarbacken är konstruerad inser att Geddas försiktighet kunde vara berättigad.
Det finns all anledning att ta fasta på det Gedda hävdade den 13 mars 1986. För det första hade det gått bara knappt två veckor sedan mordet. För Gedda var händelseförloppet i helt färskt minne. För det andra var hans uppgift om att han gick ner för trapporna en rättelse av en tidigare protokollskrivning. Något utrymme för feltolkning från Länninges sida finns därför knappast vad gäller protokollet från den 13 mars.
Alltså: Wikström slog med största sannolikhet inte följe med den nerför trapporna gående Gedda. Att Wikström inte slog följe med Gedda antyds också av Gedda i förhöret 1988 då han säger att han spanade ner mot Snickarbacken, att han beslöt sig för att bege sig ner för trapporna och att han rusade ut mot Birger Jarlsgatan. Wikström är frånvarande i Geddas beskrivning av händelseförloppet. Och Gedda avslutar med att konstatera att han sammanstrålar med Wikström när denne så småningom kommer ner till Snickarbacken.
Tidsintervallet mellan Geddas respektive Wikströms ankomst till Snickarbacken var betydande, och ger utrymme för möjligheten att Wikström efter det att Gedda börjat gå nerför trapporna fick någon form av kontakt med mannen i lång rock.
Med tanke på den tid som dividerandet mellan Wikström och Gedda förmodligen tog, måste mannen ha varit mycket nära när Gedda tröttnade på Wikströms märkliga insisterande på att de skulle undvika kontakt med honom – och begav sig ner mot Snickarbacken.
I ett förhör med Klas Gedda som hölls 2020 (förhörsledare: Peter Steude och Sven-Åke Blombergsson) kan vi läsa:
Klas är av uppfattningen att personen inte kan ha varit jättelångt från dem innan de sprang (här minns alltså Gedda, 34 år efter mordet, med största sannolikhet fel; han gick, och inte tillsammans med Wikström, enligt den bestämda uppgift Gedda lämnade till Länninge den 13 mars 1986, knappt två veckor efter mordet / eFOLKET) nerför trappen. Minnesbilden är i alla fall att han inte passerat dem under tiden de dividerar om han skall kontrolleras eller inte.”
Om Wikström inte slog följe med Gedda nerför trapporna är det ju mer än troligt att han (Wikström) på mycket nära håll kunde iaktta mannen i lång rock passera norrut på den andra sidan av gatan. Om någon kommunikation mellan Wikström och mannen i lång rock förekom vet vi förstås inte. Men möjligheten kan alls inte uteslutas.
Om Klas Gedda inte ljuger gäller följande:
- Gedda ser, när han kommer ner på Regeringsgatan, en skymt av en uniformerad polis i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata.
- Några sekunder senare upptäcker han en man i lång rock.
- Gedda upptäcker mannen då denne befinner sig vid Regeringsgatan 87.
- Mannen har då sekunderna innan passerat porten till Ö:s kontor, eller kommit ut från den porten.
- Också den uniformerade polismannen som Gedda ser i korsningen (som med största sannolikhet var Claes Djurfeldt) bör rimligtvis ha observerat mannen i lång rock.
- Gedda och Wikström iakttar mannen i lång rock under kanske 30 sekunder.
- Mannen i lång rock går i lugn takt norrut, närmande sig Gedda och Wikström.
- När mannen går emot dem är han den enda personen som de ser på Regeringsgatan.
- Wikström vill inte kontrollera mannen.
- Wikström vill uppenbarligen inte ens fråga mannen om han eventuellt råkat observera något anmärkningsvärt.
- Wikström far med osanning när han i efterhand hävdar att han (och Gedda) inte såg någon person på Regeringsgatan.
- Sannolikt far även Djurfeldt med osanning då han i förhör hävdar att inte såg någon person från sin position i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata.
- Efter att ha “dividerat” med Wikström bestämmer sig Gedda för att gå nerför trapporna till Snickarbacken.
- När Gedda börjar gå är mannen helt nära, men har troligen inte passerat dem.
- Wikström hänger inte på, när Gedda börjar gå ner för trapporna.
- Väl nere på Snickarbacken rusar Gedda mot Birger Jarlsgatan.
- Framme på Birger Jarlsgatan spanar Gedda efter trafikvaktsbilen.
- Därefter återvänder Gedda mot trapporna.
- Gedda sammanstrålar sedan med Wikström, när denne kommer ner för trapporna till Snickarbacken.
*******
Hade mannen i lång rock något att göra med attentatet mot Olof Palme?
Det vet vi inget om. Inte heller om mannen hade observerat något anmärkningsvärt, som kunde ha haft med mordet att göra. Wikström hindrade Gedda från att ställa frågor av något slag till mannen i lång rock.
Om vi väljer att hålla för sannolikt att Klas Gedda inte ljuger reser sig förstås frågan: Varför hindrade Wikström sin kollega från att ställa frågor av något slag till mannen i lång rock?
Frågan har uppenbarligen aldrig i något förhör ställts till Peter Wikström.
Och mannen i lång rock har uppenbarligen aldrig hört av sig till mordutredningen. Inte heller efter det att han i februari 1988 uppmärksammats i tidningen Arbetet.
Geddas hågkomster 2020, rörande mannen i mörk rock
Under våren och försommaren 2020 var åklagaren Krister Peterssons mordutredare intensivt sysselsatta med att försöka få fram uppgifter som talade för eller emot den så kallade Skandia-mannens inblandning i mordet på Olof Palme.
Av den anledningen försökte de få fram så mycket som möjligt av relevanta iakttagelser gjorda på och omkring mordplatsen. Detta var bakgrunden till att också delar av besättningen i piketen 3230 förhördes om sina iakttagelser.
Förutom chauffören Leif Svensson var Peter Wikström den ende i mordkvällens besättning som inte hördes. eFOLKET har frågat förhörsledaren Peter Steude om vilken anledningen var till att Wikström inte hördes om sina iakttagelser. Steude ville inte svara på det, men förklarade att det ibland kan finnas anledningar till att man väljer att inte höra en person.
I slutet av maj, två veckor innan utredningen lades ner hördes per telefon Jan Hermansson, Claes Djurfeldt och piketbefälet Kjell Östling. Den senare uppehöll sig ju på mordplatsen i närmare en timme.
Telefonförhören med de tre var korta, och förväntningarna från förhörsledaren Peter Steude förefaller inte ha varit högt ställda.
Annorlunda var det med det förhör som hölls med Klas Gedda. Det hölls redan den 11 mars 2020, och det utskrivna protokollet upptar fem sidor. Förhöret hölls på polishuset på Kungsholmen och pågick i 56 minuter. Förutom Peter Steude deltog, som biträdande förhörsledare, Sven-Åke Blombergsson.
Det som framförallt intresserade Steude och Blombergsson var det som Gedda kunde ha att säga om mannen med lång rock på Regeringsgatan.
Inför förhöret hade förhörsledarna kunnat konstatera att Geddas och Wikströms versioner av händelseförloppet på Regeringsgatan – så som som de uttryckts i tidigare förhör, rapporter och intervjuer – var helt oförenliga. I klartext: åtminstone en av dem måste ha fabulerat och farit med osanning.
Om det nu hade förhållit sig så att Klas Gedda faktiskt var lagd åt det mytomaniska hållet var det förstås inte så lämpligt att direkt ställa honom inför frågor om mannen med lång rock. Han skulle då (om han tidigare fabulerat) antagligen ha försökt dra sig till minns vad han sagt nästan 32 år tidigare och försökt att hålla sig till det.
Förhörsledarna valde nog just därför att inte inledningsvis avslöja att det var mannen i lång rock som de var ute efter, utan förmedlade istället intrycket till Gedda att de ville få en övergripande och spontan berättelse om skeendet på mordplatsen och under eftersöket.
Förhörsprotokollet inleds med:
Klas ombeds att fritt återge den minnesbild han idag har från aktuellt tillfälle och börjar då med att berätta att en kollega i deras piket, Claes Djurfeldt, skulle flytta en bil.”
Vi väljer nu att här direkt citera avsnitt i protokollet där mannen i lång rock kommer på tal:
Klas drar sig nu till minnes att när de kom ner på Regeringsgatan, innan de tog trapporna ner mot Birger Jarlsgatan, kom det en man gående längs Regeringsgatan. Han fortsätter och berättar att de hade ett väldigt vagt signalement och på radion hörde han att Hermansson hittat ett vittne som han var på väg tillbaka med ner till brottsplatsen.
(…)
På fråga angående signalement uppger Klas att han tror de fick ett sådant innan de sprang in i gränden (Tunnelgatan /eFOLKET) men han kan idag inte säga hur det löd. Han har för sig att det var så eftersom han reagerade på personen som kom gående på Regeringsgatan.
(…)
Personen som kom gående på Regeringsgatan gick i nordlig riktning på gatans västra sida. Klas har idag för sig att mannen hade en lång mörk rock.
(…)
På fråga om vad Klas idag kan minnas angående mannen han iakttog på Regeringsgatan blir svaret att det han kommer ihåg är en lång rock.
(…)
På fråga uppger Klas att anledningen till att de ‘släppte’ personen de såg på Regeringsgatan var att han konfererade med Wikström. Klas hörde inte allt som sades på radion när han sprang och när han frågade Wikström om mannen fick han ett svar som gjorde att de inte kontrollerade mannen, men vad det var vet han inte idag.
Klas var den som hade bäst kondition och tog täten. Han var fullt fokuserad på att springa och få tag på folk för att se om de hade sett något. Klas hade pistolen framme och hade därför dålig koll på vad som sades på radion och tror att det nog var så att Wikström hade bäst koll på signalement. Klas har något svagt minne av att det hade gått ut att det var en mörkklädd man som sprungit in i gränden och så kom den här mannen gåendes.
(…)
På fråga om Klas idag har någon minnesbild av hur mannen reagerade när han såg dem blir svaret att han måste ha sett dem eftersom de stannade upp en kort stund. Om Klas minnesbild stämmer så hade de mött paret (på Johannesgatan / eFOLKET) i övrigt var mannen den första de mötte och därför stannade de upp men något gjorde att de inte kontrollerade honom utan sprang vidare längs trapporna mot Snickarbacken. (Anm.: Den 13 mars 1986 rättade Gedda i förhörsledaren Länninges protokoll från förhöret den 12 mars, och underströk att han inte “rusade” utan gick ner för trapporna till Snickarbacken / eFOLKET.)
(…)
Klas har idag ingen minnesbild av att han och Wikström i efterhand har pratat om mannen de såg utan deras samtal har mer varit om val av mordplats samt att de strax innan (p.g.a. Djurfeldts omparkering av sin bil / eFOLKETs anm.) hade stått uppe på åsen.
Klas kan inte dra sig till minnes att han i efterhand skulle ha sett någon som överensstämt med personen de såg. Klas fortsätter och säger att hans minnesbild är att det var rent på gatan och att det var därför som han reagerade på mannen och funderade på om de skulle kontrollera honom. Det är många som i efterhand frågat varför de inte kollade mannen och Klas kan inte säga vad det var men något stämde inte med signalementet och gjorde att de bara fortsatte ner längs trapporna.
På fråga om Klas idag har någon minnesbild av om personen på Regeringsgatan bar på något blir svaret nej. Klas beskriver honom som en ensam man med lång mörk rock. Klas kan inte svära på om han hade hatt eller var barhuvad vilket han inte tror att han var. Klas är av uppfattningen att personen inte kan ha varit jättelångt från dem innan de sprang ner för trappen. Minnesbilden är i alla fall att han inte passerat dem under tiden de dividerar om han skall kontrolleras eller inte.
På fråga om Klas har någon minnesbild av att han tidigare har pratat om mannen blir svaret ja men han kan inte svara på om han gjort det i tidigare förhör men vet att han har nämnt mannen vid någon rekonstruktion (Gustafssons förhör, 1988 / eFOLKET). Klas är ganska övertygad om att han vid något tillfälle har nämnt det för journalisten Lars Borgnäs som reagerade kraftigt på att de inte kontrollerade mannen.”
Steude och Blombergsson hade inte bara studerat protokollen från tidigare förhör:
Klas informeras om att det från den 28 februari 1988 finns en artikel skriven av Maja-Lena Rådelius där mannen omnämns och att det verkar vara första gången som mannen omnämns.”
Gedda kommenterade:
Angående Rådelius så tror Klas att hon jobbade på tidningen Arbetet och hon var på dem som en igel och det är möjligt att han i samband med det kan ha berättat om iakttagelsen för henne. Klas tror att det kan vara så att de enda som han nämnt om iakttagelsen för är Rådelius, Borgnäs och Gustafsson då någon annan aldrig har varit intresserad.”
Förhörsledarna upplyste Gedda om att de funnit att den version som Gedda gav i Arbetet-intervjun stämde med den som han gav till Lennart Gustafsson ett halvår senare:
Klas informeras om att det i samband med rekonstruktionen i augusti 1988 togs bilder på var någonstans han gjorde vilka iakttagelser. Klas informerades vidare om att han i tidningsintervjun och vid rekonstruktionen lämnade samstämmiga uppgifter om signalementet på mannen, klädsel och om han bar något med sig.
På fråga uppger Klas att det han sa 1988 stämmer bättre med minnesbilden av mannen än det han idag kan minnas.
Klas får uppgifterna från förhöret 1988 uppläst för sig varpå han säger att om han sagt så vid det tillfället står han fast vid det. Klas uppger avslutningsvis att mannen inte hade Christer Petterssons gångart utan det var en mer normal person. Vad det var som Klas reagerade på vet han dock inte idag, eventuellt kan det ha varit den långa rocken.”
“DE VAR MISSTÄNKTA”
Klas Gedda släpper i slutet av förhöret en uppgift som möjligen kan ha överraskat Steude och Blombergsson:
“Klas fortsätter och berättar att Gustafsson avslutade förhöret med att säga att ‘Gedda pratar sanning’. När Klas frågade vad han menade med det berättade Gustafsson att han glömt säga att de var misstänkta.”
Vad kan Gustafsson ha menat? Att han avsåg misstankar om inblandning i attentatet mot Olof Palme kan vi ta för givet. Likaså att misstankarna handlade om besättningen i piketen 3230. Men menade han att det handlade om hela besättningen, eller endast någon eller några av besättningsmedlemmarna? Kan han ha avsett misstankar som framförts av personer utanför mordutredningen? Vi vet ju att polisintendenten Curt Nilsson i november 1988 i samtalet med tidigare spaningsledaren Ulf Karlsson framförde misstankar gällande Claes Djurfeldt. Sådana misstankar kan ju ha florerat i polishuset också innan den 26 augusti samma år, då Gustafssons utförliga rekonstruktionsförhör hölls. I anslutning till rekonstruktionsförhöret höll Gustafsson också (samma dag) ett särskilt förhör med inriktning på skeendet halvtimmen innan mordet inträffade. Inledningen löd:
Gedda ombads att om möjligt redogöra vad han och hans kollegor i piketbussen 3230 hade gjort innan dom fick larmet om skottlossningen på Sveavägen den 28 februari 1986.”
Detta förhör inleddes enligt protokollet 11.00, efter det omfattande rekonstruktionsförhöret, som inleddes 09.00. Det andra förhöret lär ju ha motiverats av att det fanns misstankar mot åtminstone Claes Djurfeldt, och kanske någon eller några till av besättningsmedlemmarna. Misstankar som kan ha funnits inom polishuset och kanske även hysts av några mordutredare. Det kan också ha handlat om misstankar framförda av till exempel journalister, som Maja-Lena Rådelius och Lars Borgnäs.
Vad låg bakom Djurfeldts uppenbara självmotsägelser och uppenbart vilseledande uppgifter om hur han tog sig upp till Malmskillnadsgatan?
Ett förhör som Lennart Gustafsson höll med Claes Djurfeldt 4 juli 1994 var föranlett av misstankar som framförts “utifrån”, i ett tv-program. Tonen i förhöret framstår som snudd på gemytligt. Vilket förstås kan ha berott på ett taktiskt övervägande från Gustafssons sida.
Något märkligt är att Gustafsson inte reagerar på att Djurfeldt i förhöret på nytt ändrar sin version om hur han tog sig upp till Malmskillnadsgatan. Denna ändring gör han i samband med att han förklarar varför han kräktes när han kom upp till trappkrönet. I protokollet står:
Claes är en utav de poliser som kommer att springa upp för trapporna (eFOLKETs fetning) som leder upp till Malmskillnadsgatan. Utav den plötsliga språngmarschen, så får det följden att Claes får upp den coca-coladryck han strax innan inmundigat i polisbilen. Claes säger att det stämmer att han spydde uppe på Malmskillnadsgatan. Till saken hör att Claes vid den här tiden hade magkatarr.”
I ett förhör som hölls den 2 mars 1986, två dagar efter mordet, hoppar Djurfeldt från mordplatsen direkt till kontakten med Lars Jeppsson uppe på David bagares gata. Skeendet på Tunnelgatan och vägen upp till Malmskillnadsgatan berör han inte med ett ord.
I det förhör som Jan Länninge höll med Djurfeldt den 11 mars 1986 kan vi läsa:
De sprang alla fyra vidare till trappan. Djurfeldt tog rulltrappan som gick igång och han sprang uppför.”
Om att han kräktes berättar Djurfeldt, åtminstone enligt protokollet, ingenting för Länninge.
I en kort rapport inlämnad den 17 september 1986 har Djurfeldt ändrat sig:
Strax efter det vi anlände till mordplatsen springer 4 st ur rb 3230 Tunnelgatan mot trapporna som leder upp mot Malmskillnadsgatan. Jag söker hissen vid Tunnelgatan och åker sedan baklänges (eFOLKETs fetning) uppför rulltrappan för att ge dem som tog trapporna säkring.”
Nu springer Djurfeldt inte uppför rulltrappan, så som han hävdade i förhöret den 11 mars. Istället åker han baklänges. Han undersöker också hissen. Alla som vet hur väggen mellan rulltrappen och trapporna ser ut lär ställa sig något undrande till Djurfeldts påstående att han kunde ge de andra skydd genom att åka baklänges uppför rulltrappan.
Djurfeldt tillägger också i rapporten från den 17 september:
När jag kommer upp har de andra redan kommit upp till Malmskillnadsgatan.”
Alltså: Djurfeldt påstår att han åkte baklänges i rulltrappan för att täcka (“säkra”) de andra. Men han är sist upp, vilket förstås betyder att han kapitalt misslyckades med “säkrandet”. Som redan av fysiska skäl var ett hopplöst företag.
Fortfarande nämner Djurfeldt ingenting om att han spydde uppe på Malmskillnadsgatan.
Dessutom: Undersökningen av hissen måste ju ha betytt – om han skulle “säkra” för de andra – antingen att de andra väntade medan han tryckte ner eller upp hissen för att kontrollera om en flyende gärningsman av någon outgrundlig anledning placerat sig där, eller att de andra inte väntade, vilket rimligtvis borde ha gjort varje försök från Djurfeldts sida till att “säkra” för de andra till ett omöjligt företag.
Till saken hör att “de andra” inte alls talat om någon väntan med anledning av Djurfeldts påstådda undersökning av hissen, och inte heller om ett arrangemang som gick ut på att Djurfeldt skulle “säkra” deras förflyttning upp till Malmskillnadsgatan.
När vi sedan kommer till Gustafssons förhör 1994-07-04 så heter det, som vi redan sett, att han sprang uppför trapporna, och av den anledningen, i kombination med Coca-Cola-förtäring, kräktes när han kom upp på Malmskillnadsgatan. För att den påstådda Coca-Cola-förtäringen skall framstå som en trovärdig orsak till att han spydde uppe på Malmskillnadsgatan verkar det som att Djurfeldt ser det som nödvändigt att också lägga till påståendet om en språngmarsch uppför trapporna.
I telefonförhöret som Peter Steude håller med honom den 26 maj 2020 kastar Djurfeldt på nytt om sin version. Steude är ju inte intresserad av uppkastningen på Malmskillnadsgatan, och ställer ingen fråga om den. Djurfeldt undviker att nämna uppkastningen och tycker nog att eftersom den inte kommit på tal så kan han åter hoppa över till rulltrappan:
Claes berättar att när de tog sig uppför trappan mordkvällen var det några som gick upp och sökte i alla prång. Claes visste att det fanns en hiss, tryckte ner den (i en tv-intervju har han sagt att han “tryckte upp” hissen, och kontrollerade att ingen gömt sig i den / eFOLKETs anmärkning) innan han åkte baklänges uppför rulltrappan, anledningen till det är att det går en gång bakåt precis när man kommer upp där man kan få någon i nacken om man inte vet om det. Allt det gjorde att det tog någon minut innan alla var uppe och sökte vidare.”
Här nämner inte Djurfeldt något om att han var sist upp på Malmskillnadsgatan. Tvärtom antyder han att “säkrandet” förlöpte som det var avsett.
Ingen av de andra har nämnt något om att de gick sakta upp för trapporna och “sökte i alla prång”. Till exempel säger Peter Vikström i Jan Länninges förhör med honom den 11 mars 1986:
De pratade i högst 10-15 sekunder (med ett ej identifierat vittne i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan / eFOLKETs anmärkning) och rusade sedan vidare. Alla i gruppen är idrottsintresserade och löpare. Uppe på Malmskillnadsgatan delade de upp sig.”
Djurfeldt talar om “en gång bakåt precis när man kommer upp där man kan få ett skott i nacken”. Han borde då, om han ville “säkra” för de andra, naturligtvis sett till att han var först uppe vid krönet. Men i förhöret den 17 september 1986 hävdade han ju att han tvärtom var sist.
Vad det är för “gång” som Djurfeldt syftar på är oklart. Förmodligen är det gången till vänster om trappornas och rulltrappans krön uppe på Malmskillnadsgatan. En lång gång som leder in till hissen. Djurfeldts tanke måste då ha varit att komma upp först och med draget vapen konfrontera en eventuellt i bakhåll lurande gärningsman.
Och varför, om han nu befarade ett bakhåll, åkte han baklänges? Då var det ju han som hade riskerat ett skott i nacken! Antingen genom en av de öppningar som finns i muren mellan rulltrappan och de med rulltrappan parallella trapporna (om gärningsmannen hukat på någon av avsatserna vid trappornas norra sida) eller från krönet, om gärningsmannen valt att ställa sig vid gången uppe på Malmskillnadsgatan.
För övrigt är väl tanken, att gärningsmannen, efter att ha flytt in i gränden och uppför trapporna, skulle ha valt att placera sig i bakhåll – för att få till stånd en eldstrid med förföljande poliser – tämligen märklig. Vilket nog också tanken att gärningsmannen skulle ha kunnat välja att gömma sig i hissen – 75 meter från mordplatsen – för att där bida sin tid, kan sägas vara.
Att Claes Djurfeldt faktiskt tog rulltrappan upp till Malmskillnadsgatan hävdas av Klas Gedda i förhöret som Lennart Gustafsson höll med honom 1988. Men att de andra skulle ha gått sakta och “sökt i alla prång” påstår han inte. Inte heller att Djurfeldts uppgift var att säkra de övrigas väg uppför trapporna.
Gedda springer sedan (efter att ha stött ihop med de två vittnena Yvonne N och Ahmed Z, som enligt Gedda “kommer nerför trapporna mot Tunnelgatan” / eFOLKETs anmärkning) trapporna upp tillsammans med Hermanson, Wikström, medans Djurfeldt tar rulltrappan.”
Den troligaste anledningen till att Djurfeldt tog rulltrappan var nog att han redan då han kom fram till trapporna mådde illa. Varför han mådde illa vet vi inte. Själv påstår han att det berodde på att han druckit en burk Coca-Cola. Polisintendenten Curt Nilsson antyder i sitt samtal med förre spaningsledaren Ulf Karlsson att illamåendet kan ha berott på nervositet som hade sin grund i att Djurfeldt visste att offret på Sveavägen var Olof Palme. Det vill säga att Djurfeldt kan ha känt till mordplanen, och att hans uppgift kan ha varit att efter förmåga bidra till att det inte sattes krokben för den flyende gärningsmannen.
Om det förhöll sig så vet vi inte. Men att Djurfeldt när han väl kommit upp på Malmskillnadsgatan var rejält “dimmig” förefaller klart. Hans version av upptäckten av och konfrontationen med vittnet Lars Jeppsson (Jan Länninges förhör med Claes Djurfeldt 1986-03-11) är vad gäller kronologin och många väsentliga detaljer helt annorlunda än de med varandra samstämmiga versioner som lämnats av kommissarien Christian Dalsgaard och vittnet Lars Jeppsson själv. Också uppgifter som Djurfeldt lämnade till utredaren E. Norberg 1986-03-02, om vittnet Lars Jeppsson innehåller uppenbart inkorrekta påståenden.
Djurfeldts version avviker också starkt från Jan Hermanssons (rapporten till Holmér 1986-03-05 och uppgifter i Länninges korta förhör 1986-03-13), som visserligen också den innehåller några märkliga avvikelser i förhållande till Dalsgaards och Jeppssons samstämmiga, och med innehållslig konsekvens i olika sammanhang framförda, vittnesmål. (Vikström och Gedda hade hunnit vika av norrut mot Johannes kyrkogård då mötet med Jeppsson ägde rum.)
En ytterligare anledning till att misstankar riktade mot Djurfeldt kan ha förstärkts vid tidpunkten för Lennart Gustafssons förhör i augusti 1988 var möjligen att det under sommaren genomförts en husrannsakan i vapenexperten och nazisympatisören Ö:s hem. I lägenheten fann tullkriminalen en förbluffande stor mängd vapen och ammunition.
Bakgrunden till tillslaget var att Ö deltagit i Ebbe Carlssons och SÄPO-polisers smuggling av avlyssningsapparatur, vilken uppdagades under försommaren.
Den 21 juli förhördes Ö med anledning av ett meddelande på ett vykort som sänts till honom från en medlem av den högerextrema tidskriften Contras redaktion. Den 11 juli kontaktades överåklagaren i Malmö Ola Nilsson, som utredde smugglingsaffären, av en polisman som ville berätta om “vilka herrar han (d.v.s. Nilsson) hade att göra med”. Polismannen avsåg Ö och den inom Stockholmspolisen ledande nazisympatisören, kriminalinspektören Stellan Åkebring. Konkret tipsade polismannen om ett samtal mellan Ö och Åkebring om mordet på Palme,som han åhört. Han underströk också Ö:s och Åkebrings extremism. Från Ola Nilsson gick tipset vidare till mordutredningen.
Under hösten 1988 inkom sedan också ett tips från en taxichaufför som påstod att han skjutsat Ö under mordkvällen.
När Lennart Gustafsson berättade för Klas Gedda att “de var misstänkta” avsåg han sannolikt inte Gedda. Misstankarna som fanns handlade troligen om i första hand Djurfeldt, och var säkert delvis baserade på dennes relation till Ö.
Ö var ju något av en mentor för Claes Djurfeldt, och Djurfeldt delade Ö:s djupa fientlighet gentemot Olof Palme. I förteckningen över medlemmar i den av Ö ledda Stockholms försvarsskytteförening – där man tövade bland annat “combat-skytte” med magnumrevolvrar – stod Djurfeldt som medlem. Vilket kopplar Ö och Djurfeldt till den vapentyp som användes vid mordet på Olof Palme och till en grupp med vana vid den aktuella vapentypen. Däremot förefaller det inte troligt att just Ö kan ha varit den som avfyrade skotten nere på Sveavägen. Vad gäller Djurfeldt kan också han, utifrån 3230-kollegornas vittnesmål rörande skeendet på Brunkebergsåsen minuterna före mordet, i praktiken avföras som tänkbar skytt.
VARFÖR hemlighöll Wikström för Gedda att det var Olof Palme som var offret?
I protokollet från förhöret som Peter Steude höll med Klas Gedda 2020 upplyses vi om följande:
Klas fortsätter och berättar att det tog väldigt lång tid innan han fick klart för sig vem det var som hade blivit skjuten. Wikström visste långt tidigare vem det var men det var först långt senare när de kom tillbaka upp längs Döbelnsgatan och gick in på ett hotell och frågade om de sett något som Klas fick höra vem det var.”
Alltså: Två polismän jagar tillsammans gärningsmannen bakom en skjutning som resulterat i att en annan man åtminstone skadats allvarligt. Gedda, som tycks ha varit den enda av de fyra förföljarna som tog sig tid för att under några sekunder betrakta offrets tillstånd, hade konstaterat att “det inte såg bra ut”, det vill säga att offrets liv nog inte skulle gå att rädda.
Under förföljandet får den ena polismannen (Wikström), förmodligen genom radiomeddelande från piketbussens befäl (Kjell Östling) nere på brottsplatsen, veta att offret är landets statsminister. Wikström väljer då att inte meddela sin kollega detta!
Gedda säger att han “fick höra” vem offret var i samband med ett samtal med personal på ett hotell på Döbelnsgatan. Och att detta var i ett sent skede. Samtalet med hotellpersonalen på Döbelnsgatan ägde rum i slutskedet av Wikström och Geddas eftersök.
Det blev känt nere på brottsplatsen att Olof Palme var offret omkring 6 minuter efter mordet (som skedde någon gång sekunderna omkring klockan 23.21.30 (+/- 10 sekunder), medan ambulansen lämnade brottsplatsen 23.28.00, eller strax efter). Piketbefälet Kjell Östling (Geddas, Wikströms, Djurfeldts och Hermanssons närmaste chef), berättade i ett förhör 1993-08-26 (förhörsledare: P. Hejdebäck) om sin reaktion på beskedet:
Vissa tankar for genom Östlings huvud när han erhöll beskedet om att det var Olof Palme som blivit skjuten. Han gjorde reflektioner över en eventuell statskupp. Han ställde sig själv frågan: var finns livvakterna? Och i samband med det: kommer hans personal att konfronteras med civilklädda poliser vid jakten efter gärningsmannen och kan farliga situationer härvid uppstå?
Östling, som hade fortlöpande kontakter med sina två patruller om vad de gjorde, lämnade givetvis i sin tur uppgifter efter hand som de blev kända.”
Vi kan alltså som högst sannolikt utgå ifrån att Kjell Östling omgående över radion meddelade sina patruller uppgiften att det var Sveriges statsminister som var skjuten. Meddelandet kan då ha gått ut ungefär när Gedda var på väg ner mot Regeringsgatan och den med radiokommunikationen upptagne Wikström, enligt Gedda, var omkring 50 meter bakom honom.
Samtalet på hotellet på Döbelnsgatan ägde rum 20-30 minuter senare.
Hemlighöll också Djurfeldt och Hermansson för Gedda att offret var Olof Palme?
Klas Gedda och Peter Wikström sammanstrålade med Hermansson och Djurfeldt ungefär 10 minuter efter att de (Gedda och Wikström) lämnat Snickarbacken och via Smala Gränd börjat röra sig i riktning mot David bagares gata. De fyra poliserna blev en stund stående i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata, där de diskuterade läget och det fortsatta eftersöket.
Hermansson hade ju tidigare varit nere på brottsplatsen, efter att ha eskorterat vittnet Lars Jeppsson dit. Jeppsson har berättat att när han och Hermansson kom till brottsplatsen hade ambulansen med Olof Palme redan lämnat den.
Vi vet att redan innan ambulansen lämnade brottsplatsen var det bland poliserna där känt att det var Olof Palme som var offret och att kvinnan i hans sällskap var Lisbeth Palme.
Alltså fanns på brottsplatsen kunskapen om offrets identitet när Hermansson och Jeppsson anlände. Att Hermansson på brottsplatsen inte skulle ha fått informationen att det var Sveriges statsminister som var skjuten framstår som extremt osannolikt.
Hursomhelst, Kjell Östling gick säkert ungefär samtidigt ut med informationen via radion.
När de fyra poliserna stod och resonerade i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata kan vi därför utgå ifrån att sannolikt tre av dem kände till offrets identitet. Den fjärde, Klas Gedda (som enligt egen utsago höll dålig koll på radion) gjorde det inte. Först 10-20 minuter senare fick han, kanske mer eller mindre av en slump, höra att offret var Olof Palme.
Under de fyra kollegornas samtal i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata berördes uppenbarligen inte med ett enda ord att det var en man som skjutit Sveriges statsminister som de jagade.
I protokollet från förhöret som Lennart Gustafsson 1988 höll med Klas Gedda står:
Efter avslutat samtal med trafikvakterna (som Gedda då återfunnit / eFOLKET) kommer även kollegorna Djurfeldt och Hermansson (eFOLKETs fetning) till nämnda korsning. Efter ett kortare samtal kollegor emellan, beslutar de (Gedda och Wikström / eFOLKET) att de ska återvända till Johannes kyrka och där genomsöka kyrkogårdsområdet lite bättre för att eventuellt hitta något slängt vapen. Det är under detta skede (uppe vid kyrkogårdsområdet, där hotellet på Döbelnsgatan ligger / eFOLKET) som Gedda får klart för sig vem som blivit skjuten.”
VARFÖR nämner Djurfeldt, Hermansson och Wikström inte i ett enda förhör eller i en enda rapport, med ett enda ord, om när, var och hur de fick vetskap om att offret var landets statsminister?
Många svenskar säger sig komma ihåg exakt var de befann sig och vad de gjorde när de nåddes av beskedet om mordet på Olof Palme.
För de poliser som under mordnatten var involverade i jakten på gärningsmannen borde beskedet om att offret var Sveriges statsminister verkat omtumlande. När och var de befann sig då beskedet kom borde ha etsat sig fast i deras minnen. Rimligtvis borde eftersöket i och med beskedet ha fått helt nya dimensioner.
3230-befälet Kjell Östling har berättat om hur hans tankar omedelbart gick till att det kanske handlade om en statskupp. Hans tankar handlade också om riskerna för hans patruller uppe på Brunkebergsåsen.
Kommissarierna Dalsgaard och Söderström, och fler poliser med dem, har likaledes i förhör och intervjuer berättat om när och var de fick beskedet om offrets identitet.
För piketpoliserna Claes Djurfeldt, Klas Gedda, Jan Hermansson och Peter Wikström borde det ha varit högst naturligt och definitivt relevant att i förhören och i rapporterna till Hans Holmér nämna något om när och hur de fick informationen om offrets identitet, och hur det påverkade eftersöket.
Men det är av dem endast Klas Gedda som överhuvudtaget berört saken.
Beskedet borde rimligen bland annat gett upphov till en intensiv diskussion mellan Djurfeldt och Hermansson respektive Gedda och Wikström om hur beskedet måste påverka formerna för det fortsatta eftersöket.
Men inte en enda antydan om förekomsten av sådana diskussioner kan vi finna i rapporterna och förhörsprotokollen. Och Klas Gedda fick uppenbarligen ingenting veta.
Som fullkomligt absurd framstår ju scenen där alla fyra står och resonerar i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata och uppenbarligen ingen nämner ett enda ord om att det är en man som skjutit Sveriges statsminister som de jagar!
Att ingen av dem, då träffen i korsningen ägde rum, skulle känt till offrets identitet skulle endast kunna förklaras med att 3230-befälet Kjell Östling underlåtit att se till att hans patruller fick informationen om offrets identitet, och att inte heller Jan Hermansson fick informationen när han lämnade av vittnet Lars Jeppsson på brottsplatsen. Sannolikheten för vart och ett av dessa villkor framstår som låg. För de två nödvändiga villkoren sammantagna framstår den som mikroskopisk.
I det mycket korta telefonförhöret med Jan Hermansson, som Peter Steude 2020 höll med denne, kommer Hermansson faktiskt in på frågan.
I protokollet kan vi läsa:
Det som idag stör Jan är två saker:
- Var var hans livvakter och varför fick de aldrig kontakt med några livvakter, och
- Varför tog det så lång tid innan de fick veta att det var Olof Palme som var skjuten.”
Vi bortser från den första, lite konstiga frågan.
Den andra frågan måste tolkas som att Hermansson menar att han inte fick någon information i samband med att han var nere på brottsplatsen och att hans chef Kjell Östling först på ett mycket sent stadium meddelade patrullerna.
Att han och Djurfeldt någon gång under eftersöket fick beskedet om offrets identitet verkar klart. I Hermanssons rapport (1986-03-05) till Hans Holmér kan vi läsa:
Efter Kungsträdgården gick vi vidare mot UD för att informera ABAB-vakten om det inträffade, men denne omtalade istället för oss att statsminister Olof Palme avlidit av skottskadan. Vid UD blev Djurfeldt och jag upphämtade av av civilptr SHA 3580, så att vi kunde återsamlas med de övriga i 3230 vid Sergels torg.”
Samtalet med ABAB-vakten ägde alltså enligt Hermanssonrum i eftersökets absoluta slutskede. Klockan bör ha varit cirka 00.10. Piketbefälet Kjell Östling hade inte hunnit kontakta sina patruller om att Olof Palme avlidit. Östling påstår att han fick beskedet om att Olof Palme var död av sin chef, piket-kommissarien Lars Christianson. Uppgiften finns i den sista meningen i Kjell Östlings rapport (1986-03-05) till Hans Holmér. Christianson hade åkt från mordplatsen till Sabbatsbergs sjukhus, och återvände uppenbarligen efter att han på sjukhuset fått vetskap om att Palme (som formellt dödförklarades 00.06.) avlidit.
Det finns ett foto, taget av fotografen Vojta Klecka, som visar Christianson och Östling i samspråk med varandra. Klecka kom enligt egen uppgift “sent” till mordplatsen. Fotot bör rimligen ha tagits omkring klockan 00.10. Christianson har i en intervju sagt att han inte minns när han återvände till brottsplatsen, men “tippar” att det var två timmar efter det att han lämnat Sabbatsberg. (Kari & Pertti Poutiainen, Inuti labyrinten, sid.424.) Men fotot kan inte vara taget två timmar efter midnatt. Då hade 3230 för länge sedan lämnat mordplatsen – senast omkring 00.20.
Av övriga foton som Klecka tagit framgår att fotot inte heller kan ha tagits vid en tidpunkt då kommissarien Gösta Söderström var kvar på mordplatsen.
Söderström och hans kommissariebil finns inte (enligt P&P) med på något av Kleckas foton . Och enligt vad både Söderström och Dalsgaard i förhör uppgett var Söderström kvar på mordplatsen när Christianson begav sig iväg till Sabbatsberg. Att det var så framgår också i Christianssons egen så kallade promemoria, författad först den 24 mars 1986. Christanson skrev promemorian efter att blivit beordrad därtill av den blivande SÄPO-chefen Sune Sandström.
Således: Eftersom Söderström på Kleckas samtliga foton lyser med sin frånvaro (liksom de vittnen som fördes till förhör samtidigt med att Söderström lämnade platsen) kan fotot med piketkommissarien Christianson och 3230-befälet Östling i samspråk inte ha tagits då Christianson under några minuter befann sig på mordplatsen innan han åkte upp till Sabbatsberg.
Med tanke på att Christiansons beskrivningar (i sin promemoria, i intervjuer och inför Juristkommissionen) av sina göranden under mordnatten uppenbart är bemängda med en stor mängd orimliga påståenden, finns det dock ingen anledning att fästa någon större betydelse vid hans påstående om tidpunkten för hans återvändande till brottsplatsen (eFOLKET ska i en kommande artikel nagelfara raden av piketkommissariens märkliga påståenden.)
Nå, enligt Hermansson kände alltså han och Djurfeldt inte till att Olof Palme avlidit då de dök på ABAB-vakten utanför UD. Östling hade inte hunnit få beskedet från Christianson. Eller också hade han inte hunnit meddela sina patruller det som piketkommissarien just berättat för honom.
Men Djurfeldt och Hermansson kände uppenbarligen i alla fall till vem som var brottsoffret, vid tidpunkten då de fick beskedet av ABAB-vakten att Palme avlidit.
Om det nu var så, som Hermansson hävdar i förhöret 2020, att beskedet om offrets identitet nådde honom sent, skulle det kunna betyda att beskedet från Östling tidigare endast nått Djurfeldt och att denne, på samma sätt Wikström mörkade inför Gedda, hade mörkat inför Hermansson.
Det skulle alltså kunna vara så att när de fyra poliserna står och resonerar i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata känner Wikström och Djurfeldt, men inte Gedda och Hermansson, till offrets identitet.
Går det att fastslå på ett ungefär när beskedet i så fall senast nådde Hermansson? Ja, i hans rapport kan vi också läsa följande:
Vid Kungsgatan 5 kontrolleras Socialdemokraternas kvarter, dock utan resultat.”
Att socialdemokraternas lokal kontrollerades måste rimligen på något sätt hänga samman med att både Djurfeldt och Hermansson då visste att den skjutne var Olof Palme. Sedan kan man ju fråga sig vad kontrollen av lokalen var tänkt att kunna leda till. Gripandet av gärningsmannen, eller upptäckten av en i lokalen häckande organisationskommitté bakom attentatet? Tilltaget framstår närmast som en provokation, liksom Hermanssons kommentar om uteblivet resultat.
Den “resultatlösa” kontrollen ägde sannolikt rum strax före midnatt. Djurfeldt och Hermansson hade efter sammanträffandet med Gedda och Wikström i korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata gått söderut på Regeringsgatan och trapporna ner till Kungsgatan. På Kungsgatan “kontrollerade” de, enligt Hermansson, “alla rest. och dansställen”.
Om Djurfeldt mörkade för Hermansson vet vi inte. Det kan förstås inte uteslutas. Men det förutsätter i så fall att Hermansson inte fick kunskap om offrets identitet i samband med att han kom ner till brottsplatsen med vittnet Lars Jeppsson. Vilket var på ett tidigt stadium i eftersöket.
Att Hermanssons minne svikit honom vid tidpunkten för förhöret 2020 är ju också möjligt. Liksom att han av någon anledning ville vilseleda Steude.
Man kan beklaga att Steude inte ställde frågan om när – hur sent – beskedet om offrets identitet kom. Men Steudes intresse var riktat åt annat håll.
Att befälet Kjell Östling av någon anledning skulle ha låtit bli att från brottsplatsen meddela sina patruller på ett tidigt stadium tycks motsägas av Klas Gedda. Enligt honom visste ju Wikström “långt innan” han själv vem brottsoffret var.
Man kan fundera över hur och varifrån Klas Gedda fick informationen som låg till grund för hans upplysning till Lennart Gustafsson under förhöret 1988 om att Wikström fått kännedom om brottsoffrets identitet “långt innan”.
En inte orimlig tanke är att Gedda, när han förvånad och bestört och tydligen av en slump plötsligt fått klart för sig att det var Sveriges statsminister som legat skjuten nere på Sveavägen, frågade Wikström något i stil med: “Vad f-n är detta? Hur länge har du känt till att det var Olof Palme?”
Det kan förstås också ha varit så att Gedda, i ett senare skede, även frågade sitt befäl Kjell Östling om när han gick ut med meddelandet som Wikström tog emot på sin bärbara radio.
Beklagligt nog ställdes under förhören med de fyra piketpoliserna aldrig någon fråga om när de fick beskedet om att det var Olof Palme som var brottsoffret. Och tre av dem valde att inte heller själva någon enda gång beröra frågan.
Kan det ha varit så att någon eller några i 3230:s besättning visste redan när larmet om skottlossningen kom, att offret var Olof Palme? Frågan måste kunna ställas. Och frågan har ställts.
*******
Misstankar om att någon eller några i piketen 3230 kan ha varit på något sätt inblandade i attentatet mot Olof Palme har funnits, även inom poliskretsar och kanske också bland några poliser tillhörande mordutredningen.
De första tipsen rörande Djurfeldt och dennes mentor, vapenexperten och nazisympatisören Ö, kom tidigt in till utredningen. Tipsen grundade sig på de bådas intensiva fientlighet gentemot Olof Palme. Även Ö:s kontor i den förmodade gärningsmannens flyktväg kom att uppmärksammas, liksom Djurfeldts omparkering uppe på Brunkebergsåsen minuterna före mordet. När det blev bekant att Djurfeldt kräktes när han kom upp på Malmskillnadsgatan, väckte även det frågor.
Granskningskommissionen reste också frågetecken kring Djurfeldts motsägelsefulla besked om hur han tog sig upp till Malmskillnadsgatan.
Arbetsdelningen var inom mordutredningen den första tiden sådan att det var SÄPO som hade att utreda misstankar och tips om poliser. Vad gällde Ö beslutade byråchefen PG Näss tämligen omgående att nedlägga varje fortsatt utredande. Motiveringen var att Ö i och med att han på morddagen var nyopererad kunde sägas ha alibi. Också tipsen rörande Djurfeldt lade PG Näss på svenska flaggans dag 1986 ad acta:
Verkställd utredning visar att polisman F (Djurfeldt/ eFOLKET) varit i tjänst vid tillfället, och att i övrigt inget framkommit om honom som är av betydelse för utredningen.” (SOU 1999:88, sid 346.)
Granskningskommissionen kritiserade utredandet av det så kallade “polisspåret” just på den grunden att man från utredningens sida nöjde sig med att undersöka om den eller den polismannen kan ha befunnit sig i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan vid tidpunkten för mordet. Det vill säga om en polisman som det inkommit tips om kunde vara den som avlossade skotten.
När en polis ur denna krets (en krets av poliser med högerextrema och gentemot Olof Palme fientliga åsikter / eFOLKET) nämns i samband med polisspåret är det med misstanken att vederbörande ingått i någon form av sammansvärjning som legat bakom mordet. Det betyder att det från utredningssynpunkt inte är tillräckligt att konstatera att den utpekade polismannen inte kan vara gärningsman (t.ex. på grund av att han har alibi) eftersom vederbörande fortfarande kan ha en roll i den misstänkta sammansvärjningen.
(…)
Från denna synpunkt är det t.ex. relevant om några poliser ur denna krets tillsammans i organiserade former gett uttryck för en kraftig aversion mot Olof Palme.” (Granskningskommissionens betänkande – Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme, SOU 1999:88, sid 276 f.)
Kommissionen framförde under ett protokollfört samtal med PG Näss sin mening om begränsningen i SÄPO:s angreppssätt. Näss hävdade då att just den begränsningen hade SÄPO fått direktiv om att tillämpa.
Kritiken från Granskningskommissionen gick ut på att i stället för att enbart fokusera på alibi rörande själva gärningen borde man utreda den misstänktes kontaktnät och göranden under den period som låg före mordet.
Mot den bakgrunden är det onekligen förvånade att Granskningskommissionen själv (SOU 1999:88, sid. 423) vad gäller Djurfeldt till slut hamnade i ett resonemang där man avfärdade misstankarna mot honom just på grund av att han inte kunde ha varit nere på Sveavägen när skottlossningen ägde rum, och att dessutom hans magnumrevolver provskjutits och befunnits inte “stämma”. Att han ljög fram och tillbaka om hur han tog sig upp till Malmskillnadsgatan såg dock kommissionen fortfarande som bekymmersamt.
Vad gäller Djurfeldt framstår det som uppenbart att om han hade något med attentatet att göra så var den roll han tilldelats att bidra till att säkra gärningsmannens flykt, och kanske att ta hand om mordvapnet.
Vad den högerextremistiske Palme-hataren Ö beträffar borde förstås mordutredningen fokuserat på att han mot läkares inrådan tog sig hem samma dag som mordet inträffade, och att han under eftermiddagen och kvällen fick besök av flera poliser. Bland andra S och H, som besökte honom innan de gick på sitt pass.
Dessa var under passet civilklädda men nyttjade en “målad” radiobil (1227). De utgjorde en sorts assistent-patrull knuten till piketen 1230, som tillsammans med 3230 i det första larmanropet beordrades till brottsplatsen. Under mordnatten kontaktade en av polismännen (S) den från polisen sedan en tid tjänstledige vapenexperten, Palme-hataren och – enligt S i ett förhör 1993 – svårt medtagne konvalescenten Ö på telefon, och informerade honom om att Olof Palme skjutits och avlidit. (Granskningskommissionen, SOU 1999:88, sid. 322 och Kari och Pertti Poutiainen, P&P, i boken Inuti labyrinten, sid. 840.)
Polismannen S hade inom Stockholmspolisen verkat som skjutinstruktör, tillsammans med Ö. Han hade också, enligt egen uppgift, övat skytte i sammanhang då Ö fungerade som skjutledare.
Medan Ö var något av en mentor för Claes Djurfeldt var Ö:s ideologiska mentor en kriminalinspektör vid namn Stellan Åkebring. Den senare organiserade under åren 1982-1984 “herrmiddagar” som i en säporapport beskrevs som nazistiska. Sammankomsterna ägde rum i en festlokal i Gamla Stan. Ett 25-tal av Åkebring personligen inbjudna (till övervägande del poliser) brukade närvara.
Föreläsare var personer som stod till höger, och ibland kända fascister. Olof Palme informerades 1984 – av SÄPO-chefen Sven-Åke Hjälmroth – om Åkebrings aktivitet, och om den inom Stockholmspolisen förekommande högerextremismen. En grupp av sammansvetsade högerextremister var koncentrerad till VD1 (Norrmalms vaktdistrikt) och detta distrikts så kallade A-tur.
Olof Palme reagerade på informationen med bestörtning. Om detta har hans statssekreterare Ulf Larsson berättat.
Ö och Stellan Åkebring stod varandra mycket nära, och vänskapen var ideologiskt grundad. Åkebrings inställning till Palme, som han inte stack under stol med, var allmänt känd som extremt hatisk.
Finns det någon konkret indikation på att en högerextremistisk grupp poliser kan ha deltagit i planeringen av attentatet? Ja, det finns det. Ett exempel:
FÅ UNDAN PALME?
Författaren och journalisten Lars Borgnäs intervjuade 1999 kommendör Cay Holmberg, tidigare chef för örlogsbasen Berga.
Cay Holmberg hade vid tiden för mordet på Olof Palme som en av sina underställda, kommendörkaptenen Hans von Hofsten.
Intervjun med Cay Holmberg sändes i Sveriges Television. Den återgavs också i Lars Borgnäs’ bok En iskall vind drog genom Sverige – Mordet på Olof Palme (sid 330 f).
Ett utdrag:
Han (Hans von Hofsten) berättade för mig”, sa Holmberg “att han hade varit i Gamla Stan vid ett tillfälle i en lokal där han hade träffat ett antal poliser, befäl bland annat.
Där hade man diskuterat den här frågan om man kunde lita på Palme eller inte och hur man skulle kunna komma tillrätta med det genom att få undan Palme på något sätt.
Få undan Palme?
Ja, men något direkt konkret sätt att ta livet av honom eller inte, det förekom inte.
Men ämnet var …
Riktat mot Olof Palme.
Ett möte med ett antal polisbefäl sa du?
Och några andra människor.
Och där man diskuterade hur man skulle bli av med Palme?
Det var så han sa.”
Hans von Hofsten informerade aldrig, så vitt vi vet, mordutredningen om vilka personer som deltog i diskussionsmötet som han bevistade. Vi vet alltså inte vilka poliser som var med och resonerade om hur man skulle “få undan Palme”. Och inte heller vilka “de andra människorna” som deltog var.
Men vi vet att Ö hade kontakt med en av den fanatiskt Palme-fientliga tidskriften Contras redaktionsmedlemmar. Och vi vet att denna tidskrifts centralfigur CG Holm på Industriförbundet stod den tidigare SÄPO-chefen nära. (Vinge hade 1970 tvingats bort från sin post som SÄPO-chef efter att ha beskrivit Olof Palme som en säkerhetsrisk.) Vi vet också att till Contras redaktion var även agenten för den sydafrikanska apartheidregimen Bertil Wedin knuten.
Vi vet också att Ö hade en nära relation till den militära säkerhetstjänsten, och att poliser och militärer ingick i det hemliga så kallade Stay-Behind-nätverket, en skapelse av CIA och på internationell nivå underordnat NATO.
För Vita huset och CIA var Olof Palme ett rött skynke. Det var han redan på 60-talet då hans kritik av USA:s terroristiska krigföring i Indokina ledde till hemkallandet av USA:s Sverigeambassadör. Palmes hårda offentligt framförda protest mot bombkampanjen julen 1972 väckte raseri inom Nixon-administrationen.
Det var också i början av 70-talet som svenska SÄPO-ledningen “informerades” av CIA:s “legendariske” (och mentalt instabile spionjägare) James Jesus Angleton om att Palme verkade för sovjetiska KGB. Uppgiften kommer från före detta operativa chefen för SÄPO:s kontraspionageavdelning Olof Frånstedt (avliden 2017). Frånstedt, som själv trodde på “informationen” från Angleton, lämnade uppgiften i en filmad intervju som författaren Anders Jallai gjorde med honom 25 år efter mordet på Palme.
Det framgår av intervjun att Frånstedt inte på något sätt ifrågasatte informationen från Angleton. Snarast verkar den svenske SÄPO-mannen smickrad över att ha fått samtala med Angleton, och över att ha fått mottaga den viktiga “informationen”.
Träffen med Angleton ägde rum i USA något år efter det att Frånstedts chef PG Vinge tvingats avgå därför att han i ett officiellt sammanhang uttryckt meningen att Olof Palme kunde betraktas som en säkerhetsrisk. Vinge försvann till Industriförbundet och en anställning där som “säkerhetsdirektör”.
Som om det skulle styrka riktigheten i Angletons information nämner Frånstedt också att samma information kom från “underrättelseanalytikern” Peter McKay vid brittiska MI6. Naturligtvis var McKay och Angleton (MI6 och CIA) inte “två av varandra oberoende källor”, men detta tycks inte ha bekymrat SÄPO-ledningen. Fientligheten mot arbetarrörelsen i allmänhet och Palme i synnerhet bäddade för att “informationen” togs emot med öppna armar.
“Den viktiga informationen” man fått från CIA och MI6 förvarade (enligt Frånstedt) den förmodligen förtjusta och smickrade SÄPO-ledningen på ett speciellt ställe – inte i det vanliga arkivet. Anledningen därtill var enligt Frånstedt att man hade en “förrädare” på SÄPO. Han namngav också denne “förrädare”. Den Säpo-anställde Melker Berntlers “förrädiska” förehavanden skulle enligt Frånstedt ha bestått i att han “berättade för Palme och regeringen” om vad som pågick på SÄPO.
I sin bok (Olof Palme är skjuten, sid. 96 f), öser även Vinges efterträdare som chef för SÄPO – Hans Holmér – förakt och galla över den socialdemokratiske SÄPO-mannen Berntler, på grund av dennes rapportering till ledande socialdemokrater om vad han uppfattade som alarmerande högerextremism på sin arbetsplats.
Således: När Olof Palme mördades fanns med största sannolikhet på SÄPO en personakt, förvarad på ett speciellt hemligt ställe, med uppgifter om att Sveriges statsminister arbetade för KGB!
Dessutom: SÄPO-ledningen hade valt att betrakta dessa uppgifter som sanna!
Ovanstående ger en förklarande bakgrund till det som förre spaningsledaren i utredningen Dag Andersson berättat: När mordutredarna besökte SÄPO och bad att få se igenom det de hade om Palme ställde man fram en kartong med gamla tidningsurklipp.
Krister Peterssons utredare gjorde ett sista försök i november 2019. Besökets resultat nedtecknades i ett PM av utredaren Jonas Englund. Detta korta PM, med rubriken Besök hos säkerhetspolisen, är värt att citeras i sin helhet:
Dag som ovan besökte Palmegruppen, Hans Melander, Sven-Åke Blombergsson, Peter Steude samt undertecknad Säkerhetspolisen för att där tillsammans med Daniel Stenling, chef för kontraspionaget, och två arkivarier reda ut vad som hänt med Olof Palmes personakt.
Vi fick förklarat för oss att det har gjorts försök att lokalisera handlingar som berör Olof Palme dock utan att något återfunnits. Det upprättades två ärenden efter Olof Palmes död där allt material som rörde utredningen av statsministermordet samlades. Detta material har överlämnats till Palmegruppen 2012 och består till största delen av gamla kvällstidningar.
Fram t.o.m. 1999 arbetade man så att allt som inte längre var relevant för Säkerhetspolisen skulle brännas. Det kan vara så att handlingarna rörande Olof Palmes person därför har eldats upp. Det finns dock inget beslut eller liknande som styrker att så har skett.”
Alltså Säpo påstår man inte kan hitta Olof Palmes personakt. Den kan vara kastad och uppeldad.
Om den nu är uppeldad så kan man ändå inte hitta något dokument som visar att man faktiskt gjort så med Sveriges mördade statsministers personakt. Så någon ansvarig för ett sådant eventuellt beslut – att göra sig av med Palmes personakt – går det inte att skaka fram.
SÄPO:s besked till Palmegruppen var naturligtvis utmanande. Man beskrev en hantering som inte kan kallas annat än skandalös och provokativ. Men kraftiga och upprörda reaktioner från politiker och ledarskribenter uteblev.
Förmodligen är det väl så att Palmes personakt inte är kastad. Förmodligen finns den förvarad på ett “speciellt ställe”, dit någon utredare av ett statsministermord inte ska få sticka näsan. Kanske kommer den att dyka upp en dag. Förmodligen i rejält censurerat skick, i så fall.
Förre utrikesministern Sten Andersson har berättat att han fick mycket tillförlitliga informationer om att en grupp SÄPO-poliser, bland annat en chef inom den tekniska avdelningen “på eget initiativ bevakade Olof Palme”. I gruppen skall också ha ingått personer som inte tillhörde SÄPO. Hur mycket det handlade om “egna initiativ” är en öppen fråga.
*******
“Polisspåret” handlar om en begränsad grupp poliser med högerextrema och Palme-fientliga åsikter. Men det handlar också om SÄPO och svenska säkerhetstjänsters relationer till US-amerikanska CIA och brittiska MI6.
Mordet kan förvisso ha planerats och utförts av en grupp bestående uteslutande av hårt sammansvetsade och politiskt motiverade poliser. Men det kan också ha varit så att ett eventuellt deltagande från en grupp politiskt extrema polisers sida skett i samarbete med andra krafter, och att gruppen poliser haft en mer begränsad och assisterande roll.
I sökandet efter sanningen om mordet på Olof Palme måste ett brett angreppssätt tillämpas. Både tänkbara motiv, kapacitet och konkreta fakta kring mordet och mordplatsen måste beaktas.
Huruvida Djurfeldt, Wikström, Ö och Åkebring på något sätt var inblandade i attentatet mot Olof Palme vet vi förstås inte. Men de, och deras kontaktnät, borde ha utretts grundligt. Så har uppenbarligen inte skett.
Inte heller har vare sig utredare, politiker eller dominerande medier rest frågan om vad som var bakgrunden till att SÄPO vid tidpunkten för mordet bjudit in en grupp “experter” från CIA. Expertisen handlade om avlyssning genom buggning, och utrustning hade gästerna med sig. Den kom också till användning. Att kurder och en sovjetisk diplomat avlyssnades (olagligt) i samarbete med SÄPO, under perioden efter mordet, har klarlagts. Kom utrustningen också till användning före mordet? Avlyssnades den av CIA och SÄPO-ledningen såsom KGB-verktyg stämplade svenske statsministern, som i april skulle träffa den nye Sovjet-ledaren Michail Gorbatjov? Detta har inte utretts.
*******
Misstankar som har gått ut på att Claes Djurfeldt, och möjligen någon till i 3230:s besättning kan ha haft något med attentatet mot Palme att göra har bland annat utgått från Djurfeldts parkering av sin privata personbil på David Bagares gata, några minuter före mordet nere på Sveavägen. Polisintendenten Curt Nilsson omnämner (7 november 1988) omparkeringen som värd att beakta (Granskningskommissionen, SOU 1999:88, sid 375), och Lennart Gustafsson (26 augusti 1988) håller ett särskilt förhör med Klas Gedda om just bestyren på Brunkebergsåsen strax före morden.
Av förhören med Gedda och andra besättningsmedlemmar framgår att färden från Södermalm upp till Brunkebergsåsen inleddes efter att en paus i skiftet avslutats klockan 23.00.
3230:s skift den 28 februari 1986 var förlagd till kl. 17.00 – 02.00. Mellan 22.00 och 23.00 hade besättningen rast. Rasten ägnades åt innebandy.
Olof Palme dödades kl. 23.21.30.
När tog Djurfeldt upp med kollegorna frågan om flytt av bilen på Brunkebergsåsen?
Den frågan ställdes tyvärr aldrig, av protokollen att döma, i något enda förhör till någon enda av poliserna i 3230:s besättning.
eFOLKET kommer att framöver återkomma med två artiklar, som kommer att handla om piketkommissarien Lars Christiansons märkliga version om sina göranden under mordnatten och om frågan om det fördröjda larmanropet.
