Protokoll från förhör med en av de poliser som försökte ta upp jakten på Olof Palmes mördare avslöjar att en av de förföljande poliserna påstått att han i höjd med Luntmakargatan, cirka 60 meter från mordplatsen, samtalade med en person som för polismannen beskrev den flyende förmodade mördaren och dennes flykt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.
eFOLKET har tagit del av polismannens rapport till Hans Holmér, som han lämnade in den 5 mars 1986, fem dagar efter mordet. Vi har också tagit del av förhöret som kriminalkommissarien Jan Länninge höll med polismannen den 11 mars 1986.
Peter Wikström, som den här aktuelle polismannen heter, berättar i sin rapport till länspolismästaren och spaningsledaren Hans Holmér om mötet med vittnen cirka 60 meter in på Tunnelgatan:
Ptr:na upptager förföljandet Tunnelgatan fram och möter i korsningen med Luntmakargatan vittnen som omtalar att ‘bara för några sekunder sedan passerade två personer springande som sedan försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan’.”
Vi vet dock att med största sannolikhet mötte de fyra förföljande poliserna paret Yvonne N och Ahmed Z just när dessa två kommit ner från trapporna som leder upp till Malmskillnadsgatan. Mötet skall alltså inte ha ägt rum i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan, utan vid foten till trapporna. Denna slutsats grundar sig på uppgifter från främst vittnet Yvonne N och polismannen Klas Gedda.
Yvonne N har även varit mycket bestämd med att någon kommunikation med de fyra poliserna inte förekom, medan Ahmed Z påstått att det skedde ett mycket kort meningsutbyte. Poliserna hade, enligt AZ, informerats om att han och YN mött en man vid trappkrönet uppe på Malmskillnadsgatan. Polismannen Gedda har beskrivit kommunikationen på samma sätt.
YN och AZ hade dessförinnan mött en annan man på David Bagares gata, uppe på Brunkebergsåsen. Men den mannen berördes inte alls i den korta replikväxlingen med poliserna – hävdar AZ. Klas Gedda nämner inte heller något om information rörande någon annan person än den som paret ska ha mött uppe vid trappkrönet.
Att YN och AZ inte sett “två personer springande som sedan försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan”, det vet vi med säkerhet.
Den unge mannen som YN och AZ mötte i trappan högst upp vid Malmskillnadsgatan var vittnet Lars Jeppsson som på eget initiativ upptagit förföljandet av gärningsmannen. Någon annan person hade YN och AZ varken mött eller sett i trapporna.
Det kan alltså inte ha varit från YN och AZ som polismannen Peter Wikström fick de upplysningar som han skriver om i rapporten till Hans Holmér.
Wikström skriver att de möter “vittnen” – pluralis, obestämt antal. Han skriver inte att de mötte två vittnen.
I protokollet till förhöret som Jan Länninge höll med Peter Wikström 86-03-11 kan vi läsa:
Vid Luntmakargatan stötte de på två män och en kvinna (YN och AZ samt någon mer).”
Det som står inom parentesen är en kommentar som Länninge skjutit in. Han hade förstås all anledning att notera Wikströms påstående att det fanns ytterligare ett vittne, som kunde förmodas ha sett både mördaren och det förföljande vittnet Lars Jeppsson. En sensationell uppgift! Ett vittne som kan ha sett till och med mördarens ansikte, men som dittills varit obekant för mordutredningen. Och det gick ju faktiskt inte att utesluta att det kunde ha handlat om en medhjälpare till gärningsmannen eller att det till och med kunde ha varit gärningsmannen själv, som Wikström stött ihop med i korsningen.
Enligt Länninges protokoll fortsatte Wikström (eFOLKETs anmärkningar inom parenteserna):
De (vittnena) uppgav att de hade mött två män. Den första (av de två männen) var mörkhårig och hade en mörkblå rock eller täckjacka på sig. De (poliserna och de tre vittnena, eller troligare: Wikström och det tredje vittnet) pratade högst 10-15 sekunder och [Wikström och kollegorna] rusade sedan vidare.”
YN och AZ har aldrig nämnt något om en ytterligare man i samband med mötet med de fyra poliserna. Polisernas möte med YN och AZ har med största säkerhet inte heller ägt rum i korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan, utan cirka 15 meter längre in på Tunnelgatan, precis i slutet av trapporna ner från Malmskillnadsgatan. Så har YN beskrivit det och att det var så har också polismannen Klas Gedda hävdat. I ett så kallat rekonstruktionsförhör som genomfördes 1988 pekade han ut platsen där mötet med YN och AZ ägde rum. Utpekandet dokumenterades på ett foto, och den plats Gedda pekade ut var belägen vid sista trappsteget. I protokollet från förhöret 1988 (förhörsledare: Lennart Gustafsson) står:
Vid slutet av Tunnelgatan och början av trapporna upp mot Malmskillnadsgatan möter Gedda ett ungt par som kommer gående nerför trapporna mot Tunnelgatan.
Gedda tillfrågar det unga paret om de har sett någon springande man. Det unga paret pekar uppåt. Denna upplysning är Gedda ganska säker på att samtliga polismän hörde.”
Geddas version går väl ihop med YN:s och stämmer helt med det AZ hävdat om ordkargheten i kommunikationen. De övriga tre poliserna vill placera mötet med YN och AZ till korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan, vilket inte alls stämmer med det Gedda hävdat. I en tv-intervju har han beskrivit hur han blev sist kvar på mordplatsen (han dröjde kvar och betraktade mordoffret, som de andra bara sprang förbi), och kom ifatt de andra först då de redan börjat ta sig upp för trapporna. Om Gedda mötte YN och AZ vid slutet av trappan kan ju de andra, som låg före Gedda, inte ha mött YN och AZ redan då de (Djurfeldt, Hermansson och Wikström) kom till korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan.
Polismännen Jan Hermansson och Claes Djurfeldt påstår också att det förekom en tämligen mångordig kommunikation, och då med YN och AZ – påståenden som inte alls stämmer med det som YN, AZ och Gedda hävdat.
Nära till hands ligger möjligheten att Wikström, Hermansson och Djurfeldt stötte ihop med endast det “ytterligare vittnet” i korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan. Det var med honom som en kommunikation ägde rum. Därefter sprang de vidare mot trapporna och passerade YN och AZ – utan att kommunicera med dem. Eftersläntraren Gedda rusade förbi korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan utan att observera mannen som de andra, åtminstone Wikström, nyligen diskuterat med. När han mötte YN och AZ kastade han ur sig en kort fråga och fick som svar en kort upplysning från AZ – om att de (YN och AZ) mött en kille uppe vid trappkrönet.
Om det var så infinner sig naturligtvis frågan varför Jan Hermansson och Claes Djurfeldt inte nämner något om det “ytterligare vittnet”. Svaret kanske kan var det samma som på frågan varför Peter Wikström efter förhöret 11 mars aldrig återkom till det “ytterligare vittnet”. Hade Peter Wikström sagt för mycket?
Andra viktiga frågor som osökt inställer sig är:
- Varför ställde Länninge, enligt protokollet, inte någon enda fråga om det “ytterligare vittnets” utseende och klädsel?
- Varför ställde Länninge inte någon gång i förhören med Hermansson, Djurfeldt och Gedda frågor om huruvida även de lagt märke till det “ytterligare vittnet”?
- Eftersom det “ytterligare vittnet” kunde vara ett vittne som iakttagit den förmodade gärningsmannen (något som Wikström påstått att det “ytterligare vittnet” själv hävdat), varför larmade då inte Länninge uppåt till spaningsledningen? Eller gjorde han det?
- Hur kom det sig att både Wikström och Länninge verkar ha tagit för givet att det “ytterligare vittnet” inte kunde vara en person som var inblandad i attentatet?
eFOLKET har varit i kontakt med en av de poliser, tillhörande mordutredningen, som våren/försommaren 2020 genomförde förhör med Gedda, Hermansson, Djurfeldt och deras närmaste chef Kjell Östling, befäl i piketen 3230 under mordnatten.
Förhören ägde säkert rum med anledning av att den av åklagaren Krister Petersson ledda utredningen ville få fram iakttagelser från och omkring mordplatsen. Iakttagelser som kunde tala för eller emot att den så kallade Skandia-mannen hade med mordet att göra.
eFOLKET frågade utredaren Peter Steude hur han såg på Wikströms uppgifter om det “ytterligare vittnet” i korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan. Det visade sig att utredarna inte noterat det som Wikström hävdat i rapporten till Hans Holmér och i förhöret som Jan Länninge höll med honom några dagar senare. Informationen var enligt Peter Steude helt ny för utredarna.
Detta bör väl också kunna ses som en indikation på att Länninge aldrig larmade uppåt, eller att spaningsledningen under Hans Holmér valde att inte inkludera något om Wikströms påståenden i utredningen.
eFOLKET frågade också hur det kom sig att Peter Wikström inte, som de andra, förhördes 2020. Peter Steude ville inte svara på den frågan, utan inskränkte sig till att säga att det ibland kan finnas anledningar till att en viss person inte förhörs.
