Mina barn
har aldrig svultit
och de har inte blivit av med
sina armar och ben.
De kan sträcka fram en hand
till en vänlig hälsning
knyta en näve
eller sträcka ut armen
till en fascistisk pose
som de ändå inte skulle göra
för de har sina huvuden
i behåll.
Men de jobbar
tills de blir 75 år
deras kroppar nöts ner.
I galleriornas palats
och från resekatalogernas
sirenrop
köper de sig
en smula glädje
som snabbt förflyktigas.
Över deras huvuden
svävar svalflockar av dikter
och i blodet dunkar musiken
muskler rör sig som i dans
i trance
en annan tillvaro
som bara kan anas.
Lena Staaf
