Det var inte utan att vi gnuggade oss i ögonen efter att igår ha slagit upp Dagens Nyheters debattsida.
Skulle den miljöpartistiske EU-parlamentsledamoten Jakop Dalundes käckt optimistiska omfamning av NATO tolkas som ett utslag av djärv och svart ironi? Undrade vi.
Efter att ha lusläst Dalundes debattinlägg ett antal gånger stod det emellertid klart för oss att Dalunde faktiskt menade det han skrivit.
Miljöpartiet har tillsammans med Vänsterpartiet åtminstone fram till nu motsatt sig svenskt medlemskap i den USA-dominerade militäralliansen NATO. De två är idag ensamma om det bland partierna i Sveriges riksdag.
Men Dalunde utgår ifrån att Sverige snart skall vara fullvärdig medlem i krigsalliansen, och han “gillar läget”, som det heter.
Ja, inte bara det: han tycks verkligen gilla NATO! Inte ett ord av förbehåll eller kritik, vare sig mot NATO eller svenskt medlemskap.
Med entusiasm fyller han sitt inlägg med råd om hur ett i hans ögon bra NATO kan bli ännu bättre.
I förbättringsarbetet har Sverige möjlighet att spela en viktig roll, berättar han. Det handlar bland annat om att under feministisk flagg se till att trycka in många fler kvinnor i NATO:s krigsmaskineri.
Och det handlar också, berättar Dalunde, om något som nog många av oss undrar vad det är: NATO:s “klimatarbete”. Dalunde utgår ifrån att klimatkrisen leder till säkerhetspolitiska problem som måste tacklas. Vad Dalunde menar att militäralliansen NATO ska göra framgår inte, men han påstår hursomhelst att Sverige kan “visa vägen”. För i Sverige finns enligt Dalunde viktig kompetens inom “akademi, näringsliv och civilsamhälle”.
Dalunde vill också reformera inom det militärindustriella komplexet. Han nämner i bekymrad ton ett exempel:
Idag finns exempelvis mer än 120 olika typer av 155 mm-ammunition för artilleri.”
Det vill han ändra på, och efterlyser samverkan mellan EU och NATO:
Under Sveriges ordförandeskap i rådet ledde den svenska representationen skickligt förhandlingarna om en ny EU-lagstiftning för gemensam upphandling av försvarsmateriel. Lärdomarna från denna process bör appliceras för att säkerställa att EU och Nato samverkar för en gemensam standardisering av försvarsmateriel, högre interoperabilitet, och mer effektiv förvaltning av skattebetalarnas pengar.”
Allmänt vill Jakop Dalunde att:
Sverige ska verka verka för att stärka alliansens budget för arbetet med kvinnor, fred och säkerhetsagendan”.
Dalunde vet att de kärnvapenbestyckade stormakterna inom NATO mycket tydligt klargjort att en ratificering av FN-konventionen om förbud mot kärnvapen inte kan komma på fråga för Sveriges del, om Sverige vill tillhöra NATO. Så därför nämner Dalunde inget om vare sig FN-konventionen eller kärnvapen överhuvudtaget. Inte heller något om kapacitetsuppbyggnaden inom NATO-ramen för att snabbt kunna sätta in militära styrkor överallt i världen. I stället nöjer han sig med att inte utan cynism kasta in tre ord om NATO:s “arbete med fred”.
En annan fråga, vid sidan av FN-konventionen mot kärnvapen, som hans parti hittilldags varit engagerad i har varit begränsning av vapenexporten. Också vad gäller den frågan har Dalunde nu förstås funnit det lämpligt att iaktta stor tystnad.
Hur kommer reaktionen på inlägget att bli inom Dalundes eget parti? Det är svårt att föreställa sig annat än att en inte helt obetydlig del kommer att reagera med bestörtning. Alla miljöpartister har inte resignerat och många vägrar nog att likt Dalunde med entusiasm sluta upp bakom NATO-militarismen. Om Miljöpartiets ledning väljer att “gilla läget” i den form som deras EU-parlamentariker nu pekat ut kommer förmodligen många medlemmar att revoltera eller lämna partiet.
Sorgligt nog är det så att samma problem redan drabbat även Vänsterpartiet. Ledande företrädare för detta parti har offentligt gått ut och talat om att “gilla läget”. Partiets riksdagsgrupp har ställt sig bakom det kraftiga militära upprustningskrav som NATO ställer på medlemsstaterna.
Och partiets ordförande har till och med sagt att kanske fler miljarder, än dem som NATO kräver, bör kastas in i det militärindustriella komplexets gap.
Dock: många av Vänsterpartiets medlemmar motsätter sig kapitulation inför militarismen. De ser partiets uppgift som att med kraft bidra att forma en stark fredsrörelse, i Sverige och internationellt. Och de vill inte ge upp kampen för att hålla Sverige utanför NATO. De vill att partiet ska verka för att tillsammans med likasinnade runt om världen bygga en stark internationell folklig rörelse för upplösning av alla militära blockbildningar och för avrustning.
I maj nästa år håller Vänsterpartiet kongress. Det finns all anledning att hoppas att den resulterar i beslut om partiets uppslutning bakom en seriös antimilitaristisk linje. Det vill säga:
INTE EN KVINNA, INTE EN MAN, INTE EN KRONA TILL EN SVENSK NATO-KRIGSMAKT!
eFOLKET
ledarredaktionen
