Migrationsverket saknar kunskap om religion och sexualitet

Behandlingen av apostater, konvertiter, ateister och HBTQ-personer är en viktig del av det totalhaveri migrationspolitiken drabbats av.

Det är inte utan att jag känner att många av Migrationsverkets och Migrationsdomstolarnas handläggare känns charlatansmässiga i sina bedömningar. Många saknar kunskap om vad religion och sexuell läggning innebär. Det handlar nämligen om hur en människa uppfattar sin egen identitet.

Jag har samtalat med tillräckligt många unga asylsökande för att säga att i stort sett alla har tagit MYCKET medvetna beslut. Sexuell läggning är dessutom inte något jag väljer. Det sitter verkligen i djupet av en människas vara. Att dessa kategorier betraktas som “kafir” av allmänheten i vissa länder, fundamentalistiska trosriktningar såsom ISKP och talibaner och kan skymfas och/eller dödas fritt för sin otro mot sanningen, det vill säga islam, är däremot uppenbart.

Om ledningen för Migrationsverket handlat klokt, då man upptäckte: här har vi bristande kunskap, så hade den tagit tillbaka frågan och litat till de bedömningar som erfarna präster, diakoner och pastorer gjort i de skrivna intygen. Det hade egentligen aldrig behövt bli någon rättssak av det. Som präst har man trots allt minst fyra års universitetsutbildning i religionsvetenskap/teologi. Därefter ett ytterligare år på Svenska kyrkans egen utbildning. Diakoner har i många fall en lika lång universitetsutbildning, fast med annan inriktning. Många har dessutom lång erfarenhet i yrket. Själv har jag nästan 30 års erfarenhet av att möta människor och bedöma deras tro. Dessutom finns paradoxen, att det inom alla av oss finns både tro och otro sida vid sida i varierande grad.

Migrationsverkets ledning visar tydligt en i det närmaste en total brist på förståelse och kunskap på religionens och sexualitetens område. Men denna brist skulle kunna avhjälpas med att lyssna till experter på området. Det kunde ha varit verksledningens instruktion till handläggarna. Men det var inte det. Av en för mig okänd anledning börjar trovärdigheten i människors val av religion eller medfödda sexualitet ifrågasättas av handläggare och domstolar.

Genom detta förhållningssätt gör verksledningen ett ytterligare misstag: Beträffande religionen bryter man mot artikel 18 i FN’s konvention om mänskliga rättigheter. Så här står det där:

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Detta sker samtidigt som Sverige lägger ner ansenliga summor för att få ta en plats i FN’s säkerhetsråd … Logiken känns inte helt vattentät …

Varför handlar Migrationsverkets ledning på detta sätt? Det hade funnits många tillfällen att backa bandet och höra omtag.

I min värld – jag har en del erfarenhet från politikens sammanhang – så måste det i en politiskt styrd organisation alltid finnas en dialog mellan verk och ansvarig minister och dennes departement. Något annat är inte möjligt. Då vore inte organisationen politiskt styrd och således kunde Riksdagen läggas ned …

Att som minister och ansvarigt statsråd sticka huvudet i sanden eller påstå, att man inte har ansvar är att slå blå dunster i människors ögon. Det är inte utan att jag som medborgare börjar undra över den roll chefen för Justitiedepartementet har i sammanhanget. Hur ser delegationen ut mellan Justitieministern, det biträdande statsrådet (Migrationsministern) och Generaldirektören för Migrationsverket? Hur förhåller de sig till den dåvarande inrikesministern Anders Ygemans uttalande om att 80.000 skall utvisas?

Verkligheten idag är att Regeringens beslut – eller brist på sådana – drivit ut cirka 3.000 unga människor ut på gatan. De lever där, frusna och hungriga, utan att kunna köpa mat och kläder. Det enda sättet att få pengar är genom att sälja sin egen kropp eller knark.

Andra, som redan blivit utvisade, lever under ständig rädsla för att visa sig utomhus i till exempel Afghanistan. Detta leder också till psykisk ohälsa och sjukdom.

Mycket illa. Vem hade kunnat tro detta om Socialdemokraterna, ett parti som haft som sitt adelsmärke att bekämpa fattigdom och arbeta för lika villkor för människor? Var allt detta bara fagert tal, tomma ord?

Vad kan då göras för att gå framåt?

1. Stoppa alla utvisningar, åtminstone tillfälligt.
2. Ompröva besluten om utvisning på grund av apostasi, konversion, ateism och/eller sexuell läggning.
3. Återta de verkställda utvisningsbesluten av de skäl, som anges i punkten 2.
4. Erbjud de orättfärdigt utvisade enligt punkt 3 en återresa till Sverige samt SEK 30.000 per person i skadestånd av staten för åsamkad sveda och verk.

Författare:
Stefan Sundbäck,
präst i Svenska kyrkan 

Media äger rätt att återge denna text med angivande av författare.