Befria lärarna från allt som andas marknad och skänk dem tillbaka tilliten från samhället, skriver läraren Peter Rousu.
Jag har jobbat som lärare sedan början av 90-talet. Statusen var på den tiden relativt hög. Det var ett yrke med stor frihet och stort ansvar och med den en känsla av tillit från samhället att lärarna utförde sitt jobb väl. Det var ett yrke jag visste man kunde växa i – ett yrke för livet.
1992 var jag i England, i Canterbury, på studiebesök. Jag minns att de varnade mig för att låta Sverige gå samma väg som England med fin- och fulskolor. Engelsmännen reagerade nämligen på det som hänt i Sverige samma år, det vill säga införandet av det fria skolvalet.
Jag tyckte då att det var något av en överdriven reaktion. I dag önskar jag att fler hade lyssnat.
Från och med 1992 var eleven kund i en skolmarknad. Vid samma tid klev jag in i skolans värld som lärare.
Det positiva med kundfokus var att äntligen kunde man bli av med lärare och skolor som inte höll måttet. Svärdhugget skulle komma från elever och föräldrar, inte från rektor eller något trögt anställningsskydd.
De kommande 25 åren innebar en industrialisering av skolan. Marknadsföringen utvecklades från obefintlig till att bli omfattande och aggressiv. Kurser och utbildningar stängdes och öppnades efter vad man trodde marknaden skulle behöva. Elever, lärare och rektorer kom och gick i en alltmer osentimental takt.
De sista åren arbetade jag på en friskola för första gången i mitt liv. Här var det öppet hus som en festmottagning med röda mattan – drink, mingel och något smått att tugga på. En rektor som tog emot likt en värdinna på en fest med lösögonfransar, lösnaglar, läderbrallor och guldskor, pratandes med kunderna på ett ljust och glättigt sätt som man vanligtvis kan tänkas höra av försäljare i makeupaffärer.
Det var något helt annat än jag någonsin varit med om tidigare. Logotyper, snygga hemsidor, trycksaker, marknadsföring och aktivitet på sociala medier. Twitter, of course, #barapåvårskola. Var jag på ett tivoli eller ett gymnasium?
Som en vansinnets pendang till allt glitter råkade en av skolans lärare en vanlig arbetsdag på hösten passera rektorns kontor på väg i ett annat ärende och fick på stående fot veta att anställningen skulle upphöra. Helt osentimentalt. Det kom som en blixt från en klar himmel. “C’est la vie, det blir så här ibland, det måste du förstå.”
Det utmynnade i en strejk på skolan initierad av eleverna! Hurra, tänkte jag, äntligen lite friska tag! Men skolan svarade med att ta ner uppsatta protestlistor och arbetade aktivt med att kväsa strejken tillsammans med några i personalen – och det var där det sprack för mig.
Det fick mig att tro att detta var det nya normala och att jag tappat greppet. Att man som lärare prioriterade bort det allra viktigaste i sitt uppdrag, att utbilda framtidens demokratiskt sinnade medborgare till förmån för varumärket var för mig en värdegrundskollision av existentiell natur.
Det var själva kärnan i mitt uppdrag som var satt på undantag. Att kundnöjdhet och skyddet av varumärket trumfade demokratin var för mig så djupt ovärdigt som pedagog så att jag inte stod ut längre och sa upp mig. Inte bara från den privatägda skolkoncernen Academedia, utan också som anställd lärare i rådande system. Det hade gått för långt.
Jag fick mig till livs under min lärarutbildning att det tar cirka 70 år att implementera en läroplan fullt ut. Likaså visade den tidens forskning att det som händer i klassrummet är förhållandevis förskonat från det som händer utanför.
På mina lektioner hade det inte spelat roll om huvudmannen hette Academedia. Huvudmannen kunde lika gärna ha hetat Findus eller Volvo. Jag undervisar likadant oavsett.
Det som hände 1992 var att marknadskraftens boll rullades in i klassrummen. Med tiden har den tagit mer och mer uppmärksamhet. Jag önskar innerligt att man kunde ta denna boll och svinhårt sparka ut den, och min ilska, i en omloppsbana ut i rymden.
Vad är undervisningen värd om den ska vara kommersiellt gångbar? Finns det en risk att den gamla akademiska hederligheten går förlorad i sin tråkighet och brist på säljargument? Vad är det vi implicit lär eleverna genom att bedriva skolundervisningen på detta sätt? Lär vi dem att det finns dåliga och bra skolor och däri också bättre och sämre människor? Lär vi dem att det privata är bättre än det offentliga? Lär vi dem att värdera yta före innehåll? Lär vi dem till och med att varumärke och kundnöjdhet går före demokrati?
Må denna kundorientering spolas ur systemen och ersättas med nyfikenhet, självförtroende, kunskapande, kampvilja, tron på samarbetet och människans lika värde! Det finns så många kvar därute som kämpar i denna anda, men tyvärr i en organisation som verkar i motsatt riktning.
Låt organisationen runt skolan pånyttfödas och befria läraren från allt som andas marknad och skänk dem tillbaka tilliten från samhället. Då kan det bli ett yrke att växa i igen – ett yrke för livet.
Peter Rousu
lärare
Artikeln har tidigare varit publicerad som insändare i Dagens Nyheter och återges här med författarens medgivande.
