Jeff Hausel är tillbaka med ännu ett stycke lokal musikhistoria. Den här gången har han tagit ett snack med Chronic Decay som var aktiva under nio kaosartade år mellan 1985-1994. Sätt er till rätta för här kommer den långa storyn om bandet som beskrivs som “alkometal i 190 kmh”.
Foton: Chronic Decay och Jeff Hausel
Chronic Decay (tidigare Armageddon / Altered States) från Eskilstuna var ett av de första svenska banden som spelade snabb metal med influenser från tyska och anglosaxiska band som Kreator, Destruction och Possessed.
I ett nummer av fanzinet Immortal Mag från 1993 beskrivs Chronic Decay som “alkometal i 190 kilometer i timmen”. Bandets ljudbild för tankarna till brittisk hardcorepunk med band som Discharge, Doom och Extreme Noise Terror.
När den nedstämda och släpiga dödsmetallen vällde ut över Sverige under slutet av 1980-talet stämde Chronic Decay upp sina instrument och spelade ännu snabbare. Under de kommande åren gjorde Chronic Decay flera studioinspelningar och liveframträdanden. Den följande artikeln bygger på ett samtal med medlemmarna Gunko, Jocke och Pettan samt bandets managers SOD-Jocke och Glenning på Pizzeria Verona i Eskilstuna lördagen den 8 februari 2020.
Chronic Decay bildades 1985 under namnet Armageddon. Den första sättningen bestod av Michael “Micke” Sjöstrand (TT-Task), Gunnar “Gunko” Norgren (Heavy Noice) och Joakim “Jocke” Hammar (TT-Task).
Gunko hade nyligen flyttat till Eskilstuna från Vindeln utanför Umeå där han spelat Judas Priest-låtar och annan hårdrock med coverbandet Heavy Noice. En regnig eftermiddag hösten 1985 sprang Gunko in i Micke vid en busshållplats utanför Rekarnegymnasiet i Eskilstuna. Gunko och Micke hade hört talas om varandra genom Gunkos klasskamrat Jallu (Svin-Lars, No Security, Dyngvev). Efter en kort pratstund insåg Micke och Gunko att de hade gemensamma intressen som metal, folköl och skolfrånvaro.
Några dagar efter mötet på busshållplatsen styrde Micke och Gunko kosan till Studiefrämjandets musikhandläggare Hasse Lindell och ordnade en replokal på Balsta Musikslott. Den planerade sättningen bestod av Micke på gitarr, Gunko på bas och “en stor kille som hette Tommy” på trummor. När Micke och Gunko kom till replokalen för att rigga utrustningen fick Gunko syn på Jocke Hammar. Gunko vände sig till Micke och frågade “vad fan gör den där jävla idioten här?”. Gunko och Jocke hade inte pratat med varandra tidigare utan nöjt sig med stirra hotfullt på varandra i skolan.
Så småningom kröp det fram att Micke hade “glömt” att berätta att han rekryterat både Gunko och Jocke till bandet. Gunko och Jocke fortsatte att titta konstigt på varandra tills Jocke halade upp ett par insmugglade ölflaskor ur sitt basfodral. När stämningen hade lättat började bandet repa in sina första låtar Song of the Dead och Moon.
Micke och Jocke hade nyligen hoppat av råpunkbandet TT-Task då de ville “komma bort från punken” och hade tröttnat på de övriga bandmedlemmarnas försök att satsa på musiken och dra ner på öldrickandet. Micke och Jocke tyckte att öldrickandet flöt på bra. Det var inget mer med det. De var sugna på att spela ännu snabbare musik med influenser från Slayer och Kreator. Stor-Tommy hade aldrig spelat trummor tidigare och slog så hårt att det blev djupa gropar i trumskinnen. Tommy lämnade bandet efter ett par repetitioner.
När Stor-Tommy hade hoppat av började bandet med “flygande sättning” vilket innebar att medlemmarna turades om att spela trummor beroende på vem som hade ett nytt riff att visa upp. Jocke och Gunko gjorde de flesta av riffen och satte ihop låtarna genom att bråka med varandra om vad som var bra och vad som var dåligt. Texterna handlade mestadels om död och förintelse. Micke tyckte att det var kul att spela och brydde sig inte särskilt mycket om några låtarrangemang.
Under de närmsta åren fortsatte Chronic Decay att repa som en trio under olika namn som Altered State och Morbid Sin. Bandet provspelade med flera trummisar som exempelvis Stefan “Stipen” Karlsson (Merciless). Det var svårt att hitta en trummis som stod ut med bandets kaotiska livsföring med konstant fylla, interna konflikter och tillfälliga medlemsavhopp.
Under våren 1987 anslöt sig Micke “Stor-Karlsson” Karlsson (Hellfire), även kallad “Två meter porr” som bandets nya trummis. Stor-Karlsson var vanligtvis klädd i blåvitrandiga kalsonger och röd tanktop och skrattade åt allt och alla. De övriga medlemmarna tyckte att Stor-Karlsson passade perfekt i bandet då han kom in som en både estetisk och mental färgklick i det svarta havet. Under sommaren 1987 tillkom Roger “Torro” Pettersson (Cruelty, No security, Dyngvev) som bandets nya bassist. I november samma år slutade Torro i bandet och grundade dödsmetallbandet Macrodex.
När Torro hade slutat i Chronic Decay började Gunko att spela bas på heltid medan Micke fortsatte på gitarr och Jocke kombinerade gitarr och sång. Låtskrivandet började ta fart på allvar och medlemmarna bestämde sig för det slutliga bandnamnet Chronic Decay. Namnet kom från ett annat projekt som Stor-Karlsson hade haft tillsammans med Roger “Rogga” Pettersson (Merciless) i Strängnäs.
Att leva med Chronic Decay handlade minst lika mycket om att blärra (supa) som att repa eller ordna spelningar och studiotid. På grund av alkoholförbudet på Balsta Musikslott tvingades bandet till att utveckla avancerade metoder för att säkra tillgången på butikskyld replokalsöl. Jocke brukade ta med sig ett tomt basfodral som laddades med 35 ölflaskor vid en närbelägen kvartersbutik och smugglades förbi musikslottets reception. Som ett komplement till basfodralet tillverkade bandet en hissanordning av gamla mikrofonkablar som användes för att hala upp ölkassar genom replokalens fönster.
Vid sidan av repandet och öldrickandet sysselsatte sig bandet med olika experiment och upptåg. Ibland hände det att Jocke tog med sig en överraskningsväska till replokalen. Vid ett tillfälle innehöll väskan en trumpet från Hammar-klanens egen musikaffär. Vid ett annat tillfälle innehöll den en motorsåg som bandet använde för att såga hål i väggen och förstöra utrustningen för ett popband som repade i lokalen bredvid.
Chronic Decay repade tre dagar i veckan och spelade in sex demokassetter i lokala musikstudior som Kvickstudion, Studio Skyline och Studio Underground. Under en inspelning på Studio Skyline smög studioteknikerna fram och vred ned disten på förstärkarna så fort bandmedlemmarna vände ryggen till. Demon fick en ihålig och avskalad ljudbild som fick bandet att sticka ut mer än de någonsin hade kunnat drömma om.
Med tidens gång byggde Chronic Decay upp en bokstavligt talat storartad managementavdelning i form av Joakim “SOD-Jocke” Andersson (Asmodeus), Clas “Randy” Glenning (Death Ripper, Asmodeus) och Jari “Finn-Fan” Juho (Skitdålers, Finn Records). Managementavdelningens huvuduppgift var att säkra tillgången på “finnvinet”, ett hemmagjort och turbojäst aprikosvin som tillverkades i 25-litershinkar hemma hos Finn-Fan. Managementavdelningen lyckades även med att boka in en handfull spelningar i Eskilstuna, Västerås och på Ultrahuset i Stockholm.
Vid ett par tillfällen lyckades bandmedlemmarna själva med att boka en spelning. En kväll kom Micke till replokalen med stirrig blick och berättade att han hade fixat ett “storgig” på något som kallades för Svalanhallen i Upplands Väsby. När bandet kom till giget och ramlade ut ur bilen visade det sig att publiken bestod av en ett tiotal mellanstadieelever och att det var Svalans Fritidsgård som stod för arrangemanget. Redan vid ingången informerades Chronic Decay om att spelningen var alkoholfri.
När bandet senare på kvällen ställde sig på scenen hotade gårdens åldrade föreståndare med att tillkalla polis om bandmedlemmarna fortsatte att dricka folköl i fritidsgårdens lokaler. Gunnar svarade “okej, vi förstår”, kastade iväg sin ölburk och halade upp en vinare ur bandryggsäcken som stod vid scenkanten. Det hela slutade med att Chronic Decay fick alkoholdispens och kunde fullfölja spelningen trots Svalans alkoholrestriktioner.
År 1989 spelade Chronic Decay in sjutummaren Ecstasy in Pain som består av de tre låtarna Ecstasy in Pain, 1:st of September och Dark Before Dawn. Inspelningen gjordes i Studio Underground med hjälp av ljudteknikern Stefan Dahlström. När Jocke insisterade på att lägga kyrkokörerna på låten Dark Before Dawn var det nära att hela inspelningen spårade ur. Som tur var gav Jocke till slut upp och ringde till storebrodern Jonas som fick komma och lägga körerna med en synthesizer från familjens musikaffär Hammar Musik.
Senare samma år pressades Ecstasy in Pain i 500 exemplar med hjälp av studiecirkelstöd från Hasse Lindell på Studiefrämjandet. Låten 1:st of September kom även med på den numera legendariska dödsmetallsamlingen Projections of a Stained Mind som gavs ut på Chickenbrain Records (CBR) 1991. I samband med skivsläppet anordnades en spelning med Chronic Decay och flera av de andra medverkande banden på K13 (KFUM) i Eskilstuna.
Efter inspelningen av Ecstasy in Pain träffade Stor-Karlsson “en flickvän från helvetet” och började prioritera andra aktiviteter än att repa. År 1991 slutade Stor-Karlsson i Chronic Decay varpå Micke satte sig på trumpallen och lämnade gitarrspelandet till Jocke. I januari 1992 återvände den tidigare bassisten Torro till bandet som gitarrist efter att ha lagt ner sitt eget band Macrodex. Sättningen bestod nu av Micke på Trummor, Gunko på bas och körsång, Jocke på gitarr och sång och Torro på gitarr. På skottårsdagen den 29 februari 1992 gjorde Chronic Decay ett gig tillsammans med Merciless, Morpheus och Dismember som gick av stapeln på den lokala svartklubben Klubb Max 500.
I mars månad 1993 äntrade Chronic Decay än en gång Studio Underground för att spela in låtarna Return to Heaven, Silent Prayer och Visions of a Madman till en split-cd med det lokala dödsmetallbandet Exanthema. Senare under året släpptes albumet med stöd från Studiefrämjandet. Idag är spliten med Exanthema en raritet som eftertraktas av chronic-diggare och skivsamlare i Sverige och utomlands.
Senare under år 1993 medverkade Chronic Decay på metalsamlingen Grindcore som släpptes av det tyska skivbolaget Nuclear Blast. Samlingsskivan bjöd på de aptitretande låtarna Taste for Blood och Arbeit Macht Frei från en demo som bandet tidigare spelat in hos Tomas Skogsberg på Studio Sunlight i Stockholm.
Efter inspelningen av split-cd´n med Exanthema bestämde sig Gunko för att lämna bandet. Kort därefter rekryterades Peter “Pettan” Pettersson (Macrodex, Crypt of Kerberos) som bandets nya basist. Peter var ett Chronic-freak sedan gammalt. Han tyckte det kändes “skitkul att vara med i ett band där man inte behövde ‘sitta i förarstolen’ och ‘ställa undan biran så fort det var dags att repa’”.
Under hösten 1994 påbörjade Chronic Decay inspelningen av bandets fullängdare Justify Your Existence hos Stefan Dahlström i Studio Underground. Under inspelningen hälsade Gunko på i studion och kände sig nöjd och stolt över de nyinspelade versionerna av bandets gamla låtar. När det var dags för de sista påläggen nåddes bandet av beskedet att Micke hade tagit livet av sig. Efter Mickes död gick luften ur Chronic Decay och bandet upplöstes. Torro gick vidare till metalbandet Tears of Grief. Peter och Jocke manglade vidare tillsammans i det Discharge-influerade punkbandet Dischange/Meanwhile.
År 2010 släpptes albumet Justify Your Existence i 500 exemplar på vinyl av det nystartade brittiska skivbolaget Me Saco Un Ojo Records. Därefter har skivbolaget bland annat återutgivit sjutummaren Ecstacy in Pain och en vinylversion av split-cd:n med Exanthema. På senare tid har det förekommit rykten om att Gunko filar på nya Chronic-riff och att delar av bandet har träffats för att dricka fatöl och tequila på Eskilstunas finaste kvarterskrog.
Den här artikeln kommer att ingå i en engelskspråkig bok om metal och råpunk i Eskilstuna mellan 1982-1992
