Ibland är steget inte långt mellan särintressena. Snabba hopp som minister, statssekreterare eller riksdagsledamot direkt in i näringslivet har vi sett många exempel på.
Senaste exemplet hur den här oblyga lobbyverksamheten fungerar ser vi nu när det gäller förslaget i statsbudgeten om sänkt arbetsgivaravgift för unga med 9 miljarder kronor.
Det här har främst varit en “hjärtefråga” för centerpartiet och finns med som en punkt i januariavtalet mellan regeringen och samarbetspartierna C och L.
Att sänka arbetsgivaravgiften har fått hård kritik, inte bara från politiskt håll utan även från nationalekonomer och andra förståsigpåare som hävdar att det är en dyr och ineffektiv reform som ger ytterst få jobb.
Sänkningen av arbetsgivaravgiften ska gälla alla unga mellan 19-23 år, alltså även de som redan har ett jobb. Uppskattningar visar att det kan ge någonstans mellan 6000 – 10 000 nya jobb, vilket innebär att varje nytt jobb kostar statskassan cirka 1 – 1,6 miljoner kronor.
“Det här är en felaktig prioritering”, säger John Hassel, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Eftersom arbetsgivaravgiften också ska sänkas för unga som redan har jobb, innebär reformen en massa miljarder rakt ner i arbetsgivarnas fickor.
Det är heller ingen hemlighet att S också ogillar förslaget, men att det är priset man får betala när man kohandlar med C och L.
Förslaget har knappt lagts fram förrän det kritiseras. Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson tycker att det är som “att slänga pengar i sjön” och hon föreslår att dessa 9 miljarder i stället satsas på välfärden.
M och KD har nu sagt att de är beredda att rösta för vänsterpartiets förslag. Hoppar SD på det tåget, betyder det att regeringen åker på ett nederlag i riksdagen.
För V handlar det om att stärka välfärden. För M och KD, men även SD om de hänger på, handlar det nog mest om taktikspel – att man till varje pris vill fälla regeringen – även om det gäller en fråga där man i sak är överens med regeringen och dess samarbetspartier.
Den något oheliga alliansen V, M och KD har fått centerns Anders W Jonsson att se rött. I en intervju i Dagens Industri uppmanar han Svenskt Näringsliv att ta M och KD i örat och kräva att de rättar in sig i ledet:
“Jag utgår från att Svenskt Näringsliv – det är deras förslag det handlar om – har tät kontakt med både KD och Moderaterna, och att det här är den viktigaste reformen för att företagen ska kunna anställa fler unga”, säger Anders W Jonsson.
“Anders W Jonsson Vädjar till Svenskt Näringsliv att rädda budgetsegern”, är rubriken i Dagens Industri 23 september
Det är känt sedan tidigare att kravet om sänkt arbetsgivaravgift för unga ursprungligen kommer från Svenskt Näringsliv och att centern blivit “budbäraren” in i riksdagen.
Som ett par exempel på hur nära det kan vara mellan den politiska makten och arbetsgivarintressena kan nämnas förre centerledaren Maud Olofsson som 2014 hoppade direkt till bransch- och arbetsgivarorganisationen Visita som styrelseordförande. Där blev hennes första mission att se till att den sänkta momsen på restaurangmat behålls och att den lägre arbetsgivaravgiften behålls.
Som styrelseordförande för Visita företräder man medlemmarnas intressen – däribland även spelcasinoföretagen.
Ett annat exempel på detta hopp från politiken direkt in i näringslivets stugvärme är centerpartisten Anna-Karin Hatt. Från att ha varit stabschef för centerpartiet, statssekreterare i Statsrådsberedningen och statsråd (IT – och energiminister), blev hon 2015 VD för Almega, som är den största förbundsgruppen inom Svenskt Näringsliv.
“Vi är mycket glada för att i Anna-Karin Hatt få en erfaren och respekterad ledare för Almega. Hon är kunnig i företagsfrågor och har mycket bred bakgrund inom svensk politik…”, säger Håkan Bryngelsson, ordförande för Almega.
En förteckning visar att 20 av regeringen Reinfeldts ministrar här gått till näringslivet.
Sverige har fått kritik för att det är för lätt att hoppa från politiken till näringslivet. Därför fattade regeringen 2018 beslut om en lagrådsremiss som innebär att restriktioner införs för statsråds och statssekreterares övergångar till annan än statlig verksamhet. I dag finns för få regler på det här området, vilket Sverige fått kritik för.
“Ministrar och statssekreterare representerar medborgarnas intressen och ska inte utan vidare kunna bli lobbyister över en natt. Det förtroendet, makt och insyn uppdraget innebär ska inte kunna utnyttjas på ett sätt som kan skada det offentliga eller skapa misstankar om korruption”, säger civilminister Ardalan Shekarabi i ett uttalande från Regeringskansliet.
“PR-branschen skolar politiker i näringslivstänk. Politiker som roterar mellan politik och PR förändrar sina värderingar i grunden. De socialiseras in i marknadens logik”, säger Anna Tyllström, forskare vid Institutet för Framtidsstudier.
Hon är kritiskt till de regler som begränsar hoppen mellan politik till näringsliv, och menar att de behöver stärkas och utvidgas.
“Jag tycker att reglerna även borde gälla på lokal- och regional nivå och även inkludera politiska tjänstemän, som i Norge”, säger Anna Tyllström.
I sin kritik riktar hon in sig på det “tänkande” det för med sig när det hoppas från politik till näringsliv – och ibland tillbaka till politiken. Hon har djupintervjuat 25 så kallade “roterare” som hoppat fram och tillbaka mellan politiken och lobbyismen.
“Utmärkande är att dessa återvändare använder sig av näringslivets språk även när de talar om politik. De använder ord som ‘effektivitet’ och ‘produktion’ om det politiska arbetet och använder sig av metaforer från företagsvärlden. De kan till exempel likna val vid ‘one day sales’ eller partier vid ‘produktionsenheter’ för politik”, säger Anna Tyllström i en artikel från Institutet för Framtidsstudier.
Kort lista på kända ministrar och andra höga politiker som “bytte sida”
- Anders Borg (M)
- Björn Rosengren (S)
- Thomas Östros (S)
- Anders Sundström (S)
- Nyamko Subuni (FP)
- Pär Nuder (S)
- Maud Olofsson (C)
- Erik Åsbrink (S)
- Filippa Reinfeldt (M)
- Göran Persson (S)
Rolf Waltersson
