Kjell Östbergs artikel har har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Vill Dadgostar bara vara gammal sosse, suckar Aftonbladet efter Nooshi Dadgostars Almedalstal. Nej, säger Nooshi, ni har inte fattat nått. Det är ni som är vänsterpartister. “Branting när han genomförde rösträtten; Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet, Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP … Visst skulle de alla idag varit vänsterpartister.”
Friskt vågat är hälften vunnet. Om Dadgostars heta längtan att vinna Magdalena Anderssons gunst kan man ha olika uppfattningar. Men frågan är om inte Vänsterpartiet av flera skäl borde avhålla sig från historierevisionism.
Det var inte Branting som vann rösträtten. Det var de tusentals och åter tusentals arbetare med kvinnor i spetsen som under de revolutionära åren 1917 – 18 fyllde gator och torg för att ge eftertryck åt sina krav.
Branting valde en annan väg och försökte lägga lock på de folkliga resningarna. Som minister i liberalen Edéns regering ställde han sig i stället bakom förslag som uteslöt hundratusentals arbetare från den kommunala rösträtten.
Jodå, Per Albins finansminister Wigforss förespråkade en offensiv ekonomisk politik. Men den genomfördes för sent och var för klen för att ge resultat. Att arbetslösheten minskade på 30-talet berodde i stället på den internationella konjunkturuppgången – och att den svenska industrin blev en huvudleverantör till Nazitysklands svällande rustningsindustri. Men det var väl knappast Per Albins stöd till denna export som Dadgostar ville hylla?
Och visst var det så att det genomfördes viktiga sociala reformer under Tage Erlanders 25 år som statsminister men det gjorde i minst lika stor utsträckning Kristdemokrater i Tyskland eller Gaullister i Frankrike
Det mesta av det som vi idag förknippar med det svenska välfärdssamhället genomfördes i stället under några intensiva år under 1970-talet. Statsminister Palme bejakade (han är förresten inte med på Nooshis lista, är han för radikal för att få bli medlem i Vänsterpartiet?) men bakom den unika reformvågen låg framför allt trycket från strejkande gruvarbetare, städerskor och skogsarbetare och från nya och gamla kvinnorörelser. Så vanns föräldraförsäkringen, LAS, sju-kronan för besök på de offentligt ägda vårdcentralerna, rätten till abort och hela det solidariska välfärdssamhälle som idag håller på att monteras ner.
Dadgostars friska försök att skriva om historien kompliceras dessutom av att det var partikamrat Branting in spe som kastade ut vänstern ur det socialdemokratiska partiet, Per Albins regering som låste in Nooshis partikamrater i interneringsläger under andra världskriget och Tage Erlander som byggde upp den hemliga polis som i decennier övervakade och svartlistade radikala arbetare, framför allt kommunister.
Det är svårt att tolka Dadgostars tal på annat sätt än ett något misslyckat försök att visa Magdalena Andersson att Vänsterpartiet numera är lika goda sossar som hon.
Kjell Östberg
