Dagens krigshets är historielös, på gränsen till absurd – Gotland är varken Krim eller Ukraina. Istället för att ägna oss åt krigsretorik borde vi tala om fred, kärnvapenfria zoner och gemensam säkerhet, skriver Birger Schlaug i tidningen Syre.
Sverige ska satsa ytterligare 35 miljarder på försvaret så att skola, vård, rättskedja, järnvägar och klimatinvesteringar kommer att stå tillbaka. Vi lever onekligen i en krigskultur, vi är på krigsfot även i fredstid. Den pågående krigsretoriken har sitt ursprung i tassemarkerna i utkanten av hederlig debatt. Ryssland hotar oss med krig, rent av invasion, är budskapet.
Det började med försiktiga antydningar, utan någon som helst grund, därefter flyttades positionerna fram och nu heter det titt som tätt att vi ska skydda oss från rysk invasion. Ryssarna har ju ockuperat Krim, brutit folkrätten, lagt området under sig. Gotland kan råka ut för samma sak. Och om Putin anfallit Georgien så kan han väl lika väl anfalla Mälardalen. Det är sådant som antyds när krigsretoriken löper amok. Sans och måtta – existerar ens sådant?
De flesta journalister tycks inte våga ställa kritiska frågor. Alla sådana kan tolkas som om de går Putins ärenden. Det var också så försvarsminister Hultqvist uttalade sig 2017 under Folk och försvar i Sälen. Han ville uppenbarligen skrämma till tystnad. Han beter sig, i just detta fall, lika illa som Putin själv. Och medier i det förment liberala samhällsklimatet låter det ske utan att reagera.
Men hur jag än försöker, förstår jag inte logiken i hur hotbilden byggts upp i den svenska debatten. I retoriken har inte minst försvarsminister Peter Hultqvist dragit någon sorts parallell mellan det folkrättsvidriga ryska agerandet på Krim och hotbilden för Gotland.
Det är historielöst på gränsen till absurt. I februari 1954, överlämnade – möjligen i fyllan och villan – Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov Krim som en gåva från den ryska rådsrepubliken till den ukrainska. Det var då en ganska betydelselös gest inom ramen för Sovjetunionen. Befolkningen på Krim var dock inte tillfrågad, den brukar inte bli det i diktaturer.
Före 1954 hade Krim aldrig varit ukrainskt. Detta är ett konstaterande, inget försvar av hur regimen i Ryssland bröt mot folkrätten och starkt bidrog till den på många sätt eländiga utvecklingen i Ukraina.
Historien spelar dock roll om man ska använda Krim som ett exempel på något som skulle kunna hända Gotland. På Gotland finns förresten inte, till skillnad från på Krim, vare sig en kontrakterad rysk flottbas eller en majoritet rysktalande som i folkomröstning meddelat att de inte vill tillhöra det land de tillhör. Vilket inför Krim-ockupationen utnyttjats som argument av den regim som föraktar folkrätten.
Ensidig bild
Georgien då? Är det rimligt att använda Georgienkriget 2008 som argument för att Sverige är mer hotat nu än tidigare? Nej, det är det inte. Men genom att upprepa en ensidig bild – Ryssland startade krig med Georgien – lyckas man till slut få den att framstå som den sanning som ska förstärka ens egna argument. SvD:s reporter Jan Blomgren konstaterade, på plats i krigszonen, att det inte rörde sig om en ensidig rysk aggression. Den slutsatsen har sedermera EU-kommissionen bekräftat genom Tagliavinirapporten.
Rapporten visar att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien. Där hävdas också att Rysslands inledande svar var legalt – jag finner det uttrycket tvivelaktigt – eftersom ”delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats”. Därefter redovisar rapporten att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”. Varför kan inte svenska medier hålla sig till de fakta som ändå finns? De räcker väl? Det är väl illa som det är! Men EU-kommissionens rapport passar inte in i den bild som nu ska slås fast som den stora sanningen.
När jag en tid efter kriget stod på Goris fästning, hade läst Arkadij Babtjenkos bok Bilder av ett litet krig: Georgien, augusti 2008, sett hålen i väggarna där ryska kulor fastnat, hört ryssar och georgier dra sina berättelser, så kändes det så ynkligt att dessa drabbade människors upplevelser och förödda framtidsplaner används som slagträ i den svenska politiska debatten. Ta människor på allvar, ta politik på allvar, vinkla inte så förbannat! Det är illa som det är.
Värst i den svenska debatten är att den som ifrågasätter den ensidiga hotbild som målas upp – möjligen också som en del av en kampanj för svensk medlemskap i Nato – riskerar att anklagas för att vara utsatt för rysk påverkan.
Låt mig då slå fast: jag avskyr den ryska politiken, som befinner sig så långt från mina värderingar något kan komma. När det gäller klimatpolitik, miljöpolitik, exploatering av naturresurser, militarism och syn på demokrati. Något av det sämsta från kommunisttiden har blandats upp med något av det sämsta i kapitalismen.
På samma sätt som jag avskyr troll i Kremls eller Trumps närhet tar jag mig dock friheten att avsky också dem som med maktmedel försöker skrämma kritiker i vårt eget land till tystnad. Det hör inte hemma i en liberal samhällsordning.
Jag finner det helt legitimt att argumentera för såväl militär upprustning som medlemskap i Nato. Men det ska ske på hederligt sätt. Och med respekt för den som inte håller med. När så många försöker tysta motståndare genom att försöka klibba ihop dem med ryska troll, Putinregimen och med någon sorts landsförrädarroll är det inte bara skamligt utan djupt ovärdigt en demokrati. För det är väl demokratin vi ska försvara? Försvarsministern har ansvar. Överbefälhavare har ansvar. Medier har ett ansvar.
Vi är på väg att fästa oss i en spiral av krigsretorik, istället för att ta oss ur den. Vi är på väg att göra krigsretorik till medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sans och måtta. Det som händer i debatten om försvars- och säkerhetspolitiken förskräcker och är dessutom på väg att gröpa ur statens budget med än större summor för militarism, som inte skyddar oss från skogsbränder, vattenbrist, terrorism eller kärnkraftshaverier.
Hotet mot oss bygger vi själva upp genom den ökande sårbarheten och minskade självtilliten. Hoten mot en fungerande demokrati – och det är väl den vi ska försvara? – ökar i en tid när skola, vård, omsorg, rättssystem och delar av gles- och landsbygden krackelerar. När det slutgiltiga målet, om man får tro den politiska debatten, är att två procent av BNP, vilket också är Natos mål, ska användas till försvarsmakten, så innebär det närmare tio procent av statsbudgeten. Pengar som kunde användas till de akuta hot som finns här och nu och som håller på att skada vårt land och dess möjlighet att skapa goda levnadsförhållanden för sina medborgare.
Låt oss försvara oss mot de reella hoten som är här och nu. Låt oss lägga ner mer kraft på fred och nedrustning, på idén om kärnvapenfria zoner, på konfliktlösning och den av Palmekommissionen framförda tanken – som tidigare lanserats av sådana som Ellen Key och Elin Wägner – om gemensam säkerhet, snarare än den blockbildning som triggar krafter vilka lätt kan löpa amok.
Jag vill betona att det jag skrivit inte ska läggas Miljöpartiet till last eftersom detta partis ledning tycks ställa sig bakom det som jag kritiserar i denna artikel.
Birger Schlaug i tidningen Syre
