En stark fackförening skall bara vara lojal neråt, mot medlemmarna, och behöver idag stå oberoende från politiska partier. Det innebär inte att de bör eller kan vara opolitiska och heller inte att de inte kan alliera sig med andra organisationer eller partier i olika lägen. Men det kan inte vara Vänsterpartiets linje att ersätta socialdemokratins roll i den fackliga byråkratin. Det skriver Lars Henriksson, medlem i Socialistisk Politik och mångårig facklig aktivist, apropå den facklig-politiska plattform som ska antas av Vänsterpartiets partistyrelse.
Den fackliga plattformen har en historieskrivning som svajar betänkligt. Det är inte bara av akademiskt intresse utan kan leda tanken fel när det gäller dagens politik. Dit hör beskrivningen av fackföreningarnas politiska engagemang där det mesta, från rätten att organisera oss och strejka till anställningstrygghet, beskrivs som resultat av att “fackföreningsrörelsen samverkat med arbetarrörelsens partier (av historiska skäl främst med Socialdemokraterna)”.
Lika sant är det att LO-facken har lång tradition av att driva samhällsfrågor, för det mesta genom “facklig-politisk samverkan” vilket i praktiken varit detsamma som stöd till Socialdemokraterna. Att det socialdemokratiska partiet länge fungerat som en fraktion som både formellt och informellt kontrollerat fackföreningarna under devisen “facklig-politisk samverkan” är heller ingen hemlighet, men utgör idag ett stort problem.
Med ett socialdemokratiskt parti som länge har sett som sin uppgift att administrera det kapitalistiska samhället – också när nyliberalismen blivit förhärskande – har denna uppknytning blivit en börda. Det ökar klyftan mellan de ledningar som är obrottsligt lojala mot S-toppen och stora grupper av medlemmar som drabbas av politiken.
Det kan inte vara Vänsterpartiets linje att ersätta Socialdemokratin som de fackliga ledarnas samarbetspartner eller använda dessa ledningar som ledstjärna i politiken, så som det stundtals gjorts i debatten om LAS. En stark fackförening skall bara vara lojal neråt, mot medlemmarna, och behöver idag stå oberoende från politiska partier. Det innebär inte att de bör eller kan vara opolitiska och heller inte att de inte kan alliera sig med andra organisationer eller partier i olika lägen. Men i stället för dagens oftast okritiska uppslutning kring socialdemokratin bör facken idag självständigt driva politiska frågor tillsammans med andra krafter i olika typer av folkrörelsesamverkan.
Ett annat avsnitt som är problematiskt är det som handlar om “den svenska modellen”.
Det som oriktigt kallas “den svenska modellen”, där löner och arbetsvillkor bestäms genom avtal mellan företag och fackföreningar, är inget som på något sätt förändrat kapitalismens sätt att fungera. Kapitalet kan inte existera utan utsugning av arbetskraften, det finns heller inget som heter “tillräcklig vinst” utan strävan är hela tiden att öka utsugningen. De arbetande tvingas därför alltid att försvara sig och det pågår hela tiden en dragkamp mellan arbete och kapital. Fackliga avtal innebär inte att denna klasskamp upphör, bara att det råder en tillfällig vapenvila mellan anställda och företag när det gäller de öppna stridsmedlen. I vardagen pågår dragkampen ständigt. Där utnyttjar företagen ständigt det maktövertag som ligger i ägandet och medan anställda i bästa fall kan använda sin sammanhållning och ställning i produktionen.
Detta gäller även “den svenska modellen”. I grunden har denna handlat om att begränsa den makt de arbetande kämpat sig till genom sina fackliga organisationer. Alltifrån Decemberkompromissen 1906 över Kollektivavtalslagen 1928 till dagens uppgörelser om inskränkt strejkrätt och försämrat anställningsskydd har det handlat om att arbetsgivarna försökt värna sin egen makt och begränsa fackföreningarnas. Under perioder har kapitalet varit tvunget att kompromissa och släppa till eftergifter på grund av att hotet från arbetarklassen varit så stort, men så fort detta avvärjts har de åter gått till offensiv. Ofta har detta skett i samförstånd med de fackliga ledningarna som då har varit tvungna att flytta makten från medlemmarna till sig själva. Detta har försvagat medlemmarnas ställning och engagemang vilket långsiktigt försvagat organisationerna.
Modellen handlar i grunden om ett samarbete mellan arbetarrörelsens ledning och kapitalet där syftet är att införliva arbetarrörelsen i det samhälle den grundats för att störta. Precis som när det gäller de senaste årens ingrepp i arbetsrätten slöts det avtal som symboliserar detta, Huvudavtalet (“Saltsjöbadsavtalet”) under hot från staten om lagstiftning. En av de tidigaste grundstenarna i “den svenska modellen”, Kollektivavtalslagen, drevs igenom av en högerregering mot kraftiga fackliga protester inklusive en (halvhjärtad) generalstrejk från LO.
En viktig del i denna “modell” har också länge varit arbetsgivarnas långa och framgångsrika kamp för att flytta makten i fackföreningarna uppåt för att kunna göra upp med ledningarna snarare än medlemmarna. Redan på 40-talet förbjöd LO sina förbund att hålla beslutande medlemsomröstningar om avtalen, makten över kollektivavtalen skulle ligga i de högsta ledningarna, en seger för ett arbetsgivarkrav som drivits i årtionden och även fanns med i den utredning som drev fram Huvudavtalet. Den så kallade “svenska modellen” bygger alltså på ett organiserat klassamarbete över huvudet på medlemmarna och är inget som vi ska försvara utan i stället bekämpa.
En stor blind fläck i plattformen är problemet med den fackliga byråkratin.
En viktig orsak till fackens problem finns nämligen i de fackliga organisationerna själva, i deras ovilja att utnyttja den kraft som finns bland medlemmarna, i de industrifackliga ledarnas uppslutning bakom företagens konkurrenskraft och framför allt en utbredd toppstyrning och byråkrati. En stor del av de centrala ledningarna och ombudsmannakåren har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som att se facken som sociala rörelser är det därför att skilja fackföreningarna med sina miljoner medlemmar och tusentals aktiva från det byråkratiska skikt som styr de flesta förbund. Att ta tillbaka medlemmarnas makt i fackföreningarna är en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill stärka facket.
Ska facken kunna utnyttja den kraft som finns bland medlemmarna behöver makten flyttas neråt och organisationerna förändras på en rad sätt. De fackliga uppdragen ska inte vara en karriär som gör att de valda försvinner från medlemmarnas kontroll. De anställdas löner och förmåner ska inte vara högre än medlemmarnas, val till poster behöver på alla nivåer ske mer direkt, genomskinligt, demokratiskt och med största möjliga deltagande från medlemmarna. Viktiga beslut, som frågor om avtal, ska underställas medlemmarnas beslut i form av allmänna omröstningar.
Idag gäller det även att återvinna förtroendet från medlemmarna för organisationer som ofta uppfattas som något annat än de själva. När den fackliga verksamheten bedrivs underifrån, som en folkrörelse med alla medlemmar direkt inblandade, skapar varje strid, vunnen eller förlorad, gemensamma erfarenheter. Då stärks vårt gemensamma självförtroende, vi litar på varandra och inser att resultatet beror på oss alla. För en socialistisk strömning i facket behöver detta perspektiv vara en grundpelare i all verksamhet och det vore en stor brist om det inte finns med som en central del i Vänsterpartiets fackliga grundsatser.
Lars Henriksson
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen
