Jag är lycklig som får vara här med Kuba i dessa dagar av sorg, men också självklar beslutsamhet att fortsätta kampen. Igår var jag på massmötet på Revolutionstorget, det skulle börja kl 7, redan kl 6 när jag kom dit tillsammans med min vän Dania, var det så packat att det var svårt att ta sig fram. Vi pressade oss till ungefär mitten och kunde se en del, men inte röra oss, vi var omgivna av universtitetsstudenter som höll igång med slagord och sång medan vi väntade. Den första som talade var Rafael Correa, nästan lika bra som Fidel, och när han läste upp Fidels definition i 10 punkter – vad som måste gälla i en revolution – hängde ungdomarna med utantill, i kör, så högt att han hörde det.
Och sist talade Raul, som inledningsvis hade svårt att hålla tillbaka sina känslor, men ett väldigt bra tal, ungdomarna klappade kraftfullt och länge och ropade Leve Fidel, Leve Raul, Hasta Siempre.
Däremellan en del långrandiga, det höll på till över 10, som sydafrikas Suma som ju dessutom låter ganska falska med tanke på de rikedomar han lagt beslag på före egen del, och en lång rad som sa det självklara, ganska långtråkigt, men viktigt att så många stats- och regeringschefer var där. Vietnams kvinnliga ordförande i nationalförsamlingen var en ljuspunkt, Eva Morales likaså, som också livade upp andarna, som Correa och Greklands (namnet föll bort nu när jag skulle skriva det).
Men det blev så trångt och kvavt, det gick inte att röra sig, packade som sillar, nog ett av de största möten som ägt dum på detta legendariska torg. Jag höll på att svimma och fick bäras bort på bår genom folkhavet, som klämde ihop sig på båda sidor för att båren skulle kunna passera. Det står bårbärare utplacerade med jämna mellanrum över hela torget, när någon börjar vaja så hörs ropet, bårbärare hit, och de tar sig fram, plockar upp och bär vidare till små läkarstationer. Det kändes ju fånigt att inte klara av mötet, men ännu en positiv upplevelse, som helhet. Och det tog inte många minuter innan jag var mig själv igen.
På lördag kommer jag att vara i Santiago de Kuba, dit Fidels aska fördes med start i morse, hela vägen till Santiago, kantad av folk, även i glesbygd, där står de unga och gamla och vinkar farväl med vita rosor och fanor.
Skicka gärna vidare till de ni tror kan vara intresserade, tillsammans med några suddiga foton, på väg in i folkhopen,
Eva
