När länder för krig sätts socialistiska principer på prov som ett slags lackmustest på bägge sidor av stridslinjerna. Det gäller även för det kalla krig vars temperatur de senaste veckorna stigit snabbt. Den ryska invasionen av Ukraina har västledarna varnat för men mot ljuset av det långa propagandakrig mellan de kapitalistiska stormakterna Ryssland och Nato-länderna var det inte enkelt att se hur scenariot skulle utvecklas.
Vi var många som trodde ända in i det sista att Putin-regimen antingen skulle backa när den visat huggtänderna som markering mot framtida Nato-utvidgning eller höja insatserna genom att placera ut styrkor i utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk. Men de styrande i Moskva valde istället att höja insatserna bortom all sans och förnuft med en regelrätt invasion av Ukraina, ett klart brott mot folkrätten.
Att den internationella vänstern med kraft bör fördöma invasionen och kräva ett ryskt trupptillbakadragande samtidigt som vi utsträcker praktisk civil solidaritet med ukrainare inom och på flykt utanför hemlandet är självklarheter. Likaså att vi bör avvisa alla försök att demonisera vanliga människor i Ryssland som är våra syskon likt alla andra arbetare i världen.
Vi bör framförallt solidarisera oss med den ryska fredsrörelsen och de progressiva krafterna.
Det borde också vara självklart att vi står fast vid vårt motstånd mot kärnvapen-alliansen Nato som är ett verktyg för krigförande imperialism från Afghanistan, Jemen och Irak till Mali och Colombia. Alliansens utvidgning är ett hot mot internationell fred och länders oberoende, särskilt i Syd.
Bortom dessa punkter blir det svårare för många socialister att orientera sig. Betyder vårt försvar av nationellt självbestämmande att vi bör stödja väst-regeringars vapenstöd till Ukrainas armé och Natos militära förstärkningar i Polen?
Nej! Vi bör aldrig stödja att arbetare tvingas vända vapnen mot varandra till försvar av inhemska eliters och imperialistiska stormakters intressen. Vi bör inte ha några illusioner om det nuvarande styret i Ukraina, Ryssland eller vilken roll Nato spelar.
När den, enligt alla internationella valobservatörer, demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovitj störtades i det väststödda Maidan-upproret 2014 marginaliserade det nya styret den rysktalande befolkningen i öster både kulturellt och politiskt. Representanter för Regionernas parti förföljdes och det allierade ukrainska Kommunistpartiet förbjöds trots att det hade ett ansenligt stöd i de östra delarna. Ryskan förlorade sin status som officiellt språk och en diktatorisk anti-kommunistisk kampanj inleddes där sången Internationalen, socialistiska Första maj-firanden och marxistisk litteratur förbjöds. Den här tidningen och denna text vore med andra ord olaglig att sprida i Ukraina.
Det högerextrema Svoboda, med öppet fascistiska och nynazistiska rötter, var en av tre pro-västliga högerpartier som ledde Maidan där även mer extrema krafter som Högra sektorn deltog med sina våldsamma fotsoldater. Efter Maidan flyttade de högerextrema fram sina positioner på gatorna och än mer oroväckande inom statsapparaten, poliskåren och militären. Fascistledaren och krigsförbrytaren Stepan Bandera, ansvarig för blodiga massakrer på judar under andra världskriget, hyllades av det ukrainska parlamentet.
Denna utveckling med udden riktad mot den rysktalande befolkningen ledde till en motrörelse med demonstrationer i öster och de bemöttes med våld från de nya ledarna och väpnade fascistiska miliser. I staden Odessa brändes 42 anti-Maidan demonstranter ihjäl när fackföreningsbyggnaden i staden sattes i brand. Situationen förvärrades och ledde till ett uppror där myndighetsbyggnader togs över i flera städer i öster och utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk utropades.
Inte i något skede manade västledarna, som hade understött Maidan och högerpartierna bakom upproret, till dialog och respekt för demokrati och de rysktalande ukrainarnas rättigheter. De drev snarare på med sin aggressiva anti-ryska linje där Ryssland påstods ha iscensatt upproren i öster helt på egen hand, att dessa inte hade någon som helst bas i ett reellt missnöje med politisk och kulturell marginalisering eller för den delen ytterligare social utslagning som hotade till följd av pro-västliga nyliberala ekonomiska program. Ryssland exploaterade motsättningarna skickligt för att försöka sabotera Ukrainas närmande till väst. Ukrainas pro-västliga högerregim, uppbackad av Nato, spelade med andra ord rakt i händerna på Ryssland och undergrävde inte bara landets oberoende utan också dess nationella säkerhet.
Att ingen annan än Putin gett order om invasionen fråntar inte väst ansvaret för att också ha drivit på för kompromisslöshet och konfrontation internt i Ukraina. Stormakterna sliter isär Ukraina och frågan är om inte slutresultatet blir någon slags uppdelning av landet i olika intressesfärer. Frågan om federalism var förvisso en av grundpelarna i Regionernas parti och är det fortsatt i de små partierna för de rysktalandes intressen som trots allt tillåts ställa upp i val efter Maidan.
Också Minsk-avtalet pratar om autonomi för Luhansk och Donetsk inom ramen för Ukrainas territoriella integritet. Förhandlingar mellan de pro-ryska och pro-västliga lägren i Ukraina är nog en av nycklarna till fred, stabilitet och oberoende för landet. En sådan kompromiss skulle med nödvändighet innefatta en neutral status för Ukraina där varken Nato-ländernas eller Rysslands soldater trampar på ukrainsk jord. De högerextrema miliserna där somliga likt Azov-bataljonen rentav har en para-militär status, beväpnade och finansierade av Nationalgardet, måste avväpnas eftersom deras agerande saboterar varje fredsförsök.
Så samtidigt som vänstern protesterar mot den ryska invasionen och kräver att trupperna dras tillbaka så är det av yttersta vikt att vi också propagerar för förhandlingar om omedelbart eldupphör och att grundfrågorna löses, och att vi kämpar för ett Ukraina fritt från utländska soldater som får ta egna beslut över sin ekonomi och politik bortom socialt katastrofala diktat från Världsbanken och IMF.
En vänster som istället stödjer beväpning av Ukrainas armé, inklusive Azov-bataljonen, utan någon eftertanke om vilka tendenser man göder och som hurrar för sanktioner med mål om ekonomiskt och socialt elände för Rysslands arbetarklass eller rentav febriga imperialistiska drömmar om en militärkupp i Ryssland med pro-västliga oligarker i baksätet – en sådan vänster tappar all trovärdighet som samhällskritisk och fredsvänlig röst.
Därefter kan man dra den felaktiga slutsatsen att vänstern inte ska driva en självständig position utan hänga med i logiken “antingen är ni med oss eller Putin”, att det på något sätt ska ge vänstern pluspoäng hos etablissemanget och därigenom enligt skev logik förtroende hos allmänheten. Men faktum är att det inte finns någon sådan genväg till en stark vänster. Tvärtom förlorar en vänster som går i Peter Hultqvist och Ann Lindes ledband all sin relevans som socialistisk motkraft.
Inte ens om vänstern mot förmodan skulle vinna i förtroende har man vunnit någon socialistisk seger, tvärtom har man lidit ett katastrofalt nederlag och än värre utan att ens inse det själv. Vad händer utan motröster när det officiella Sverige slår in på en militaristisk väg där det satsas mer på vapen och militär än på skolelever och äldre?
Arash Gelichkan
Artikeln har också varit publicerad i tidningen Internationalen.
