Vänsternationalistiska “indiansocialistiska” MAS vann valet i Bolivia den 18 oktober 2020 med 55 procent – 26 procent före tvåan, mittenpartiet “medborgargemenskap” under ledning av akademikern och journalisten Carlos Meza. Därigenom slapp man en andra valomgång.
MAS (Movimiento al Socialismo) vann redan valet 2005 ledd av kokaledaren och aymarafolkättade Evo Morales, som då blev landets förste president från ursprungsbefolkningen (“indianerna”: aymara, quechua och drygt 30 andra mindre urfolk).
Evo Morales parhäst var den nye vite intellektuelle vicepresidenten Álvaro García Linera – som satt fängslad i fem år för sitt deltagande i indianistgerillan EGTK. Under deras ledning vann MAS stabila majoriteter även vid valen 2009 och 2014 (ovanligt i Bolivia).
Vid valet hösten 2019 fick MAS 47 procent, och drygt de 10 procent ledning över tvåan som krävdes för att vinna valet i första valomgången. Men vänsterregeringen anklagades för valfusk. MAS fråntogs makten, i en slags statskupp den 10 november 2019. Morales och Linera tvingades i landsflykt.
Men var det en statskupp, ett folkligt uppror mot påstått valfusk, ingetdera eller både och? I bakgrunden fanns en folkomröstning för att ändra på konstitutionen så att Evo Morales kunde ställa upp i val en fjärde gång. Folket sa nej med knapp majoritet, men Morales tog frågan till högsta domstolen där de godkände hans kandidatur. Ett mycket starkt ifrågasatt beslut.
Kommer så valet i november 2019. I bakgrunden finns även – och från olika håll – anklagelser mot Morales, Linera och MAS för auktoritär ledarstil, maktövergrepp, korruption, byråkratisering, toppstyre, miljöförstöring, avskogning, jorderosion, klimatförändringar, ineffektivt jordbruk, odiversifierad ekonomi, vatten-sanitet-avfallsbrister, ett museum om presidenten i hans hemby, en kvinnoaffär, ett påkostat regeringspalats, elitism, begränsningar av civilsamhället (försök att tysta kritik), splittring inom MAS, samt kritik av påstådda planer på kommunism respektive andinsk kapitalism.
Att Morales begick ett misstag när han körde över folket i omröstningen om konstitutionen torde de flesta vara överens om. Men det finns olika åsikter om det verkligen förekom avgörande valfusk hösten 2019.
I oktobervalet i år 2020 leddes MAS av nya ledare; förre finansministern Luis Arce med sin bakgrund i centralbanken, samt urfolksledaren (aymara) och förre utrikesministern David Choquehuanca, president respektive vicepresident. Ett taktiskt val av radarpar.
Luis Arce är nämligen stadsbo, akademiker och mestis (blandning av vit och ursprungsbefolkning), vilket är lättare att smälta för de rasistiska delarna av den urbana medelklassen (ofta just mestiser) och överklassen (ofta vita). Det kan ha gett MAS fler röster i städernas medelklass.
Det rasistiska högerhatet mot Evo Morales (och MAS) grundade sig delvis i att han var en “simpel indianbonde” från landet, utan vidare högre utbildning. Alltså det etniska och klassmässiga förakt som Bolivias stora majoritetsbefolkning av ursprungsfolk har fått utstå i 500 år (sedan spanjorernas ankomst).
De båda nya segrande MAS-ledarnas återupprättade vänsterregering vill nu återställa den demokrati högerkuppmakarna i princip avskaffade 2019-2020. De har även ödmjukt erkänt att misstag har begåtts av partiet, och vill nu “återuppta förändringsprocessen utan hat” för att återskapa stabilitet och “nationell samling” i landet.
Urban medelklass och folkliga krafter, i ett försvar av demokratiska principer gentemot Morales trixande med konstitutionen mot befolkningens vilja, och ett påstått valfusk runt halva befolkningen trodde på, gick ut på gatorna efter valet 2019 och protesterade i välbekant militant Boliviastil mot det upplevda maktmissbruket.
Att gräsrötterna däremot inte var emot MAS politik i sig visade sig ju tydligt i valet den 18 oktober i år 2020 när partiet fick hela 55 procent, och egen majoritet i kongressens båda kamrar. Det påvisar att det verkligen var en slags anti-demokratisk statskupp som 2019 tog makten från folkstödda MAS (Rörelsen för socialism).
Delar av borgerligheten, högern, militären, polisen, rättsväsendet (alltså statsapparaten med dess våldsmonopol) samt storföretagare och extremhöger utnyttjade folkupploppen mot MAS påstådda valfusk för att genomföra sin auktoritära kontrarevolutionära högerkupp.
Det visar på en gammal marxistisk sanning att staten ytterst sett är den härskande klassens maktorgan. Och att folket, bonde- och arbetarklassen på sikt måste skapa sin egen demokratiska stat till förmån för folkmajoriteten. En stat för alla folk och alla medborgare.
Åtminstone om de som MAS vill bygga en andinsk-amazonisk “bondekommunitär” ekosocialism med nationella historiska rötter – jämlik, antirasistisk och kollektivistisk. Inspirerad av den andinska urfolksbyn “ayllun” byggd på gemenskap och ömsesidig reciprok hjälp.
Urinvånarna och deras allierade bland mestiser och vita betonar de egna rötterna i “socialismo comunitario”, snarare än västsocialismen. Man inspireras också av revolutionen 1952-53 och i någon mån av inkariket (som dock var en elitdiktatur, in kommentar) – de två senare kallade “det korta och det långa minnet”.
Bolivias långvariga ledare för landets fackliga landsorganisation COB – gruvarbetaren Lechin Oquendo – deltog i revolutionen 1952-1953 då militären och den styrande vita oligarkin störtades av gruvarbetare, fabriksarbetare och urfolksbönder. Varpå man införde gruvnationalisering, allmän rösträtt och jordreform.
Han ledde COB fram till 1987 och fick uppleva först en militär kontrarevolution, sedan en nyliberal reaktion.
Han kom att ångra att han lät militären återuppstå som institution efter folkrevolutionen 1952-1953.
Sedan dess återkom ständigt det fackliga kravet på att beväpna arbetare och urfolksbönder för att garantera folkmakten (demokratin). Så skedde inte men kravet har återkommit från Morales och MAS.
Kuppregeringen (med Jeanine Anez som tidig frontfigur) var under det knappa år de hade makten (fram till valet den 18 oktober i år 2020) i hög grad en militärstödd “klassisk” borgerlig kontrarevolution mot de uppstigande folkliga etniska och klasskrafterna i Bolivia.
Trots terror mot MAS-anhängare och fackliga och sociala rörelser, tog de breda massorna åter till gatorna för att återupprätta demokratin och fria val. En jättelik förlust för den desillusionerade och splittrade högern, och en stor vänsterseger för MAS, som återtog makten.
Men hotet kvarstår för nya höger/militära kupper mot demokratin – majoritetsstyret. En minoritet av vita och rika mestiser, står mot en majoritet av urinvånare och fattiga mestiser – de arbetande klasserna och de många ursprungsfolken (quechua, aymara, guaraní etc.).
Och hotet om nya kupper kvarstår så länge inte militären och statsapparaten i grunden reformeras och demokratiseras. En “folkmilis” behövs därför för att säkra såväl MAS maktinnehav som en bestående demokratisk ordning, anser många i de indianska och fackliga folkdjupen.
Den baskiske marxisten Katu Arkonada har verkat som politisk rådgivare till den bolivianska MAS-regeringen. I en intervju 2014 för en svensk vänstertidning säger han att “regeringen har en total kontroll över statsapparaten, över militär och polis”. Nu vet vi att detta var väl optimistiskt tänkt…
I sammanhanget kan man diskutera teorin om “den djupa staten”. Alltså att statsapparaten med militär, polis, byråkrater och rättsväsende är bunden med otaliga band till den gamla härskande (här ljushyade) makten. Bolivias stora “klass-etniska” sociala klyfta är just mellan den övervägande vita ekonomiska överklassen och det fattiga folket – urinvånare och mestiser.
Fram till revolutionen 1952 (och i praktiken senare) var Bolivia ett apartheidsamhälle som rassegregationens Sydafrika. Vita härskade över “färgade”, det som MAS kallar “intern kolonialism”. Detta arv har delvis levt kvar tills idag (stött av USA-imperialismen).
Bolivia måste därför “avkoloniseras” och på allvar bli den urfolk-mestis-nation det under ytan varit i flera århundraden. En ny folklig flernationell och i grunden demokratisk stat måste “återgrundas”, anser MAS.
Ursprungsfolken har också fått fler rättigheter av MAS-regeringarna. Deras krav på jord, territorium och identitet beaktas. Bolivia har proklamerats som en flernationell, mångkulturell och flerspråkig stat. Att verkligen på allvar förverkliga dessa dekret är MAS-regeringens utmanande framtidsmål.
Och varför skulle inte det vanliga folket av bönder och arbetare med rötter i ursprungsbefolkningarna rösta på ett parti som så tydligt ställt sig på den fattiga exploaterade befolkningsmajoritetens sida.
Ett åsiktsbrett parti som med rötter i folklig vänsternationalism. “indianism-katarism”, (olika indianrörelser), urfolk-mestis-bondefacket CSUTCBs slogan “klass och nation”, de många folkgruppernas självbestämmande, och gruvarbetarmarxism, tar dubbelförtrycket via klass och etnicitet på allvar.
Få bestrider att Bolivia under MAS och Morales (trots kritik) gjort enorma ekonomiska och sociala framsteg (bara delvis beroende av höga råvarupriser). Utan att ta steget över till socialism har man förstatligat vissa verksamheter och ordentligt beskattat olje- och gasföretag, vilket använts till fattigdomsbekämpningen.
Fattigdomen i landet minskade från 63 procent 2004 till 36 procent 2017 – nästan en halvering. Även mödradödligheten halverades mellan 1990 och 2015.
Sida skriver om “stora steg i utvecklingen”. “Moder jord” (Pachamama) har fått juridiska rättigheter. Urfolksflaggan (Wiphala) har fått officiell ställning. Hundratusentals nya bostäder har byggts. Infrastrukturen har förbättrats (som linbanor i regeringssätet La Paz och dess grannstad El Alto).
Minimilönen är en av regionens högsta. Arbetslösheten har minskat. Bättre vård för de fattiga. BNP har ökat starkt. En ny medelklass har vuxit fram – delvis indiansk. Allt fler urinvånare har också fått (offentliga) tjänstemannajobb – vilket retar de rasister som räds den nya konkurrensen om arbeten (jämför med Sydafrika).
Analfabetismen är på väg att utrotas. Klassklyftorna har minskat. Internationella valutafonden (IMF) säger att Bolivias socialister varit bättre på att bekämpa extrem fattigdom än någon annan regering i Sydamerika. De viktiga litiumtillgångarna (för batterier – högteknologisk framtidsmetall) ska troligen exploateras nationellt av staten. Regeringen gynnar industrialisering och statlig intervention i ekonomin. Världsbanken kallar nu Bolivia ett “lägre medelinkomstland”.
Sekelskiftets vänstervåg i Latinamerika har avklingat. De folkradikala regimerna i Venezuela, Nicaragua och El Salvador har inte levt upp till förväntningarna. Nu höll Bolivia på att gå samma väg, med maktbegär som en viktig ingrediens. Samma beklagliga utveckling som ävenledes bidrog till att fälla realsocialismen i världen.
Evo Morales har än inte återvänt hem till Bolivia och ska som det ser ut nu inte ingå i regeringen. Men en ny politisk maktkamp hotar mellan Morales och Arces partifraktioner påstår högertidningar i Bolivia när detta skrivs i november 2020. Det vore tragiskt om så sker.
Men oavsett vad som än händer framöver i Bolivia så har Evo Morales gjort landet och de bolivianska folken stora tjänster, och förblir en hyllad (ur)folkledare, vänsternationalist, och historisk gestalt – trots sitt stora misstag att klamra sig kvar vid makten mot folkets vilja.
Det mångnationella urfolk-mestis-landet Bolivia har fått en unik ny chans att bygga en demokratisk icke-auktoritär socialism, som exempel för Latinamerika och världen. Ett stort hopp för den globala vänstern. Hoppas att de tar den utmaningen på allvar.
Beklagligt dock att detta sker med covid-19 och dess ekonomiska följder som försvårande bakgrund. President Arce har dock inledningsvis beslutat att dela ut matpaket till de arbetslösa.
Uppdatering: högeroppositionella i östliga Santa Cruz-departementet har uppmanat militären till statskupp mot MAS. I oktobervalet i år 2020 kom extremhögerns Luis Fernando Camacho på tredje plats nationellt (14 procent), och först i Santa Cruz. I de andra östlänen i Bolivia vann partiet medborgargemenskap. MAS vann alla västlän i landet.
Hans Norebrink, tre år volontär hos CSUTCB
# I de moderna västdemokratierna råder ingen kupprisk idag, högerborgerligheten har accepterat den politiska demokratin. Små tendenser till “djup stat” finns dock. Också i Sverige – se IB-affären och “SAPO”, med sjukhusspionen på Sahlgrenska sjukhuset, där jag jobbat som vårdarbetare (patienttransportör) i 30 år. Även undertecknad blev registrerad som vänsteraktivistisk “säkerhetsrisk” för helt lagliga politiska aktiviteter.
