Var i söndags och såg en film som propagerade för våld som kampmetod. Blev inte så lite förvånad över våldsromantiken. Har varit med och sett och hört hur det påverkar människors både känslor, uppfattningar om vänstern och deras egna politiska värderingar. Det var en gång ett gäng ungdomar, cirka 10 stycken som kastade in en brandbomb hos grannen mitt emot, därefter flydde de ifrån platsen. Den direkta effekten av aktionen var det rullator-rally ut ur porten och skräck ibland hyresgästerna.
Några dagar senare kom samma gäng tillbaka och slängde in en stor sten genom balkongdörren gick in och slog sedan sönder lägenheten. Samma rally ut ur porten igen. Med den skillnaden att ingen längre trodde att det var en olyckshändelse. Hela kvarteret diskuterade vad som kunde göras åt marodörerna. Vad var det för politiska åsiktsförändring de hade uppnått? Kvarteret hade begripit att det var vad de borgerliga medierna kallar ”vänsterextremister” som varit i aktion. Lås in dom, kasta bort nyckeln, djävla slynglar… Varför förstöra och skrämma oss.
Och den högerextreme rasisten som blev utsatt, vad hände med honom? Jo han blev i ett slag kvarterets hjälte! Det fick även effekt i det val som följde. Ifrån att varit det rödaste kvarteret så blev kvarteret SD:s starkaste fäste.
Till sist: våld skapar framförallt förakt mot dem som utför våldet.
Jouni Stenberg
Torshällabo, järnbruksarbetare och socialist sedan födseln