Ja, så kan politikerna resa hem från klimatmötet i Katowice och känna att de har gjort sin plikt, det vill säga gett människor intryck av att de har lyckats förhindra den kommande katastrofen.
Nej, domedagsklockan fortsätter att ticka, politikerna har bara – och knappt det – kommit överens om att underteckna ännu ett dokument utan några som helst förpliktande krav.
Länderna kunde inte ens komma överens om att godkänna specialrapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, som visar att det finns mycket att vinna på att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, eftersom det leder till en mindre höjning av havsnivån än högre uppvärmning.
De största oljeproducerande länderna motsatte sig att rapporten skulle “välkomnas” utan endast att detta skulle “noteras”. På den nivån låg motsättningarna. Vare sig man “välkomnar” eller “noterar” så betyder det ju föga om man inte fattar beslut om konkreta åtgärder.
Naturligtvis var det för hotade önationer en stor besvikelse att inga konkreta beslut fattades, men den allvarliga höjningen av havsytans nivå kommer inte att bara drabba fattiga nationer utan många växande megastäder även i rika länder. Men de politiska ledarna kände kanske att, oavsett vad om beslutas, så har de själva sitt på det torra.
Precis som, William Nordhaus, vilken har räknat ut det är dyrt att rädda världen. “Vi kan begränsa skadorna, men vi har inte råd att se till att korallreven klarar sig och vi har inte råd att undvika världssvält,” har denne ekonomiprofessor från USA förklarat.
William Nordhaus är nämligen professor i nationalekonomi med inriktning på klimatfrågor vid Yales universitetet i Connecticut. Och nyligen gav Kungliga Vetenskapsakademien honom en stor summa pengar för att han har skrivit om “det globala samspelet mellan ekonomi och klimat”. En utmärkelse som i strid med Alfred Nobels vilja kallas för ett Nobelpris.
William Nordhaus påstår att han har räknat ut hur mycket pengar det är värt att släppa ut ett kilo koldioxid, och med hjälp av den modellen påstår han att Parisavtalet går för långt. Att minska utsläppen så att temperaturökningen håller sig under två grader är inte värt pengarna, menar William Nordhaus. Men, tre eller tre och en halv grad kan gå bra, tycker han.
I Svensk TV påstod han att om vi agerar nu kan vi klara tre grader på ett relativt komfortabelt sätt, med 25–30 procents minskning av koldioxidutsläppen.
I tidningen Syre konstaterar Malin Bergendal: “Själv ingår han förstås i det ‘vi’ som han tänker ska ha det komfortabelt. I motsats till de hundratals miljoner som inte längre kommer att kunna leva i Indien och på Arabiska halvön, eller i det översvämmade Bangladesh. Och i motsats till alla som inte längre kommer att kunna bruka jorden i Afrika.”
Malin Bergendal slutar sin artikel: “Vi behöver inte en ekonomisk modell som talar om för oss ifall vi har råd att rädda världen. Vi behöver börja leva så att världen har råd med oss.”
I Dagens Nyheter konstaterar tidningens reporter Jannike Kihlberg, att stämningen i Katowice har varit helt annorlunda än i Paris, där var det leende segervissa ministrar: “Här har jag sett tårögda, besvikna ministrar.”
En orsak till glädjen i Paris vara att delegaterna där inte tog några som helst bindande beslut utan ägande sig åt fromma förhoppningar. I Katowice var de faktiskt meningen att man skulle fatta en del beslut och då blev det svårare att komma överens. Det enda man nu kunde komma överens om på riktigt vara att skjuta de tunga besluten på framtiden.
Ekonomiprofessorn från Connecticut behöver inte oroa sig det blir business as usual. Pengarna är i ekonomins värld viktigare än människors överlevnad. Det bekräftades än en gång, i Katowice precis som i Paris.
Ledarredaktionen
