Birger Schlaug, samhällsdebattör och samarbetare med eFOLKET, menar att det kommersiella tillväxttänkandet och konsumismen måste visas på porten – om katastrofhotet ska kunna mötas
Koldioxidnivåerna ökade dramatiskt förra året. Johan Rockström meddelar att det är chockerande siffror. Många tycks vara överraskade. Både forskare och politiker. Men det är för att de inte begriper sig på varandras världar.
De som har sin försörjning i vetenskap tycks inte förstå ett dyft av vare sig politik eller vad tillväxtsamhället kräver för att överleva nästa kvartal. De är ofta förskräckande naiva.
Politiker i allmänhet har å andra sidan svårt att begripa vad forskarsamhället säger. Min första presskonferens om klimatfrågan höll jag i mitten på 1980-talet. Redan då fanns tillräckligt med underlag för att ta frågan på allvar, påbörja en stillsam och genomtänkt omställning. Det ville politiker inte, det fanns så mycket prestige, så mycket kvartalstänkande, så många tunga särintressen att omställningen inte blev av.
Man levde med diagnosen ”inte-nu-men-längre fram-sjukan.”
Forskare tycks – och det gäller även Johan Rockström – ha oändligt svårt att förstå hur politik, maktutövning och det dominerande ekonomiska systemet fungerar. Därför kan vi fortfarande höra naiva föreställningar från forskarvärlden att ”vi kan klara 1,5-gradersmålet, eller åtminstone 2-gradersmålet”. Man bortser, som om man vore både blind och döv för politiska dilemman och den sentida kapitalismen som domineras av kortsiktighetens förbannelse.
Svaret på varför vi inte kommer att lyckas nå vare sig 1,5-gradersmålet eller 2-gradersmålet hittar vi i varenda reklamfinansierad dagstidning. Och i varenda plattform som existerar tack vare reklam. De lever på intäkter från annonser för snabbare omsättning av konsumtionsvaror, längre och fler flygresor. Temat är det samma över hela linjen: var inte nöjd. Konsumera nu, låna nu, ta ut vinsten nu. Kortsiktighetens förbannelse.
De stora medierna lever faktiskt på propaganda för koldioxidutsläpp. Man lever på livsstilspropaganda. Precis som den sentida kapitalismen överlever på tillväxt baserad på ökande varuomsättning. Hållbara produkter, långsamma modetrender, varsamma liv är ett hot mot den sentida kapitalism som bara överlever med ständig ekonomisk tillväxt.
Vi ser effekterna av detta varje dag, i stort som smått. I det stora: Volvo säljer allt fler lastbilar så vi kan transportera mer. I det lilla: glasögonbågar byts i allt snabbare takt. Reklamen styr oss. Och vi har råd. Vi blir alltfler i den globala medelklass som konsumerar alltmer oavsett om vi som individer behöver eller inte. Men det ekonomiska systemet behöver oss som lydiga och otrygga konsumenter.
Kort sagt: nöjda människor är ett hot mot det som så ironiskt kallas ekonomi. Därför bygger hela motorn i tillväxtsamhället på att vi aldrig skall vara nöjda. Omsättningen är det primära. Inte värdet, utan omsättningen. Ett hus som fungerar väl och rymmer lyckliga människor är ett hot mot systemet. Ett hus som fungerar men som ändå rivs och byggs upp på nytt är däremot en tillgång för systemet – det skapar jobb, vinster, tillväxt. Sådant som krävs för ett ekonomiskt system som haft bäst-före-datum.
För att undkomma förödande effekter på klimatet måste vi bli koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. Forskarna säger att det är möjligt. Om alla vill och politikerna tar rätt beslut. Nu vill inte alla. Och ledande politiker orkar inte ta rätt beslut. Löftena från Paris hålls inte.
Därför behöver vi politiker som, utan att bli utmobbade av sina partiledningar på det sätt som tre miljöpartister blivit, vågar peka på dilemmat i en tankefigur som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt också i materiellt mogna länder.
Birger Schlaug
Artikeln är tidigare publicerad i Fria tidningen.
