Kjell Östbergs debattartikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Enligt SVT:s valundersökning VALU placerar sig 43 procent av väljarna till höger mot 37 till vänster. Det bekräftas av den socialdemokratiska regeringens fall, troligen ersatt av en borgerlig.
Men det har också skett en kraftig högervridning inom högerblocket. Valframgångarna kan helt tillskrivas Sverigedemokraterna, de andra partierna i Kristerssons lag gick samtliga tillbaka, med tillsammans 10 mandat.
Sverigedemokraterna däremot ökade med över tre procent och är det klart största partiet till höger och en kommande borgerlig regering är helt beroende av deras stöd. Detta är inget mindre än en politisk jordbävning.
Det har länge, inte minst till vänster, funnits uppfattningen att Sverigedemokraternas framgångar framför allt berott på att missnöjda arbetare, som egentligen fortfarande är sossar, proteströstat på SD och att de snabbt skulle kunna vinnas åter med en lite mer radikal socialdemokratisk politik.
Detta är att grovt underskatta Sveriges mest framgångsrika politiska parti.
Sverigedemokraterna har en unikt sammanhållen och målmedveten ledning. Systematiskt har den byggt upp partiet underifrån. Från början har de utnyttjat de rasistiska och fascistiska rörelser de kommer ifrån och de ekonomiska resurser som de kommunala partistöden givit för att ge partiet en organisatorisk styrka.
SD blev också snabbt de mest drivna att utnyttja sociala medier med främlingsfientligheten som främsta samlande budskap. Skickligt har man dessutom lyckats kombinera stödet från rasistiska och högerextrema miljöer med arbetet på att rensa ut tokstollar och allt för glappkäftade rasister.
Valframgångarna har varit unika. Vid riksdagsdebuten 2010 fick partiet 5,7 procent. Stödet har sedan ökat utan uppehåll till 12,9 procent, 17,5 procent och i år 20,6 procent.
Inget annat parti står lika starkt – och enigt. Varje försök att vinna över SDs väljare har misslyckats. 86 procent av partiets väljare 2018 röstade på partiet också i år. Det är unikt hög partitrohet. Moderaterna fick bara 61 procent av sina väljare från 2018 att rösta på dem, Socialdemokraterna 74.
Sverigedemokraterna har oavbrutet vunnit över nya väljargrupper, framför allt från moderater och socialdemokrater.
Partiet är dessutom politiskt homogent. 70 procent av partiets väljare beskriver sig som höger, bara 6 procent som vänster.
Den som tror att det lätt går att vinna SDs väljare genom att ligga lågt i kontroversiella frågor och peka på partiets rasistiska rötter misstar sig djupt. Partiets väljare identifierar sig med SDs nationalkonservativa och främlingsfientliga credo.
Fram till valet 2018 fanns det en anständighetens demarkationslinje också inom den svenska borgerligheten mot ett samarbete med ett xenofobiskt ytterlighetsparti. Den har sedan länge korsats.
Först ut var näringslivet som framgångsrikt bjöd in till mutmiddagar för att vinna SD för att stoppa vinstförbud i välfärden. Sen dröjde det inte länge förrän Ebba Busch bjöd på köttbullar och öppnade högern för ett organiserat parlamentariskt samarbete. Snabbt försvann varje röd linje.
Men något lättfångat byte handlade det inte om. Tvärt om. Istället blev Sverigedemokraternas program till stora delar borgerlighetens. ”Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen”, deklarerade Kristersson. SD har varit ett föredöme i kampen mot kriminaliteten sa Johan Persson.
Resultatet ser vi nu.
Sverigedemokraterna är idag det dominerande högerpartiet. Utanför storstäderna, i Ebba Buschs “hjärtland” är de störst i alla län, ofta med 25 – 30 procent av rösterna, ofta nafsande socialdemokraterna i hälarna. Ja, i Skåne har de redan gått om. Moderaterna är ofta distanserade med 10 procent, KD med 20 procent.
Gissa hur dessa styrkeförhållanden kommer att slå igenom i de stundande regeringsförhandlingarna.
Högervridningen är tydlig också på vänsterkanten. Bäst har socialdemokraterna gått.
En socialdemokrati som lagt sig platt för den borgerliga offensiven, brutit med 200 års neutralitet för att slippa en uppslitande strid om NATO, accepterat en unik upprustning, öppnat för ny kärnkraft, med stolthet drivit igenom mer än 70 straffskärpningar och fiskat i grumliga främlingsfientliga vatten genom exkluderande tal om Somalitowns.
Eller för att citera Malin Ullgren i Dagens Nyheter: “hakat fast sin vagn på ett tåg som rusar djupare in i ett postdemokratiskt mörker”.
Resultatet: en förlorad regeringsmakt och det näst sämsta valresultatet på 111 år.
Och en vänster som bestämt sig för att bli de nya socialdemokraterna, tonat ner sådant som man trott skulle störa ”arbetare i bruksorter” och ägnat oändlig möda att kräva att få sitta regering tillsammans med Sveriges mest nyliberala parti.
Resultatet: Inte så bra. I bruksortsmodellen Sandviken förlorade partiet dubbelt så mycket som riksgenomsnittet, medan SD ökade med 50 procent.
Men det är också till vänster som ljusglimtarna finns. Där Vänstern kunnat samarbeta med klimataktivister, hyreskämpar, fackliga välfärdskramare och antirasister, framför allt i de stora städerna, har högern kunnat drivas tillbaka och Sverigedemokraterna hållits stången. Där har motståndet redan börjat.
Läs även:
- Organisera raseriet mot högerblocket — eFOLKET, 16 september 2022
