I Sverige har vi inte någon lagstadgad minimilön. I Sverige tillämpar vi i stället den svenska arbetsmarknadsmodellen, eller ”den svenska modellen” som den också kallas. Modellen innebär att arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivare – reglerar löner, anställningsvillkor, arbetsmiljö, omställning, tjänstepensioner, försäkringar och mycket mer i branschanpassade kollektivavtal.
I oktober 2022 antog den Europeiska unionen ett direktiv (minimilönedirektivet). Syftet med minimilönedirektivet är att EU vill förbättra människors arbets- och levnadsvillkor genom att inrätta en ram för tillräckliga minimilöner i Europa.
Direktivet ska vara implementerat i medlemsstaternas nationella lagstiftning eller i kollektivavtalen senast i november 2024. Minimilönedirektivet innebär, i stora dag, att ingen i EU ska få arbeta för lägre lön än 60% av medianlönen eller 50% av genomsnittslönen i de landet man arbetar i.
I Sverige har vi dock valt att gå ännu längre. Den förra socialdemokratiska regeringen lade fram ett förslag om höjt inkomstkrav för arbetskraftsinvandrare och den sittande högerregeringen beslutade att från och med den 1 november 2023 höja försörjningskravet för alla som söker arbetstillstånd i Sverige till 80% av aktuell medianlön. En summa som motsvarar 27 360 kronor.
Syftet är att göra det svårare att få arbetstillstånd för personer från utanför EU men innebär samtidigt att stora grupper svenskar som omfattas av kollektivavtal hamnar i en sits där man har betydligt lägre månadslön än försörjningskravet.
Nu när svenska regeringen fastslagit att för att kunna försörja sig i Sverige måste man tjäna minst 27 360 kronor i månaden ställs arbetsmarknadens parter i Sverige inför svårlösta problem.
Som grädde på moset har regeringens utredare redan lagt förslag om ytterligare skärpta villkor för arbetskraftsinvandring. Enligt förslaget ska arbetsgivarna erbjuda en månadslön som är helt i nivå med medianlönen, vilket motsvarar 34 200 kr i dagsläget. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2025.
Att höjt försörjningskrav försvårar rekrytering och att Sverige redan idag är hårt drabbat av arbetskraftsbrist, i snart sagt alla sektorer på arbetsmarknaden, tycks helt undgått regeringsföreträdarna.
Politiska reformer som stoppar människor som vill arbeta och betala skatt i Sverige slår helt fel och bidrar till en negativ samhällsutveckling. Brist på arbetskraft är ett hot mot den svenska välfärdsmodellen, kommuner och regioner men också privatägda företag inom välfärdssektorn kommer att drabbas i en sällan skådad omfattning.
Äldreboenden, hemtjänst och sjukvård i hela landet skriker efter personal. En åldrande befolkning och pensionsavgångar gör att över 400 000 personer behöver anställas i välfärden fram till 2031 enligt SKR.
Mindre landsbygdskommuner som redan idag har svårt att rekrytera personal kommer att få det ännu tuffare och kommer i framtiden få ännu svårare att hitta medarbetare. Med största sannolikhet kommer man tvingas skära ner på den offentliga servicen ytterligare.
Hur har små kommuner som Gnosjö och Arjeplog eller någon annan av de ca 125 kommuner med en befolkning under 10 tusen invånare förberett sig för de nya villkoren på den svenska arbetsmarknaden?
Har man inventerat arbetskraftsbehovet? Hur många av de nuvarande anställda kommer inte få arbetstillståndet förnyat till följd av för låga löner?
Vad kommer det att kosta och hur ska det finansieras när man ska höja lönen för alla som har lägre lön än försörjningskravet?
Vad ska man skära ner på och kommer kommunerna i så fall kunna leva upp till lagkraven när det gäller offentlig service?
Eller bidar man sin tid i from förväntan och hoppas på ett under? Små kommuner får allt svårare att klara av sitt välfärdsuppdrag och frågorna hopar sig men beslutsfattarna förbli svarslösa.
Kari Parman
Gnosjö
