Häromdagen sprang jag på en av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Jönköpings län på tåget söderut från Stockholm och frågade ledamoten om vad hen anser om DCA-avtalet. Och om hur hen kommer att rösta den 18 juni med tanke på den omfattande kritiken mot avtalet på gräsrotsnivå i det egna partiet, liksom med tanke på kritiken mot avtalet från många andra håll i samhället.
Jag frågade ledamoten om hur hen såg på riskerna med att Sverige i sådan omfattning underkastar sig en stormakt och dess militära intressen. Liksom om det kloka i att ge upp vår territoriella suveränitet till en militär supermakt.
Ledamoten sa sig inte vara så insatt i ärendet men att hen litade helt på de socialdemokratiska ledamöterna i utrikes- och försvarsutskottet och partiledningen och att hen därför tänker rösta efter partilinjen.
Trots massiv kritik av avtalet från bland andra Svenska Freds och Vänsterpartiet och trots att flera erfarna diplomater är ytterst tveksamma och motståndare till avtalet i dess nuvarande form kommer avtalet med största sannolikhet röstas igenom av Tidöpartierna, Centerpartiet och Socialdemokraterna.
Det är skrämmande att våra folkvalda som ska fatta detta för Sveriges framtid så viktiga beslut inte gör sig besväret att läsa på och verkar inte heller veta hur avtalet ska tolkas. Att man gör Sverige till ett primärt mål i en framtida militär konflikt mellan stormakter. Att man inte kräver ett skriftligt förbehåll mot kärnvapen på svensk territorium eller att man inte ens anser det vara viktigt nog att informerar allmänheten.
Man kan med fog fråga sig vems intressen Sveriges riksdag prioriterar och om detta inte är tecken på bristande omdöme hos de folkvalda? Är inte detta om något ett bevis på att den politiska nomenklaturan fjärmat sig från verkligheten och anser sig vara en exklusiv elit utvalda för att utöva makt och styra över oss andra som inte begriper vårt eget bästa?
Kari Parman
Gnosjö
