Socialdemokraterna plågas av valresultat och opinionssiffror som är de lägsta sedan den allmänna rösträttens införande. Frågan är hur partiet ska kunna bryta den kräftgång som varit påtaglig ända sedan Ingvar Carlssons segerval 1994 – med 45,25 procent av röstetalet?
Sedan partiföreningen Reformisterna bildades sommaren 2018 har den utgjort en växande kraft inom svensk socialdemokrati. I en intervju för tidningen Fokus i början av mars i år angav ordföranden Markus Kallifatides medlemsantalet till runt 5 200, samtidigt som S i stort vid årsskiftet 2020-21 kunde inräkna 75 000 medlemmar, ett tapp på ansenliga 15 000 under enbart ett år. Reformisterna kommer nu att få sitt elddop i samband med S-kongress i Göteborg 3-7 november, då saker och ting ställs på sin spets om man verkligen ska lyckas att vrida S åt vänster? Som utgångspunkt finns ett program med ett pärlband av sociala reformer, vilka kommer att ligga till grund för en mängd motioner. Här kan nämnas att Reformisterna bland annat vill stoppa vinstuttagen ur välfärden, återförstatliga järnvägsunderhåll, post och apoteksverksamhet, integrera tandvården i det allmänna hälso- och sjukvårdssystemet samt förkorta arbetstiden till 35-timmars vecka. Dessutom förordas en expansiv ekonomisk politik där stora satsningar inom infrastruktur, bostadsbyggande och klimatomställning är tänkta att lånefinansieras.
Som ett tydligt strategiskt drag och inlägg inför kongressen har nu Reformisternas mest kända ansikte i offentligheten, Daniel Suhonen, kommit ut med boken Vad hade Erlander gjort? med underrubriken Hur vi ska besegra högern och vinna framtiden? Det är en liten nätt skrift på hundratalet sidor där Suhonen ger oss en ganska så tydlig ideologisk positionsangivelse. Som alltid skriver han medryckande och få kan som han ge träffande och tydliga konturer över de senaste decenniernas högerpolitik, som exempelvis:
Hade vi idag tagit ut lika stor andel av välståndet till välfärd som 1990, skulle den offentliga sektorn haft 350 miljarder mer bara i år. Det motsvarar minst 350 000 offentliganställda. Välfärdskrisen som skylls på invandringen beror i själva verket på en pervers skattepolitik.
Därtill har Suhonen en förmåga att skriva personligt utan att bli inställsamt privat. Dessutom ger han ett flertal uttryck för en omfattande allmänorientering, vilket förhöjer texten, som exempelvis när popbandet Dr Kosmos rader om att ”vår revolution kommer att höras som tusen dunsar mot din hallmatta” skymtar förbi.
Suhonen är också tydlig med vad hans och Reformisternas “demokratiska socialism” ytterst innebär: “I den reformistiska traditionen accepteras samhället och marknadsekonomin, men kapitalismens osunda och orättfärdiga ojämlikhet ska tuktas och utjämnas genom välfärdspolitiken. Den privata äganderätten accepteras, kapitalets fria makt begränsas istället genom lagar, skatter och regler, samtidigt som ekonomins rörelselagar får fortsätta verka…” Sålunda en form av “socialism” där inte egendomsförhållanden förändras i grunden utan där det kapitalistiska produktionssättet består. I sammanhanget refererar han till Nils Karlebys skrift Socialismen inför verkligheten (1926) där just den typen av tankegångar utvecklades, och som nog bör ses som något av den ideologiska grundvalen för den socialdemokratiska politik som kom att dominera från 1930-talet och Per-Albin över efterkrigstidens Erlander och fram till att 1970-talet tog vid.
Men varför är det Erlander, och inte Palme, som är Suhonens referenspunkt i spaningen efter den goda socialdemokrati som flytt? Dels handlar det nog om att Erlander faktiskt som partiledare var än mer framgångsrik än Palme; inget val förlorades under hans tid som statsminister (1946-1969) – med 50,1 1968 som den glänsande finalen – medan däremot Palme under perioden 1976-1982 tvingades att bida sin tid i opposition. Men framför allt bottnar det nog i att socialdemokratin med Palme under 1970-talet i sin radikalism sträckte sig längre än vad Reformisterna idag är villiga att gå. Det var en tid när socialismen – med utgångspunkten i makt och ägande – åtminstone i socialdemokratins sidoorganisationer och inom fackföreningsrörelsen återigen dammades av: LO kom med sitt löntagarfondsförslag, SSU levererade ett utkast om hur en kommande socialistisk ekonomi skulle kunna se ut, Kvinnoförbundet ville styra bort från privat ägande av hyresrätter och Broderskaparna talade om ekosocialism. Därtill kom böcker från flera S-märkta debattörer – Villy Bergströms Kapitalbildning och industriell demokrati (1973), Sten Johanssons När är tiden mogen (1974) och Bo Söderstens Den svenska sköldpaddan (1975) – vilka utifrån olika aspekter diskuterade övergången till ett arbetarstyre.
Vad kan vi då tro om Reformisternas chanser att vrida socialdemokratin åt vänster? Å ena sidan kan man tänka sig att i dagens prekära läge för partiet borde det finnas grogrund för Reformisterna att åtminstone vinna gehör för vissa av sina förslag, inte minst för att förhindra ytterligare väljartapp till Vänsterpartiet. Å andra sidan styrs socialdemokratin av en mäktig byråkrati och partiapparat med kraft och förmåga att mala ner radikala försök till nyorientering. Ta bara kongressen 2013, med en uppsjö av motioner som pläderade för att vinsterna skulle bort från välfärden, när krutröken skingrades landade det emellertid i betydligt mindre förpliktigande beslut om “vinstbegränsningar”.
Anders Karlsson
eFOLKET-läsare i Göteborg
