Vi ser dem allt oftare, cykelbuden som far omkring i trafiken med de stora ryggsäckarna med texten “Foodora”, “Uber Eats”, “Hungrig” eller något liknande.
Oftast handlar jobben om att leverera mat från något snabbmatställe till den moderna och stressade nutidsmänniskan som har svårt att få “livspusslet” att gå ihop. Man beställer maten via en app. Några minuter senare levereras den till kontoret eller hemma hos dig vid dörren av ett snabbt ilande cykelbud. Snabbmaten har blivit ännu snabbare.
Att jobba som cykelbud framställs som ett fritt arbete. Man får frisk luft och gratis träning på arbetstid. Det utlovas bra betalt, “Upp till 300 kronor per timme” enligt en annons..
För att kolla hur det verkligen ser ut “wallraffade” reportern Erik Wiesterberg genom att i hemlighet jobba som cykelbud för just Foodera och Uber Eats under 2 veckor. Eftersom timlönen är ynkligt låg, eller helt obefintlig, får man i stället betalt per leverans. Man ska stå i “stand-by-läge” hela tiden, men får bara betalt per leverans. “När jag slår ut det jag tjänade på två veckors arbete blev timlönen 39 kronor – före skatt”, berättar Erik Wiesteberg.
Det finns många andra cykelbud som ger liknande berättelser. Dåligt betalt. Dålig arbetsmiljö. Inga toaletter, inga omklädningsrum, inga möjligheter att tvätta sig eller duscha. Går cykeln sönder måste man “logga ut”, för man får inte reparera cykeln på arbetstid.
Inga kollektivavtal. Många som jobbar som cykelbud är invandrarungdomar med dålig kunskap om hur den svenska arbetsmarknaden ser ut och vilka rättigheter, och skyldigheter, man har. Tar du kontakt med facket får du sparken. Cykelbudet Carlos Gomez berättar i Dagens Nyheter hur Foodora sparkade honom efter att han varit i kontakt med Transportarbetareförbundet. Carlos berättar att han fick sparken genom ett sms.
– “Vid anställningsintervjun, eller ‘onboarding’ som det heter på Foodora-språk, blir en del beordrade att cykla till ett viss plats, ta en selfie, och cykla tillbaka igen medan intervjuaren tar tid. Klarar man tidsgränsen kan man få ett visstidskontrakt på en månad. Har man tur kan man få kontrakt på hela tre månader”, skriver tidningen Proletären.
När man får jobba är oftast otryggt och osäkert eftersom man får veta så kort tid i förväg. “Schemat läggs ut på internet några dagar i förväg”.
När jag får syn på att cykelbud söks även här i Eskilstuna av “Hungrig.se” ser jag de krav som ställs i annonsen:
- 18 år eller över
- Positiv och kvicktänkt
- Beredd att jobba minst 10 timmar i veckan
- Har egen cykel
- Har en iPhone eller Android
- Har god lokalkännedom och hittar i stan
Tänk om man ställde motsvarande krav om du söker jobb som städerska, läkare, lastbilschaufför eller polis:
- Egen dammsugare, skurhink, svabb och rengöringsmedel
- Egna operationsverktyg
- Egen lastbil.
- Egen uniform, pistol med ammunition, handfängsel och batong
Och om du jobbar som brandman får du bara betalt för den tid du är ute och släcker bränder.
Så ser det “moderna” arbetslivet ut för alltfler. Korta påhugg. Låg och osäker inkomst. Osäker framtid. Det enda som är säker är att detta ger osäkra, tysta och otrygga människor som kommer att få pensioner som säkert är låga.
Allt var inte bättre förr. Men för dåtidens springpojkar, eller springschasar, handlade det om “enkla jobb” som ofta var ett första steg in i det vuxna arbetslivet.
Så här berättar Maria Lodén i Kumla om sin morfar Roland Johansson, som började som springpojke 1929 vid 13 års ålder:
Först jobbade han som springpojke på Elisabet Erikssons charkuteriaffär i Kumla. Det var hans första sommarjobb.
Senare i livet körde han fiskbuss och lärde sig stycka kött. Han fick anställning på Konsum i Hallsberg.
Där avslutade han sitt yrkesverksamma liv som butiksföreståndare på Konsum Nytorget 1981, då han blev glad pensionär. (Källa: Nerikes Allehanda.)
Extra rolig är att det finns en gammal bild på Roland Johansson då han som 13-åring jobbade som springpojke på Elisabet Erikssons charkuteriaffär i Kumla. Källa: Nerikes Allehanda.
Rolf Waltersson
